Hejsan hoppsan. Nu har två veckor gått av mitt andra år på universitetet, nu är insparken slut och nu ska väl det här ni andra vanliga dödliga kallar rutin så småninom få infinna sig i min vardag. Men det är knepigt med tanke på att vi just denna termin har som mest två föreläsningar varannan vecka och endast skriver hemtentor, med andra ord: vi har inga tentaperioder eller veckor när vi måste läsa begrepp tills det att det känns som att hjärnan är i upplösningstillstånd av alla studier. Och det är spännande hur det känns i kroppen att skriva det här, eftersom att jag aldrig någonsin annars skulle be om mer plugg, men, jag hade verkligen hoppats att vi hade haft det lite mer på det sättet i år. Det hade behövts. För nu när skolan inte tar all min energi måste jag ägna dagarna åt att fundera på saker jag inte vill tänka på. Som typ hur man fördriver en hel dag när man inte har något planerat alls? Väntar man bara på att den ska ta slut så att man får gå och lägga sig igen? Och vad händer om jag inte är trött när jag ska gå och lägga mig, måste jag vara vaken hela natten och fortsätta fundera då? Nej det blir inte kul. Jag funderar också på när min aptit ska komma tillbaks, när mat ska sluta smaka papper och framförallt vad som kommer hända när jag ska sluta äta ångestmedicin. Kommer jag att dö då? Det vill jag inte veta.

Nej hörni det är tur att det finns hjärndöda saker att ägna tiden åt, nya säsongen av Paradise Hotel, att baka kanelbullar och youtubeklipp med videos av små gulliga hundar. Ja det och sen alla mina vänner som klappar mig på huvudet när jag är ledsen och Cornelia som låter mig bo hos henne. Helt överjävligt är det inte, trots allt. 

 

 
Som ni ser är det enda spännande som hänt med mig sen senast att mitt hår växt några centimeter. Annars är allt som vanligt.

Hejsan svejsan. Nu sitter vi här igen, jag och bloggen. Och i vanlig ordning står jag här i sviterna efter en ny storm som dragit in i mitt liv och ställt allt på ända, för annars hade jag ju inte skrivit. När jag är 89 år gammal och demensen tagit mig hoppas jag att ingen visar mig min blogg, här finns bara mörker och det vill man inte minnas. Ta min Instagram istället, där finns bara skryt. 

 

Den här gången har sorg drabbat mig. Sorg för en relation som tog slut utan förklaring och ett oförstående jag i allt stök som följde efter det. Jag fick aldrig någon anledning till varför han en dag inte var kär i mig längre, det hade bara hänt. Och jag har aldrig varit så ledsen för något som det, men jag har överlevt. 

Vad det är galet att man gör det hörni, går vidare. Ingen har skadat mig på samma sätt, ingenting har kastat mig in i sådan förtvivlan. Den första tiden efter tror jag att jag var vaken en vecka i sträck, att sova när jag hade så akut ont i alla celler av min kropp var en omöjlighet. All mat fick mig att må illa och mina kompisar turades om att skjutsa mig mellan varandra så att jag inte behövde vara själv när dem var på jobbet. Jag har fortfarande inte sovit en enda natt själv i lägenheten där vi bodde även om lägenheten är min och alla hans saker nu är borta.

Men, ingenting har heller fått mig att inse vad man som människa, trots att man är en liten, trött och hjärtekrossad sådan är kapabel till att klara av. Att hjärtat fortsätter klappra på inuti bröstkorgen trots att det känns som att den snart ska implodera. Att man skrattar genuint ibland, trots att man var så säker på att ingenting kunde kännas kul igen. Att man äter frukost på morgonen, eller sitter på tunnelbanan med hörlurar i, umgås med en vän - och kommer på sig själv att inte ha tänkt på honom på ett tag. Även om det ibland bara handlar om några minuter.

Det är inte helt bra än, jag är fortfarande ledsen ibland. Men det är bättre, och det kommer att bli ännu bättre. Vad skönt det är. 

 

 

 

 

Som om det inte vore nog att det för det mesta här i hufvudstaden Stockholm aldrig är snö såhär års så är det även alltid mörkt och jävligt. Jag menar snön hade ju kunnat skänka lite ljus och lycka till en stackars arm själ men nej, så kul ska vi inte ha det. Istället ringer klockan på morgonen och man har inget annat väl än att slå upp ögonen till ett mörker så svart att det känns som att man vaknat upp begravd. Sedan måste jag liksom krypa ur sängen och in till golvet i badrummet och ligga där med golvvärmen på för att ens komma igång lite grann. En bra morgon är Martin vaken också och liksom häller kaffe i min mun medans jag långtsamt och plågsamt försöker öppna ögonen. Solen är ett minne blott och det ynka ljus vi stackars människor blir belönade med är skenet från lysrören på SL-bussen och vår egen bleka hud i badrumsspegeln. Fyfan.

 

Appropå att vara blek då. Det finns inga andra årstider där jag på fullaste allvar försöker ta löpet förbi varje eventuell spegel jag kan tänkas möta under en dag. Givetvis är det allra värst på morgonen när jag hopplöst och tafatt försöker kleta på lite smink i ansiktet utan framgång. Jag vet inte hur det är med er men när man antagit samma färg i ansiktet som Arlas lättmjölk så träder liksom alla andra ens drag i ansiktet också fram, fast mycket starkare. Mina blåa ringar under ögonen bland annat, porer på näsan, röda finnar ja you know the drill. Och så försöker man täcka över men ju mer man tar desto värre blir det och innan jag lämnat badrummet har jag liksom skrapat av sminket från ansiktet i 4 omgångar bara för att behöva börja om igen och till slut fått inse faktum att jag drog nitlotten i det biologiska lotteriet här. Det blir inte bättre än såhär. 

 

Ja det med. Det är något med det här konstanta mörkret som liksom gör att varje andetag känns lite tyngre att dra in. Det är så fruktansvärt långt tills något enda litet som man kan få känna sig lite glad av och samma visa åt andra hållet, så fruktansvärt längre sen man gjorde något kul också. Jag brukar säga att sommaren är en bubbla som jag vill bo inuti och det här melankoliska mellantillståndet som kallas stockholmsvinter är dess motsats. Bubblan är ett fängelse och där inne vill jag mest kapitulera och ge upp. Det känns liksom som ett enda långt dåligthets-liv som jag måste slåss mot. På morgonen, på vägen till jobbet, när jag äter mat i lunchrummet och tittar ut genom fönstret och ser att ja, men det regnar idag igen, på vägen hem från jobbet och sen till sist när jag lägger mig på dörrmattan i hallen och ylar. Dålighets-väder, dålighets-årstid, dålighets-mörker. Bröl. 

 

Har precis anlänt hemma efter ett inte så spektuakulärt pass på gymmet. Trots att jag hällde i mig en energidryck innan och vilade i min morgonrock tills klockan 15.20 idag så har min energikvot varit bristfällig. Men, att jag ens faktiskt galopperade iväg till gymmet idag är en bedrift bara i sig. Det måste man komma ihåg. Hela våren brottades jag ju som tidigare nämnt med en personlig demon här i livet och som förstörde allt sånt där som vanliga människor tycker är kul och intressant. Så även om min energikvot var låg idag är den ändå 246574 % bättre i jämförelse med ja typ mars månad när jag allt som allt orkade gå upp i sängen och surpla i mig gårdagens kaffe ur kannan genom ett sugrör. Så, heja mig. 

 

Det här hörni är något som jag är enormt tacksam för nu när varenda detalj i det här som ska vara livet inte känns som ytterligare 1 kg klump i magen. Nu när jag får fördela min energi på saker som är bra att pyssla med, som att laga mat, träna, ta en fika med en vän, och inte bara på att samla kraft nog för att gå till ICA och köpa mjölk utan att bryta ihop på vägen dit. Nu när jag, alltså jag och inte min psykiska ohälsa får bestämma hur dagarna ska se ut. Det är en liten vinst i livet varje gång jag faktiskt längtar efter att få klättra i mina träningskläder och vill svettas på Sats, och det är en bedrift varje gång jag inte bara går raka vägen hem efter jobbet och lägger mig pga fysikt utmattad av att må som en påse skräp en hel dag. Det här som kanske är småsaker för gemene man men som känns som en stormvind i mitt hjärta varje gång, för att jag orkar. Det, DET är grejer det. Så, let us pray nu att livet har fått vara sitt håll-käften-jobbiga klart för ett litet tag nu. För jag gillar det här rimliga, vi funkar bra ihop.

 

Nej hörni, igår var livet inte så jävla kul. Jag hade planerat en ledig söndag i fridens tecken men istället behövde jag och min kropp dela hem med vad ni dödliga kallar mensvärk. Nu såhär efter en 24h lång dag i krämpor skulle jag mer vilja påstå att det knappast kan benämnas som mensvärk utan mer och och mer verkar vara Satan som i egen hög person kryper upp från helvetet, bosätter sig i mina äggstockar och som bestämt hugger mig i magen tills jag trillar av pinn. Ungefär så. Förstår ej. Har tidigare ätit p-piller eller haft p-stav men så en dag bestämde jag mig för att hormoner var jättejätteläskigt och att al natural skulle vara det nya svarta för mig. Men tji fick jag.

 

Men, eftersom att jag är en självständig kvinna som inte låter sig kontrolleras av vare sig män eller mens så skulle jag bestämt ta en fika igår trots att jag redan innan klockan 14 behövt äta all den tillåtna mängden alvdeon och ipren en vuxen människa med sunt förnuft bör knapra i sig. Och redan nu kanske ni har räknat ut att det här inte skulle sluta gott men det gjorde inte jag. Istället krälade jag ut genom ytterdörren samtidigt som PMS spökade i min kröpp med sådan kraft att jag hela vägen till tunnelbanan väste elaka saker till Martin och mycket högljutt och ocharmigt hulkgrät för att jag kände mig så ful. Drömflickvän.

 

Hela den här förskräckliga dagen slutade iallafall med att jag behövde åka hem och sova middag i 3 timmar på soffan. Sedan gjorde jag ingenting mer resten av dygnet. Herregud, den här misären? Ska det vara såhär? Stackars mig. 

 

Tidigare har jag rantat om saker jag önskar att jag visste när jag var 15 och försökte tackla mina tonårsår, men den här gången tänkte jag ranta om sådant som jag önskar att jag visste då när jag övergick från tonårsfasoner till ung vuxen. Ni vet den där fasen, paradigmskiftet som en mentor sa till mig en gång i skolan. Sånt jag önskar att jag visste när mina tonår tog slut och mina fötter skulle stampa ut i vuxenvärlden, men jag inte riktigt visste hur det skulle kännas.

 

- Det är ok att slänga dem där gamla jeansshortsen man köpte i thailand när man gick första året på gymnasiet och som faktiskt inte passar fortfarande. Det är ok. Herregud, man har inte växt klart när man är 20 år gammal. Men det kunde ju inte jag veta. Så där stod jag framför spegeln och försökte kräla i shortsen samtidigt som mitt ansikte sakta men säkert antog färgen lila i takt med att jag endast drog in små, korta andetag i lungorna för att hålla magen så platt som möjligt. Nej hörni, så ska det inte vara. Tydligen finns det fler stadier där man kan växa på höjd och bredd här i livet, inte bara från barn, till tonåring, till vuxen. Och bara för att man fyllt 20 år på jorden fungerar man inte numera som en fullbordad pokémon och ibland kan det faktiskt vara så att man växer ur sina gamla favoritkläder. Trots att man är vuxen nu och ska ha växt klart. Släng dem och köp nya. 

 

- Man kan vara en bra person fast att man inte lägger hela sin livsbesparing på en enda lång resa till Asien och får andas exotiskt luft och leva bland blåa hav och vita stränder. Och man kan vara en kul person att umgås med fast att man inte bott på fattigt hostel i Thailand, lärt sig surfa i Australien eller sett alla kontintenter innan man fyllt 25. Man kan vara en riktigt urbota fining till människa fast att man inte gjort säsong i Alperna, kan cykla downhill eller bara riktigt har levt. Hör ni det? Man kan vara en bra, en riktigt bra, människa fast att man bara har hängt hemma där man bor hela sin livstid. Fast att man kanske bara gillar promenader i skogen bredvid sitt hus, att få klappa på sin älsklingskatt och skåla med vänner på kvarterskrogen. Kom ihåg.

 

- Ta inte första bästa (läs otrygga, dåligt betalda och bara allmänt mest ledsna jobb) för att just, ha ett, jobb. Gode Gud är det någon aspekt i mitt liv som jag verkligen önskar att jag varit snällare mot mig själv tidigare så är det den här punkten. Man kan inte spendera 8 timmar varje dag på ett ställe som långsamt och utdraget har ihjäl en, hör ni det? Aldrig. Hatar du dina kollegor? Byt jobb. Är din chef ett praktarsel som inte betalar ut din lön som hen ska? Byt jobb. Känner du varje dag att du hellre skulle betala lönen du tjänar för att slippa gå till jobbet? Byt. Jobb. BYT. JOBB. Så är det med det.

 

Ja och det var allt jag lärt mig än så länge om att vara vuxen. Häromdagen hittade jag mögel i min kaffepanna och bara för någon vecka sedan råkade jag stänga av mitt alarm och sova till halvtolv en onsdag så det är ju en bit kvar som ni förstår. Och jag gillar fortfarande att dricka bärs precis lika mycket som jag gillade det 00.01 och jag lagligt fick gå ut på krogen för första gången men jag gillar också att dricka rödvin och ha parmiddag, ta bilen och storhandla med Martin och känslan precis efter man blivit klar med att ha städat hela sin lägenhet. Så det är lite av varje helt enkelt. Men shhhpännande är det ju det här med att växa upp. Längtar tills jag får skriva den här listan igen när jag blivit 30.

Shit hörni, ibland vill jag bara vara 16 igen och knappra in inlägg här om livet på löpande band. Hade så mycket som inte rymdes inuti min kropp och som gjorde sig bättre i ord här på bloggis. Och andra dagar ägnar jag detta lilla internethem ungefär 0% tankekraft. Det går upp och ner kan man säga. Har i alla fall funderat och funderat och jag tror att jag ska försöka styra upp den här verksamheten igen, men lite blygsamt denna gång, Blygsamt, varsamt. Jag tänkte mig, att jag ska försöka skriva en krönika om allt som ryms inom ramen 24h i Amandas lelle liv, ungefär 1 gång i veckan kanske. Vad tror ni om det? Med hopp nu alltså om att jag kan hålla igång det här. Mest är det för min egen skull eftersom att jag har en 53263 olika anteckningar i min telefon med påbörjade meningar och saker som jag vill skriva om, men som jag aldrig får tummen ur och gör verklighet av. Och så lite för att min hjärna inte ska skrynkla ihop och försvinna av tristessen en vanlig, okreativ vardag innebär. Jag tror att det kan bli bra. Eller ja, jag hoppas att det kan bli bra. Hoppas, hoppas.

 

Idag skulle jag ha middag med två kollegor här hemma i min och Martins stora, gigantiska enrumsvilla på 32 kvadrat där vi knappt i vanliga fall kan existera samtidigt utan att syret tar slut. Okej det var en överdrift men här i vår lilla nya lägenhet finns det inte mycket plats över för dunkla hörn och mysiga gömställen, istället är det bara allt som allt ett stort kvadratiskt rum där alla möbler gemensamt delar på den golvyta som finns och jag och Martin bor där emellan. Och vill man ha middag hemma så måste en av de 2 parter som jag och Martin utgör lämna boet, annars är man i vägen. Så i söndags bestämde jag enhälligt att Martin måste ut på onsdag, för då ska jag ha tjejmiddag. Och eftersom att han är det bästa som finns på 2 ben här i världen passade han på att ta en AW med sina skolkompisar just idag, lite för sin skull men mest för min. Hur fint som helst. Men nu till problemet, nu är min tjejkväll slut. Maten är uppäten, disken är diskad, sminket är avskrapat. Och nu vill jag att Martin genast ska komma hem. Jag vill att han ska komma hem och umgås med mig så att jag inte behöver titta på den här tråkiga filmen på netflix helt själv, i mörkret, i min lilla men gigantiska lägenhet helt ensam och övergiven. Är det så mycket begärt??? Svaret är ja, Amanda. Det är för mycket begärt. Herregud hur blev man såhär eländig?

 

 

Jag fikade med en vän häromdagen och pratade om när man måste leva dålighetsliv ofrivilligt. När allting inte alltid är så jävla kul hela tiden och man mest går runt och känner sig som en skör blomma som kommer vissna vilken sekund som helst. Och vad gör man egentligen då när livet inte är så snällt mot en? Jag har alltid tänkt att promenader ska vara bra, att kanske dricka några glas rödvin med en vän, en lång dusch ja you know the drill. Men när inte ens det hjälper? När ångesten blir till ett inneboende stök i kroppen och som känns i halsen, hjärtat, magen. När varje andetag känns jobbigt att dra in eftersom att det ligger en klump av obehag i halsgropen och gör det svårt att få ner luften i lungorna. När allt som innebär personen jag känns som ett svart hål i höjd med där dom säger att själen ska sitta, när det bara inte går mer. 

 

Herregud, vem visste att det kunde bli såhär dåligt? 

Det var ungefär det jag tänkte när jag ringde vårdcentralen i slutet på våren och pep fram att nu går det inte en enda sekund till. Hjälp. Den här gången var det inte olycklig kärlek eller hjärtstök som sved i min bröstkorg utan nu var det något annat, permanent, som fysiskt höll på att ha sönder mig. Och blotta tanken på att något skulle kunna kännas värre än att få hjärtat krossat av någon jag älskade oändligt när jag var 16 år skrämde, skrämde, mig. Men sånt pratar vi ju inte om, eller hur? Ingen i grundskolan berättade för mig att vissa perioder i det här som kallas vuxenlivet så kan psykisk ohälsa få flytta in i kröppen helt oinbjudet och stanna så länge det behagar. Och framförallt så berättade ingen för mig vad man gör då? "umgås med en vän", "gör saker du gillar", "TRÄNA, ENDORFINER". Nej hörni, i grundskolan borde dem lärt oss att man ska söka hjälp. Hör ni det vänner? Det är ej rimligt att må som en levande begravning alla 7 dagar i veckan, det är inte normalt att känna det som att satan i egen hög person flyttat in i kroppen och förgiftat allt man förr tyckte var kul, det är fan inte OK ens om livet aldrig, inte ens ibland, känns som sus i magen, vårsol och varma sommarkvällar. Då är det något som är fel. Och då ska man söka hjälp. 

 

Jag fick en kontakt via vårdcentralen, utredning och 2 diagnoser som jag nu kravlat, gråtit och kämpat mig igenom. Det tog 6 månader innan jag fattade att det vare sig var friskt eller rimligt att gråta alla vakna timmar på dygnet, att sluta ha mens eller att huden på händerna trillade av pga stress, lika många månader att bli frisk men nu, nu så mår jag bra igen. Och det kan ni också göra. Vare sig ni har oändligt mycket ångest för att kanske råka få en panikångestattack på bussen, eller kanske för att ni har tvångstankar som gör att ni inte kan lämna huset, eller om livet bara i största allmänhet beter sig som en käftsmäll, så kan det bli bra för er med. Glöm aldrig det. 

 

Och till grundskolan vill jag meddela att jag ger er IG i att lära små tonårssjälar om hur livet funkar. Ni vet ingenting och borde läsa på lite bättre. Och till ångest så vill jag bara säga att jag talar för hela det mänskliga släktet när jag säger att du också får IG. Du suger. Nu när jag är klar med dig så ska jag ha en begravning för dig och jag hoppas att du inte vilar i frid. Adjö ångest.

 

 

En fråga jag ställer mig själv varje morgon är hur exakt det är tänkt att jag inte ska känna mig som tidernas största jäkla loser när faktumet att jag är arbetslös slår mig som en käftsmäll så fort jag öppnar ögonen. Eller hur man med glädje ska sopa ihop bitarna av sitt självförtroende efter att ytterligare en arbetsgivare sagt nej efter att det stått mellan mig och endast 1 kandidat till i en rekrytering. Till slut så börjar man ju undra om man kanske inte är en sån jävla kul person ändå? Om man kanske luktar illa eller bara i största allmänhet är en sån där oskön prick som man själv stör sig och som är HELT oanställbar på arbetsmarknaden i Svea Rike år 2017? Tänk om jag är en sån?

 

Sen brukar jag äta frukost.

 

Det här med överlevnads-manualer är ju som bekant, en sak jag tycker är viktigt. Helst hade någon gärna fått knåpa ihop en till mig angående hur man inte bara ger upp och dör när man får nej på det 325903 jobbet man söker och allt känns så hopplöst att det gör fysiskt ont i kroppen. Sedan hade jag även behövt en för hur man botar dåligt samvete mot sina nära när man enbart varit en ledsen hög med människa i 3 månaders tid. Men jag antar att det är sådant som visar sig i sinom tid. Jag har en överlevarlista för allmän ledsenhet i allafall och här kommer den:

- Denna text. Brukar läsa på repeat när det som gör ont riktigt dundrar på insidan av kroppen.

 

- Se på gråtfilmer. För mig har det varit sista avsnittet i Skam säsong 1 när Jonas och Eva gör slut nu den senaste tiden. Jag vet inte exakt varför jag blir så ledsen av det (är ju knappast så sorgligt) men det hjälper för att tömma min kröpp på allt som är ledset iallafall för ett litet tag.

 

- Duscha länge, göra ansikstmask, smörja in sig med något som luktar blommor. Man känner sig iallafall inte som den där oredan som man egentligen är på insidan. 

 

- Söka på google efter andra som skrivit om när dem gått igenom samma sak. Tror att jag helt legit sökte på "varför är jag så jävla dålig att jag inte kan få ett enda jobb?" och så hade någon annan vansinnigt arg och besviken själ hade redan sammanfattat denna frustration i textformat innan. Då förstår man att man inte är ensam.

 

- Spara ner ord eller meningar som påminner mig om att det kommer gå över. På Umo under fliken arbetslöshet till exempel: "Det är inte samma människor som är arbetslösa hela tiden". Eller "Man kommer inte alltid må bra men man kommer inte alltid må dåligt heller". "Det är svårt att vara en person som aldrig ger upp". Ja you guys know the drill. 

 

- Ringa vem som helst som man tycker om när det faktiskt blir så pass mycket att man tror att man inte kan andas mer. Och berätta det, att man ger upp nu. Så får den personen orka lite åt en så länge medan man själv är ett ledset vrak utam ambitioner nog att äta eller sova. Man kan inte orka allt själv, kom ihåg det.

 

 

 

I slutet på förra sommaren kröp en liten olustig känsla upp på min axel och liksom bosatte sig där permanent. Som ett litet odjur med dålig energi och tyngd. Vardagen kändes inget kul, jobbet gjorde det sedvanliga (ni vet, dödade min själ) och allting gjorde ont. Jag gick på lite intervjuver men inget ledde någon vart och mitt i allt det här så bestämde sig hyresvärden till vår lägenhet för att sälja, vilket betydde att jag så småningom inte skulle ha någonstans att bo. Det gjorde ont i hjärtveksamheten kan jag meddela. I samma veva som vi flyttade ut blev jag varslad från mitt jobb, bilen gick sönder och livet blev en sådan härlig fest för den som gillar att gräva ner sig i sin egen olycka. Ping, jag. 

 

Sedan har jag gråtit tills igår ungefär. 

 

Nu har jag tyvärr ingen guide i överlevnad om hur man klättrar igenom detta emotionella kaos eftersom att jag fortfarande står mitt i det. För tillfället är mitt enda mål att hitta ett jobb som inte känns som ett tungt tryck mot min bröstkorg och där jag kan se mig själv stanna i mer än 4 månader utan en mänsklig härdsmälta. Sedan ska jag börja om med det här vad gäller vuxenlivet, hitta någonstans att bo, betala för mitt eget internet, duscha lika ofta som en vuxen människa bör och ja, resten. 

 

En listen lista då, för skojs kull.

 

- Jag och martin bor för tillfället hos hans familj i Skanstull. Det är härligt. Jag kan åka buss 4 vartsomhelst (på riktigt, finns det någonstans i stan buss 4 inte går?!). Det är nära till bärs, fika, shtan ja you name it. Saknar dock vår lägenhet i Sickla då det var oerhört hög mysfaktor där på typ lördagmorgnar när solen sken in genom fönstrena i vardagsrummet och jag och Martin gick upp och gjorde scones som vi sedan åt på balkongen. 

 

- Mitt hår och jag har konverterat till balsammetoden. En fröjd för min torra hästman och även min plånbok då jag använer willys egna balsam för typ 19 kr istället för något jag inhandlat hos närmsta frisör för 2369435 kr. Och ändå är det lenare och glansigare än någonsin. En win win helt enkelt. 

 

- Just nu är jag arbetslös. Det ena ledde till det andra och i november blev jag varslad från min heltidstjänst. Det är ett spännande faktum att ha abslolut ingenting att göra om dagarna men också ett stressmoment som på riktigt får mig att klättra på väggarna. Men, mer om det en annan gång.

 

- Har blivit en hud-guru. På riktigt. När jag var i fjällen tidigare i år och kom hem med ett ansikte lika torrt som en krater begick jag hudvårds-haul på Åhlens och nu ägnar jag så omänskligt lång tid på att rå om mitt ansikte att det lika gärna skulle kunna vara min bebis. Men det är mysigt med masker och krämer och att spraya ansiktsvatten plus att jag alltid är len och go så de är värt det. Verkligen. 

 

- Sedan vi pratade senast har jag och Martin gjort en massa små äventyr. Vi har klättrat i bergen i Norge, hängt på stränder i Afrika, åkt skidor i Tänndalen och långfärdsskridskor i Åre. Många spännande vardagsförteelser som verkligen, verkligen, fyllt en annars tråkig vardag men mycket glädje. Och det är nog den största skillnaden sen senast, att jag i störta möjliga mån försöker hänga utomhus och göra sånt som utmanar mig så mycket som det går. Så att ni vet liksom, så just nu är jag en äventyrlig arbetslös, inte bara en arbetslös.

 

 

Ja, HEJ. Hejhej bloggen. Först och främst vill jag ägna det här inlägget till Ludvig som igår efter några glas egenblandade drinkar på hemmafest tog fram sin telefon och visade mig att han fortfarande hade min blogg som shortway sparad. Det värmde ett avdankat gammalt blogghjärta. För nu var det väl strax under 2 år sedan som jag knapprade in något om livet här? Ja gudars. 

 

Jag tycker inte att vi kör en long-run om vad som hänst sen senast, kanske lite bilder någon gång eller en lista, men inte mer. Inte för att det inte är intressant utan mest för att det vore långtråkigt och trist att prata om sådant som redan varit. Vi kan väl prata om just nu istället?

 

Just nu är det lördag och jag har precis med nöp och näppe kravlat mig ur den första bakistimmen som hör lördagar till. Med dundrade huvudvärk och tillhörande rökluktande, tovigt hår. En härlig chey med andra ord. Igår drack jag bärka på Marie Levau med nya och gamla vänner tills lamporna tändes och jag blev illa tvungen att karatetackla bort min bordsgranne för att få honom att förstå att han inte skulle ta med mig hem till honom. Han ville ge mig en kram sa han, så jag sa att jag inte gillade att kramas. Han skulle få mig att ändra mig om vi tog sällskap hem sa han, så jag sa att jag redan hade sällskap att komma hem till. Snopet. Sen galopperade jag hem till Martin och värmde mina kalla fötter på hans varma ben tills han vaknade och blev sur. Livets liv. 

 

För det är det ju, sambolivet. Martin är min klippa. Allt prat om hur man ska vara självständig och minsann kunna vara ensam stark har jag liksom omedvetet lämnat bakom mig. Och nu för tiden är jag 100% säker på att jag inte hade orkat vara mer till människa än en blöt fläck på golvet om det skulle bli så att han och jag blev var och en. Missförstå mig rätt nu, jag tycker om mig själv jättemycket, jag är en bra person, men jag tycker om Martin mycket mer. Och det finns inget som gör mig så själaglad som att veta att vi ska vi gamla ihop en dag, kanske skaffa en hund, bo i fjällen, få barnbarn. Ja ni vet. Själaglad.

 

Ja här kommer en sån. För att det är lättare att sammanfatta livet liksom. Och för att det är KUL.

 

Vad behöver du mest just nu? Verkligen, verkligen, någon att pimpla vin med och prata strunt. Är ledig i helgen men alla jag känner skulle bort ikväll och nu känns det plötsligt som att jag tappat all förmåga att underhålla mig själv. Vad gör man? Hallå??

 

Vad tror folk om dig? Antagligen att jag är riktigt häftig. Eller kanske inte så mycket alls. Jag är inte så mycket att tro om.

 

Vad får du oftast komplimanger för? Håller man koll på sånt? Idag var det en tjej som sa att jag hade fint hår. Så jag tar det.

 

Brukar du skratta för dig själv? Alltid. Framförallt när jag twittrar, vill gärna tro att jag är ett komiskt geni när jag knapprat in något där på 140 tecken.

 

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Bra jobbat idag!!!!!!" från min chef.

 

Nästa mål i ditt liv? Att pyssla med något som är bra för min själ. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag gör nu men ni vet - do what you love, love what you do. 

 

Hur svarar du i mobilen? Hallå. 

 

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart med en skvätt av svart.

 

Favoritdryck på morgonen? Kaffe svart som min själ.

 

När brukar du oftast gå och lägga dig? Klockan 11 en bra dag. Annars senast typ 20 över 9 pga dödstrött och har med all sannolikhet somnat framför dålig serie på netflix i soffan.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Om jag pratar om Martin så nej. Det tog väl ett halvår innan någon av oss erkände att vi kanske tyckte om varandra ens lite grann. Och efter det följde säkert 2 månader av förnekelse innan vi till slut bestämde oss för att det väl var vi ändå. Men det är klart att jag också varit 15 en gång, träffat någon på en fest och trott att det var han jag skulle gifta mig med. Så ja ibland, men det är ingen garanti för ett bra förhållande.

Har verkligen funderat på det här med bloggerierna nu för tiden, hur det ska bli och om detta lilla hem nu är stängt för alltid eller kanske öppet för plötsliga utbrott av tillfälliga känslosvall. Vad tror ni? Jag tror på det sistnämnda. Det är så svårt att sammanfatta livet på ett läsvänligt plan när livet bara är plain vardagligt. Köttbullar och makaroner liksom. Inget roligare än så. Jag går till jobbet, och så går jag hem. Ofast ägnar jag kvällen åt att mottaga pussar från pojkvän samt avkräva minst 20 minuters kli i håret. Och gör jag inte det så brukar jag galoppera iväg till gymmet. Och däremellan hinner jag absolut med att dricka för många dyra café latte på espresso house, middagar hos vänner, säkert att bli pruttfull minst 3 gånger och lite därtill. 

 

Nej hörni, det var lättare förr. När man var 16 och mitt liv kretsade kring vilket schampo jag skulle använda för att mitt svall inte skulle bönfalla mig att klippa av det. När det bästa var att hångla på hemmafester hos folk man inte kände. När det största i livet skulle få bli att bli 18. Eller kanske inte. Jag gillar livet nu. Det är fint att få vara kär. Fint att få bo med den jag tycker om. Fint att få titta på dagens 18-åringar och känna att man kanske inte är där längre ändå. Det är fint att ha blivit lite äldre.