Hejsan hoppsan. Nu har två veckor gått av mitt andra år på universitetet, nu är insparken slut och nu ska väl det här ni andra vanliga dödliga kallar rutin så småninom få infinna sig i min vardag. Men det är knepigt med tanke på att vi just denna termin har som mest två föreläsningar varannan vecka och endast skriver hemtentor, med andra ord: vi har inga tentaperioder eller veckor när vi måste läsa begrepp tills det att det känns som att hjärnan är i upplösningstillstånd av alla studier. Och det är spännande hur det känns i kroppen att skriva det här, eftersom att jag aldrig någonsin annars skulle be om mer plugg, men, jag hade verkligen hoppats att vi hade haft det lite mer på det sättet i år. Det hade behövts. För nu när skolan inte tar all min energi måste jag ägna dagarna åt att fundera på saker jag inte vill tänka på. Som typ hur man fördriver en hel dag när man inte har något planerat alls? Väntar man bara på att den ska ta slut så att man får gå och lägga sig igen? Och vad händer om jag inte är trött när jag ska gå och lägga mig, måste jag vara vaken hela natten och fortsätta fundera då? Nej det blir inte kul. Jag funderar också på när min aptit ska komma tillbaks, när mat ska sluta smaka papper och framförallt vad som kommer hända när jag ska sluta äta ångestmedicin. Kommer jag att dö då? Det vill jag inte veta.

Nej hörni det är tur att det finns hjärndöda saker att ägna tiden åt, nya säsongen av Paradise Hotel, att baka kanelbullar och youtubeklipp med videos av små gulliga hundar. Ja det och sen alla mina vänner som klappar mig på huvudet när jag är ledsen och Cornelia som låter mig bo hos henne. Helt överjävligt är det inte, trots allt.