Nej hörni, igår var livet inte så jävla kul. Jag hade planerat en ledig söndag i fridens tecken men istället behövde jag och min kropp dela hem med vad ni dödliga kallar mensvärk. Nu såhär efter en 24h lång dag i krämpor skulle jag mer vilja påstå att det knappast kan benämnas som mensvärk utan mer och och mer verkar vara Satan som i egen hög person kryper upp från helvetet, bosätter sig i mina äggstockar och som bestämt hugger mig i magen tills jag trillar av pinn. Ungefär så. Förstår ej. Har tidigare ätit p-piller eller haft p-stav men så en dag bestämde jag mig för att hormoner var jättejätteläskigt och att al natural skulle vara det nya svarta för mig. Men tji fick jag.

 

Men, eftersom att jag är en självständig kvinna som inte låter sig kontrolleras av vare sig män eller mens så skulle jag bestämt ta en fika igår trots att jag redan innan klockan 14 behövt äta all den tillåtna mängden alvdeon och ipren en vuxen människa med sunt förnuft bör knapra i sig. Och redan nu kanske ni har räknat ut att det här inte skulle sluta gott men det gjorde inte jag. Istället krälade jag ut genom ytterdörren samtidigt som PMS spökade i min kröpp med sådan kraft att jag hela vägen till tunnelbanan väste elaka saker till Martin och mycket högljutt och ocharmigt hulkgrät för att jag kände mig så ful. Drömflickvän.

 

Hela den här förskräckliga dagen slutade iallafall med att jag behövde åka hem och sova middag i 3 timmar på soffan. Sedan gjorde jag ingenting mer resten av dygnet. Herregud, den här misären? Ska det vara såhär? Stackars mig.