Gårdagen ägnade jag åt att fulgråta horisontalt på golvet hemma, dels åt den utveckling av finnar som just nu bor på min kind eftersom att jag befinner mig i ett kroniskt stresstillstånd, och dels för att jag är inne i en fas där jag känner mig så utomordenligt värdelös och sämst på att vara människa att jag hellre skulle leva resten av mitt liv som en påse skit. Minsta lilla grej får mig att gå bananas och igår satt jag med tårarna sprutandes i 90 grader på resturang samtidigt som servitören stressat plockade av bordet eftersom att hon trodde att hon gjort något fel. Herregud, jag är så trött på att vara ledsen. Verkligen, trött. Och det är så svårt att se till dem där glimtarna i livet när allt jag känner hur tiden sakta men säkert gör mig till en långtidsarbetslös, dessutom en bitter och sur sådan. Och jag vill kunna köpa en bärs för 49:- en fredagkväll utan att vilja dö av pengar-ångest eller kunna känna som ni andra att snart, snart är det helg, men för mig är helgen bara 2 dagar där man inte kan söka jobb eller gå på intervju. Jag vill kunna räkna ner dagarna till den 25e och sätta undan pengar till lägenhet, ett par dyra skor eller vad som helst som känns viktigt. Men allt känns så innerligt och oändligt hopplöst att jag just nu skulle kunna spy bara för att bli kvitt känslan av ingenting. Jävlar i min lilla låda vad ont det gör. 

 

Snart är jag så trött på att försöka att jag med all sannolikhet klappar ihop för gott. Jag stänger av den här verksamheten som annars dundrar på där på insidan av min kropp, lägger ner. Och det är det värsta med det här är att tänk om det är nästa "NEJ" som gör att jag aldrig mer vågar försöka igen. Tänk om nästa nederlag är det som sätter punkt för allt. Sen blir jag inte mer till människa på den här jorden än någon som gett upp, någon som är för dålig för att få ett jobb, någon som inte orkade försöka mer igen. Fyfan.