Har precis anlänt hemma efter ett inte så spektuakulärt pass på gymmet. Trots att jag hällde i mig en energidryck innan och vilade i min morgonrock tills klockan 15.20 idag så har min energikvot varit bristfällig. Men, att jag ens faktiskt galopperade iväg till gymmet idag är en bedrift bara i sig. Det måste man komma ihåg. Hela våren brottades jag ju som tidigare nämnt med en personlig demon här i livet och som förstörde allt sånt där som vanliga människor tycker är kul och intressant. Så även om min energikvot var låg idag är den ändå 246574 % bättre i jämförelse med ja typ mars månad när jag allt som allt orkade gå upp i sängen och surpla i mig gårdagens kaffe ur kannan genom ett sugrör. Så, heja mig. 

 

Det här hörni är något som jag är enormt tacksam för nu när varenda detalj i det här som ska vara livet inte känns som ytterligare 1 kg klump i magen. Nu när jag får fördela min energi på saker som är bra att pyssla med, som att laga mat, träna, ta en fika med en vän, och inte bara på att samla kraft nog för att gå till ICA och köpa mjölk utan att bryta ihop på vägen dit. Nu när jag, alltså jag och inte min psykiska ohälsa får bestämma hur dagarna ska se ut. Det är en liten vinst i livet varje gång jag faktiskt längtar efter att få klättra i mina träningskläder och vill svettas på Sats, och det är en bedrift varje gång jag inte bara går raka vägen hem efter jobbet och lägger mig pga fysikt utmattad av att må som en påse skräp en hel dag. Det här som kanske är småsaker för gemene man men som känns som en stormvind i mitt hjärta varje gång, för att jag orkar. Det, DET är grejer det. Så, let us pray nu att livet har fått vara sitt håll-käften-jobbiga klart för ett litet tag nu. För jag gillar det här rimliga, vi funkar bra ihop.