Den här helgen har jag i sedvanlig ordning druckit lite för mycket bärs men också haft så pass kul att det varit värt det. Fattar inte folk som pratar om att dom inte kan bli bakfulla, eller påstår att det är någonting som skulle komma senare i livet. Från den dagen jag sniffade på min första droppe alkohol, ja eller vaniljvodka var det då, så har jag vaknat lika mysig och trevlig som ett lik dagen efter. Inga undantag. Inget mysigt bakisskimmer här inte. Nåväl, i fredags besökte jag och ett gäng fina vänner Bouqerian innan vi slutade upp på vad som måste varit Södermalms vidrigaste ölhak. Inte ens efter att jag svept en redbull Vodka undgick mina sinnen synen av hånglande människor och lukten av svettigt dansgolv. Så jag gick hem. I lördags käkade jag och Minna pestopasta innan vi bosatte våra rumpor på Ljunngrens i några timmar för att prata strunt. Myspys.

 

Eftersom att jag är hemma med än vad en brukar nuförtiden så galopperar jag helst ut så fort jag får chans att göra något som inte innebär att ligga hemma och tyna bort. Allt är verkligen frid och fröjd tills man springer på någon bekant och den frågan man allra minst i hela världen vill svara på dyker upp. "Vad jobbar du med?" Så skrattar man bort det samtidigt som man slänger lite med håret och dricker allt som finns kvar i glaset bara för att svara på frågan till sig själv inuti huvudet, ingenting din jävla loser. Fyfan, man är så jävla taskig mot sig själv alltså. Önskar att någon utomstående också rymdes i mitt huvud som kunde klappa till mig varenda gång jag trycker ner mig själv. Det borde vi alla ha vänner, en snäll version av oss själva som sa emot varje gång vi är personliga mobbare. Orkar inte att den som är taskigast mot mig säkerligen 98% av tiden är jag. Prutt.