Ja, HEJ. Hejhej bloggen. Först och främst vill jag ägna det här inlägget till Ludvig som igår efter några glas egenblandade drinkar på hemmafest tog fram sin telefon och visade mig att han fortfarande hade min blogg som shortway sparad. Det värmde ett avdankat gammalt blogghjärta. För nu var det väl strax under 2 år sedan som jag knapprade in något om livet här? Ja gudars. 

 

Jag tycker inte att vi kör en long-run om vad som hänst sen senast, kanske lite bilder någon gång eller en lista, men inte mer. Inte för att det inte är intressant utan mest för att det vore långtråkigt och trist att prata om sådant som redan varit. Vi kan väl prata om just nu istället?

 

Just nu är det lördag och jag har precis med nöp och näppe kravlat mig ur den första bakistimmen som hör lördagar till. Med dundrade huvudvärk och tillhörande rökluktande, tovigt hår. En härlig chey med andra ord. Igår drack jag bärka på Marie Levau med nya och gamla vänner tills lamporna tändes och jag blev illa tvungen att karatetackla bort min bordsgranne för att få honom att förstå att han inte skulle ta med mig hem till honom. Han ville ge mig en kram sa han, så jag sa att jag inte gillade att kramas. Han skulle få mig att ändra mig om vi tog sällskap hem sa han, så jag sa att jag redan hade sällskap att komma hem till. Snopet. Sen galopperade jag hem till Martin och värmde mina kalla fötter på hans varma ben tills han vaknade och blev sur. Livets liv. 

 

För det är det ju, sambolivet. Martin är min klippa. Allt prat om hur man ska vara självständig och minsann kunna vara ensam stark har jag liksom omedvetet lämnat bakom mig. Och nu för tiden är jag 100% säker på att jag inte hade orkat vara mer till människa än en blöt fläck på golvet om det skulle bli så att han och jag blev var och en. Missförstå mig rätt nu, jag tycker om mig själv jättemycket, jag är en bra person, men jag tycker om Martin mycket mer. Och det finns inget som gör mig så själaglad som att veta att vi ska vi gamla ihop en dag, kanske skaffa en hund, bo i fjällen, få barnbarn. Ja ni vet. Själaglad.