Läggan
Efter vad som känns som 1 miljon månaders letande så har jag och Martin till slut hittat en liten lägenhet vi kan hyra tillsammans. Och det bästa är att vi inte behövde kompromissa med någonting. Den ligger inte på andra sidan stan, inte 2 timmar från någons jobb, nära en mataffär, ok hyra och så är det FIN. Superfin med stora fönster, vita väggar och mörka golv. Dessutom får vi hyra den omöblerad. Så nu sitter jag mest inne på Tumblr om dagarna och kollar på interior-taggen. Vill bara flytta in nu pronto. Det och så skulle jag vilja spendera ton med pengar på dyra möbler och lampor. Men, så kul ska vi inte ha det. Fint ska det bli iallafall. Längtar efter att få dricka te i soffan på kvällarna, att laga middag ihop och att få vakna i vårt eget hem varje morgon. Att skruva ikea-möbler, bjuda hem folk på middag ja till och med alla inte så mysiga grejer som att bråka om vem som ska ta disken, ligga förkyld i soffan under en filt och att bli bländad av kylskåpet klockan 6 på morgonen när man ska till jobbet. Det spelar ingen roll om det är det bra eller det dåliga, det känns bara så fantastiskt att det är mitt och hans.
Min tumblr just nu.
Kvällsfunderingar
Jag tror att man måste prata om sånt som gör en ledsen. På samma sätt som man pratar om sånt som gör en glad. Även om det ledsna bara är mensvärk en helt vanlig måndag men som gör så in i bergen ont att man skulle kunna dö i en hög på golvet. Även om det ledsna bara är att det regnar när man ska gå till bussen och precis har plattat håret in i perfektion. Även om små ledsna saker. Och dom stora. Idag var jag på bröllop och mitt emot mig vid bordet satt en person som stod mig nära förut. Och vi kramades hej och pratade om sånt som hänt och sa kommer du ihåg det där samtidigt som det faktumet att vi inte ens hälsat när vi sprungit på varandra de senaste 2 åren ekade emellan oss. Fast att jag för länge sen slutade bli bjuden på födelsedagsfester och fast att jag för länge sen blev borttagen som vän på Facebook. Och så var vi trevliga hela middagen och jag fick hälsa på hans nya flickvän och höra om hans nya jobb. Och jag undrade hur det var med hans vänner som ju också var mina vänner förut men som har slutat vara det nu. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gör i mig att det har blivit så. Människor som glider ur en bekantsskapkrets fastän man inte vill det. Vänner som slutar vara ens vänner utan att man kan påverka det. Man ska hålla i hårt i dem man tycker om.
Jag och Minna var bröllopsfina. Nästa vecka ska vi åka till Värmland hon och jag. Det ska bli fint. Jag ska hålla i henne tills jag blir gammal och grå.
Om honom.
Här är han. Personen som jag är kär i. Som kramar mig extra hårt efter jobbet när jag inte har hunnit äta lunch och är grinig för att det blir blodpudding till middag när jag vill ha hämtmat. Som jag gör fula grimaser tillsammans med samtidigt som vi borstar tänderna och som pussar mig i pannan innan han går hemifrån till jobbet. Snart har det varit vi i ett år och även om jag intalar mig att jag visst skulle må fint på egen hand så vet jag att jag skulle gå under om jag inte fick somna bredvid honom om kvällarna. Det är konstigt hur det kan kännas så. Och nu letar vi efter en lägenhet tillsammans och kollar på Ikea efter köksbord. Han har köpt en soffa och jag kan inte bestämma vilken färg jag vill ha på väggarna där vi ska bo. Men egentligen så spelar det ingen roll för det räcker med det faktumet att han och jag är en liten, liten familj på 2 personer bestående av mest dåliga matkunskaper och mycket pussar. Det räcker. Den är så fin mina vänner, kärleken.
xxxx
"Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att människor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor så kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor." - Michaela Forni.
Hur kan en klok och förnuftig person inte förnuftigt hantera hjärtesorg? Vi har bråkat och det känns som att jag ska dö här på golvet i mitt kök. Livet kommer gå vidare viskar jag till mitt hjärta som bankar som en tonårings fast att det var länge sen jag var 14. Och jag vill skrika att du får aldrig släppa mig men det enda jag gör är att höja musiken på radion för att slippa höra mobilen som inte ringer. Han skriver inte. Och han är inte kär i dig.
Sentimentalsöndag
idag läste jag ut en pocketbok mamma köpte till mig för 49 kronor på Coop förra veckan och fast att ingen mördades, dog eller ens blev särskilt skadad (förutom en liten hund, men den klarade sig) så grät jag som ett spädbarn i säkert 6 kapitel. Det kändes lite som att allt lesamt, sorgset och oroligt rann ut ur mina ögon och samlades i en liten pöl strax nedanför min haka. Och jag är inte ledsen för någonting. Inte egentligen. Ikväll kom 3 av mina bästa vänner på ett spontant middagsbesök och prat om liver, och igår så åkte jag med Martin som är den viktigaste jag vet till Pappa på Rindö och åt grillad lax på altanen i 22-gradig värme. Och imorgon så ska jag få gå till mitt nya jobb, på min tredje arbetsdag och fast att det är mitt i sommaren så gör det mig inte ett uns ledsen. Jag är bara glad. Sådär ohanterligt och pirrigt och obeskrivligt ända ner i magen, glad. Och jag grät, mest för att jag läste om en hund som blev påkörd av en bil och bröt en framtass, men också för att jag för inte så länge sen inte såg en framtid annan än den att jag skulle tyna bort på en arbetsplats där ingen såg mig, bland människor jag inte kände och utan någon att tycka om så mycket att det kändes som att jag ska explodera. Jag grät för att jag har känt mig som ett stort svart hål utan ambitioner och nu så har allt förändrats. Och det har blivit så himla bra. Och fast att det började med myrsteg, varsamt med ett i taget så har allt lett till det här. Det här som gör att jag inte kan sova ibland för att jag är så himla lycklig över att få sova bredvid honom, eller att jag har så många fantastiska människor omkring mig som fyller min vardag med minnen jag kan spara för livet, eller att jag har ett jobb som faktiskt utmanar mig, och som jag tycker om. Jag är så glad mina vänner, för allt fint som har hänt mig. För allt fint som komma skall. För att jag varje dag får vara med om det här häftiga, fantastiska och uppochneriga som är mitt liv. Allt ifrån sommarkvällar med dom bästa jag vet till kvällar hemma själv i soffan då jag gråter till pocketböcker från Coop. Jag är så glad.
Ett stycke separationsångest kommer lastat
Fyfan. Ja det är så jag inleder detta första blogginlägg sedan det historiska ögonblicket jag knapprade in något här förra gången. Igår hade jag min allra sista skoldag på Lillsved. I äventyrspedagog-klassen. Någonsin. Det känns som att någon ryckt ut mitt hjärta, stampat på det, kört över det med en traktor och sedan tagit det platta, lilla, stackars trasiga som funnits kvar och släng det i sjön. Jesus kristus vad ont det gör i mig att det är slut nu. Både kvällen innan, hela dagen igår och förmiddagen idag har jag ägnat åt att böla en flod av tårar och snor. Och jag kan meddela att solglasögon kanske hjälper mot röda ledsna ögon men inte mot ljudet som blir när det känns som att man har en bomb i bröstkorgen som man enbart kan bli av med om man ylar ut den som en ledsen hundvalp. Fyfan mina vänner, den här separationsångesten kommer att ha ihjäl mig.
För vilket år det har varit. Jag klev in där i Augusti i klassrummet för första gången och tänkte väl att ja det här, det kanske blir kul. Och sen en vecka senare stod jag på en topp på kalfjället och fascinerades över att det fanns platser i Sverige som såg ut som sådana på film. Och 2 veckor efter det seglade jag segelbåt för första gången i mitt liv till en liten ö där vi sov i ett tält och såg på solnedgången. Och jag har paddlat kajak och fått cykla mountainbike och jag har åkt längdskidor och gått på tur upp på en topp och tagit Jämtlandstriangeln i snöstorm. Jag har till och med cyklat downhill nerför ett berg, trillat och brutit revbenet MEN till och med det har varit värt det för jävlar i min lilla låda vad kul det har varit. Och vad så in i norden bra det känns i kroppen när man gör något som inte tror att man inte klarar. När man vågar. För det ska tilläggas, i mitt lilla liv innan jag gick den här utbildningen fanns det inte mycket utrymme för utveckling. Det var jag på mitt lilla jobb med mina små frititdsintressen och det var allt. Och jag trodde att det skulle räcka så. Och visst att det kanske sved ibland att det inte fanns något spännande som hände och att ens vardag bestod av rutin på rutin men det räckte ändå. Trodde jag. Sen trillade jag in på Lillsved utan att veta vad som riktigt höll på att hända och så kastades äventyr i ansiktet på mig. Varje dag. Och vad fint det är hörni, så satans fint. Och vad glad jag är för att jag fick den här chansen. Och vad det liksom värmer i min mage när jag tänker på att jag fick göra det här året, men alla de människor jag lärde känna, vid just den tidpunkten i mitt liv. Jag är så tacksam.
Här kommer ett ton bilder från fjällen.
Ett skepp kommer lastat med uppdatering
Ja hallå igen mina vänner. Nu var det länge sen men det har hänt en himla massa grejer så det här med att knappra på ett tangentbort eller att överhuvudtaget ens lägga energi på att gräva fram laddaren har känts så pass far far away att det helt enkelt inte blivit av. Men, jag lever och mår fint om ni undrade. Och idag är det dag 2 på min 14 dagar långa ledighet från skolan, då tanken är att jag ska jobba med något produktivt men den detaljen har jag sparat til påsklovet. Så vad jag planerar att göra nu i dagarna är att spendera oförskämt mycket tid sovandes i min säng, på gymmet eller tillsammans med fina vänner jag aldrig hinner träffa längre. Fint som snus.
Mitt enda problem är att jag på två dagar har gått från att ständigt ha någonting, ja åtminstone lite, ansträngande att göra till att använda cirkus 0% av min människo-kapacitet. Jag har till exempel suttit i en stol ute i solen idag i typ 4 timmar och lyssnat på P3-dokumentärer samtidigt som jag funderat på vilket som är det bästa receptet på muffins. Bönpasta med fetaost och olivolja är numera det bästa, bästa, jag vet och att få gå och lägga mig klockan 9 varje dag efter en kopp te känns som det ljuva livet. Det är helt sjukt. Nästa steg på agendan blir antagligen att jag börjar virka små sockor till mina vänner och refererar till mitt forna liv som "min ungdom". Ja ni hör, det är över.
Okej jag kanske överdriver men jag är inte vad vid detta lugn? Jag vill att någon säger åt mig att jag ska göra något jag inte gjort förut så att jag släpar min lille rumpa ut ur huset och gör något som är lite läskigt. För så har ju resten av det här skolåret sett ut. Jag är inte van. Halp.
Okej jag kanske överdriver men jag är inte vad vid detta lugn? Jag vill att någon säger åt mig att jag ska göra något jag inte gjort förut så att jag släpar min lille rumpa ut ur huset och gör något som är lite läskigt. För så har ju resten av det här skolåret sett ut. Jag är inte van. Halp.
Längtar till fjällen. Åker tillbaks v.15!
Ett stycke hektiskt liv
Hallo. Har för första gången sen cirkus 7 dagar tillbaks lite tid över till att andas ut. Har levt i total turbulens sen det att söndag slog över till måndag för exakt en vecka sedan och idag är första gången mitt hjärta inte slår maxpuls och det känns som att mina lungor är på väg ut ur kroppen. Nästan så iallafall. Men det har varit spännande mina vänner. Och lärorikt. Till att börja med så har jag i tre dagars tid nu titulerat mig själv som funktionär på Skistar Everest Challenge som gick av stapeln i lördags. Och till det hör allt jobbigt ni kan tänkas uppleva samt lite till. Vad vi har shlitit, utan slut och utan nåd, och jag har legat i fosterställning och bölat fler gånger än vad jag gjorde som vilsen 16åring. Men nu är det över och tävlingen blev lyckad. Och jag mår bra och det gör alla de jag jobbade med också. Det enda som inte återhämtat sig än är min sömncykel samt huset jag bor i, för här växer diskbergen fria och dammet har numera egna kolonier. Det mänskliga förfallet, ja det kanske är ett faktum, men det enda jag vill göra för tillfället är att begrava huvudet i min kudde och kanske sova en timme eller 14. Får man vara så? Jag är inte ledsen, jag är bara så förbannat jäkla in i själen trött.
Livets alla prövningar
Här kommer ett litet stycke med fun facts
- Kylskåpet hemma har gått sönder och ca 99% av min vakna tid så står det i hörnan här i köket och framkallar ett litet läte som på riktigt får mig att medvetet utveckla en hjärnblödning. Det sticker liksom i mig. Förut lät det bara ibland men nu är det bara en fråga om tid innan det drar en enda lång suck och packar ihop för alltid och vandrar vidare till kylskåpshimmlen. Längtar.
- Fick ett ryck i förra veckan och gick och blev med goPro. Så nu ska jag inte bara dokumentera exakt allt jag gör i foto utan jag ska även få med det på film. Vilken fest va.
- Igår skulle vi pimpla fisk med klassen. Tyvärr stäckte sig min koncentrationsförmåga inte så långt som jag hade hoppats och efter cirkus 60 minuter hade jag fullt upp med att bygga en gigantisk snö-penis. Det var kul.
- Min roomie här på skolan, som endast en papperstunn liten vägg skiljer mig ifrån, har vad jag förstår precis upptäckt vad samlag är. Så nu förtiden äter jag inte bara frukost, utan jag äter frukost och lyssnar på när en real life porno is in the making ca 20 cm ifrån mig, på daglig basis. Och detta gäller då inte bara frukost utan också alla andra mål på dygnet där man kan tänkas ha lite rast från lektionerna samt också ungefär all tid däremellan. Det är inte kul.
- Idag har jag varit så nära ett sammanbrott så många gånger att jag till slut packade ihop mitt och rymde hem. Det har inte hänt någon gång förut på skolan men var tydligen välbehövligt för i samma stund som jag nuddade dörrmattan här hemma la jag mig i fosterställning och hade gråtopera tills mamma kom hem. Bröl.
- På fredag är det festligheter på skolan. Och fast att denna vecka redan nu varit en prövning vad gäller all min mentala styrka så tycker jag faktiskt att det ska få bli lite kul att dricka öl och gå på blöt hemmafest. Det kanske är vad jag behöver.
Om att vara 20 år och värdelös på det
Idag känns det som att jag är 16 år igen. 16 år och med prestationsångest hägrande över mig som ett svart litet privat moln som följer mig vart jag än går. 16 år och orolig. Det här med höga krav är en sån där liten detalj som i teorin låter rätt praktiskt, passar på cv'et, "perfektionist", men som i själva verket framkallar mer kroppslig ångest än vad det skapar storverk. På mitt bröst just nu vilar ett berg med saker som jag måste göra, men som trycker, och som tynger ner. Och under där ligger jag och försöker andas. Och det är så fel ändå att det här med att lära sig saker kan få det att kännas som att livet är en avgrund och jag har trillar ner där. Och det är så fel ändå att jag faktiskt känner så. Men så kommer tårarna när man försöker plugga in ett tal matte man inte förstår, eller när man ska hålla en muntlig redovisning på 20 minuter fast att man på riktigt hellre rullar in under en sten och dör, när man orkat hela dagen och så råkar kylen hemma gå sönder och börja låta som att helvetet brytit loss när det enda man bara vill ha är en liten lugn stund. Och så dör man lite på insidan. Vad trött jag är vänner. Vad trött jag är på att det känns som att jag är 16 år igen. Fast att det var 4 år sen. Och vad trött jag är på att det känns som jag bor under en hög med läxor fast att det egentligen bara är saker som jag verkligen, verkligen, hoppas på att kunna lära mig. Vad trött jag är på att jag inte orkar med allt jag vill göra. Vad trött jag är.
Lelle listan.
Gorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Japp. En massor. Cyklade downhill, fjällvandrade, välte med en kajak. Sedan givetvis, åkte på roadtrip i Sverige, hyrde ett hus med pool och levde livet som en pensionerad rik gammal dam, jag lärde mig hur grillen funkar hemma (!!) och bjöd sedan alla jag kände på go-mat, samt köpte Svea rikes allra fulaste skor, mina vandrarkängor. Jag älskar dem men de är så fula att det på allvar sticker lite i mitt ena öga när jag ser dem. Trodde aldrig att jag skulle äga något så vedervädrigt.
Japp. En massor. Cyklade downhill, fjällvandrade, välte med en kajak. Sedan givetvis, åkte på roadtrip i Sverige, hyrde ett hus med pool och levde livet som en pensionerad rik gammal dam, jag lärde mig hur grillen funkar hemma (!!) och bjöd sedan alla jag kände på go-mat, samt köpte Svea rikes allra fulaste skor, mina vandrarkängor. Jag älskar dem men de är så fula att det på allvar sticker lite i mitt ena öga när jag ser dem. Trodde aldrig att jag skulle äga något så vedervädrigt.
Hur har ditt 2014 varit?
Bra. Så oförskämt bra. Men det vet ni ju redan med tanke på att jag i typ de senaste 5 inläggen varit så cheesy att jag förstår om ni bara vill emigrera från min blogg och återgå till att läsa om livet med trassligt hår och trasiga hjärtan. I'm zorry friends, min inre bitterfitta har tagit en liten paus.
Blev du kär i år?
Ja jag blev väl det.
Vilket datum från 2014 kommer du aldrig glömma?
31 Augusti. Det var en vecka efter att vi kommit hem från fjällen med klassen, det rådde totalt kaos i min hjärna och mitt i allt det så blev det dags att springa Tough Viking. Och fast att jag var så hög på adrenalin att jag inte kunde andas och alla nerver i min kropp ville fly så var det bland det roligaste jag gjort i livet.
Vad är din största framgång 2014?
Att jag fan inte är en liten fegis längre. Bortsett från mörker, skräckfilmer och spindlar då såklart. Nej men allvar, när vi skulle ta liften upp på berget med cykeln och köra downhill i Järvsö så minns jag alla 30 sekunder innan jag åkte upp, och sen inget mer förens jag kommit ned igen med cykeln där vi började. Mitt hjärta slog snabbare än ljusets hastighet och jag tänkte att ja, det är väl såhär jag dör, men hellre det än att inte våga. Och just det, den lilla tanken, satte ribban för ganska mycket efter det.
Bästa köpet?
Lätt min jacka från The North Face. Den är varm, fin och får mig inte att se ut som en muffins alternativt en sopsäck utan former, dvs som alla andra vinterjackor jag någonsin ägt alltid gjort.
Vad spenderade du mest pengar på?
Träningskläder.... Haha.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla jag lärde känna på Body Joy gjorde mig riktigt glad. Det är tack vare dem som mycket bra har hänt.
Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?
Alla låtar Markoolio gjort som går att relatera till någon friluftsaktivitet jag prövat.
Vilse i skogen - Fjällvandringen.
Det här är en båtlåt - Seglingen.
Vi drar till fjällen - Idre när vi åkte skidor.
Vem har du umgåtts med mest?
Minna & Jessica, mina honor tills döden skiljer oss åt.
Vart reste du under 2014?
Portugal för sol, Öland för att komma bort, Järvsö på klassresa, Göteborg för att festa och Idre för att fira nyår.
Är det något du saknar år 2014 och vill ha 2015?
Om jag fick välja någonting att göra varje dag fram tills dagen jag begravs så är det nog att gå på Grit. Ett litet träningspass för många, ett halvår av så mycket kul för mig. Här vrålade jag svordomar i falsett, svettades tills jag nästan svimmade och skrek att stångjäveln skulle dö. Och här fick jag pepp av så många fina människor, skrattade tills det värkte i kinderna och lärde mig en massor. Tyvärr försvann Griten innan sommaren och när den väl kom tillbaks på schemat har jag haft ca 0 tid att gå. Mer Grit 2015.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag gick på Grit! Haha. Och åt lite tårta givetvis.
Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Får man skriva nej här? Jag älskar 2014 så mycket att jag skulle kunna ha sweet sweet love med det. Gud hade mercy on my soul i 365 dagar och för det är jag evigt tacksam.
Vem saknade du?
Med tanke på att jag flyttade ut i skogen och lämnade civilisationen bakom mig så måste jag säga att jag saknar alla mina vänner som bor inne i shtan. Er hade jag velat träffa lite mer än en gång per halvår. Förlåt.
De bästa nya människorna du träffade?
Sandra som jag bor med, och som jag delat diverse härdsmältor med när livet inte varit kul. Hon skulle ha en positiv vecka en gång i höstas, och jag frågade vad det var för fel på henne. Så alltså, vad gäller ärkepessimism så ligger vi på exakt samma nivå och det underlättar en hel del när man haft livets sämsta dag och är två sekunder från att bryta ihop.
Och Elin i min klass som inte är rädd för någonting. Vi har spenderat x antal timmar på gymmet den här hösten och det finns ingen jag hellre vrålar högt med när det är tungt eller övar teknik i raka mark med. Du är den häftigaste jag vet.
Och sen Jimmy. Inte bara är han världens mest genomsnälla person, utan han är också personen som såg till att jag kom in på utbildningen jag går nu. Han är bäst.
Här känner jag att det finns plats för säkert 20 stycken till för hela min klass är fylld med färgstarka själar och jag skulle utan tvekan kunna skriva en bibel om allihop, men klockan är halv 3 och jag måste vika in hovarna för den här dagen nu.
Vad vill du säga till dig själv inför 2015?
Du klarar mycket mer än du tror! Och om inte det här året är ett bevis på det så ska jag personligen göra kaos med dig nästa gång du intalar dig något annat.
Hallåja
Sånt som motiverar mig en sån här dag när totalt snökaos råder utomhus. Ibland måste man påminna sig själv om varför man inte bara kapitulerar som människa och ger upp i en snödriva nu såhär när Gud agerar privat mobbare däruppe i himlen och liksom kastar snön ner i ansiktet på en. Med flit. Och då brukar jag försöka tänka på alla saker jag tycker om här i livet. Det kan vara alltifrån varm oboy, till att få träna Body combat en helt vanlig torsdag, samt trevliga små citat jag kan spara ner på min mobil och titta på när livet inte är snällt mot mig. Som den här veckan när solen har skinit ca 0 timmar och jag hade tänkt ägna allt ledig tid åt att ligga däckad i min egen gråtpöl här hemma och vrålat why god why som vilken labil 14-åring som helst. Nya år och få soltimmar har alltid haft en tendens att göra så med mig. Men istället för att gå i gamla fotspår har jag huserat på ett, hör och häpna, tomt gym, pussats och ätit kvarg. Tänk vad lite ord på en mobilskärm kan göra för hälsan va. Det ni.
hallåja
Lelle photoboothen på datorn, den hade jag glömt.
Hallu. Har precis avslutat en jobbhelg hämtad rakt från helvetet och as we speak har jag lika mycket livspepp som en sten. Den är kaputt. Den började starkt i fredags men efter diverse arga kunder och dåligt schemlagda eftermiddagar har den kilat stadigt neråt och nu vill jag mest gräva ner mig under en sten i trädgården. Bröl. Men, det ska en icke. Istället har jag faktiskt nästan dränkt mig i celcius nyss, klättrat i mina träningskläder och sitter as we speak och väntar på att få galoppera iväg ner till gymmet. Idag ska jag träna ben och det har jag längtat efter. Efter 2 veckors halsfluss och säkert 30 kg julmat så sticker det liksom lite i mig, all den här energin måste göras av med och jag ser helst att det inte är i ett vredesutbrott på jobbet. Så ja, det ska bli fint.
Nästa vecka jobbar jag exakt såhär många dagar: 0. Och nästa vecka går jag i skolan exakt såhär många dagar: 0. Jag har inte haft en ledig vecka sen augusti och jesus vad skönt det ska bli. Planerar bara att ligga hemma i sängen tills klockan 15 på eftermiddagarna och pilla mig i naveln. Kanske läsa en tidning, göra en kanna kaffe, se en film. Ja you know the drill. En ska carpa ledighet så som ingen carpat ledighet förut. Längtar.
Hejdå 2014, dig har jag tyckt om.
Nytt år mina vänner. Är ni taggade? Jag är. För exakt ett år sen postade jag ett litet stycke text med bild på min instagram där jag 2 dagar efter nyår och den efterföljande bakiskoman skrev att "välkommen hit 2014, du och jag ska ha så jävla kul ihop". Och varenda dag sedan dess har varit ett litet livligt party som fått pågå i 365 dagar tills nu. Och jag är så tacksam, det är verkligen det jag är mest. Jag klev av 2013, jobbtrött så att det gjorde ont, med andan i halsen och 3 månaders mentalt möglande i bagaget. Jag ville nästan inte mer, jag hade tagit slut. Men så sa någon att det enda som räknas är hur man överlever och ska man göra det så ska man göra det ordentligt. Så jag hittade något som inte gjorde att jag ville kräkas ut mina inälvor, bet ihop (hårt mina vänner, jättehårt. Jag vet att det är tungt men det är det enda som funkar) och ägnade all min lediga tid åt något som inte gjorde mig ledsen. Och plötsligt kändes inte alls som ett konstant jobb i jävla uppförsbacke längre. Livet var inte enda lång sekund ifrån mänsklig kollaps. Det blev bättre vänner, jättemycket bättre. Och nu ett år senare har mitt favoritår i livet precis tagit slut och jag vet inte om jag vill det för 2014 har varit så snällt mot mig att jag nästan inte vågar tro att det är på riktigt. Med en dundersommar att titta tillbaks på, en precis lika fin höst att tänka på när det är jobbigt, och ett nyår bättre än de flesta är jag verkligen så nöjd som det bara går att vara. Och jag vet inte om det beror på att jag lärde känna många som hjälpte till att förändra mycket, eller om det är lika mycket det faktum att jag tog ett djupt andetag där de sista sekunderna på 2013 och bestämde mig att det fick vara nog med dåligt nu. Men allt är så fantastiskt fint just nu att det nästan är läskigt.
Fortsättningen vare ja.
Sensommar.
Helt plötsligt var min sommarledighet slut och likaså min tid på ICA (nästan iallafall). Och i nästa stund skulle jag börja studera på Lillsved. Andra som börjar plugga utstår första veckan typ 32523 stela lära-känna-varandra-lekar och obekvämt småprat, men inte vi. Vi åkte till fjällen. För att vandra lite. Och jag ska inte ljuga, veckan innan vi åkte iväg låg jag hemma på golvet med härdsmälta och grät för att jag trodde att jag skulle dö där uppe. Men vad fel jag hade, jättefel. För det finns ingenting som är finare än att få spatsera runt däruppe och titta ner på vyer man bara ser på film. Eller att få ligga på mage i ösregn och äta blåbär med folk man precis lärt känna. Och det vad var hela dem 5 dagarna vi hade däruppe bestod av. Ett enda långt carpe diem.
September.
Tittar tillbaks på denna period och skrattar lite inombords för en september i vanlig stil hade mest inneburit tårar och höstångest. Jag gillar ju inte den. Och den gillar inte mig. Oftast är det kris redan innan augusti slagit över och det enda jag orkar med är att vara arg likt en 3-åring på konsum som inte får sin glass för att solen inte skiner längre. Men, inte det här året. Vädergudarna hade mercy både vad gällde solsken och värme och jag vet nog ingen som är lika glad som jag för att jag fick vara ute hela den här fantastiska perioden. Det var 4 veckors inre frid mina vänner, trots spindlar stora som små djur och lite lätt ångest när jag behövde välta med kajaken. Längtar tillbaks.
Här hände mycket kul på lite tid. Vi spelade golf ute på Ingarö, vi byggde en Moutain Bike bana i skogen på Lillsved, vi cyklade Mountain bike banan någon dag senare i superfint höstväder, vi åkte till järvsö för att prova downhill, dagen efter körde vi riverboarding, vi var på hajk, solen sken fortfarande och jag lärda känna alla i min klass ännu bättre. Allt som allt satt jag väl i skolbänken typ 3 timmar, och det var för att skriva ner allt jag kände kring det vi fick pröva. På kvällarna hade vi Paradise Hotel-mara i mitt och Mimmis lilla dubbelrum och så festade vi på ett bord i Grindstugan där vi drack öl ur kåsor och lyssnade på Sarek. Livet ägde som kidsen säger.
Lite mer höst. Smygvinter.
Sista månaderna innan jul. Det var ju tvunget att bli kallt någon gång och mörkret kom ju det med, men det gjorde inget för då körde vi nattorientering och började läsa anatomi. Och innan dess jobbade vi med Skistar Everest Challenge i hammarbybacken samt provade på en höghöjdsbana hos Jonas. Jag dog nästan men inte av höjden utan pga inre kollaps. Men jag gjorde det ändå och det är det som räknas. Vi körde ävet ett sport kidz på höstlovet där vi körde badminton i en släckt hall och jag fick måla mitt eget och typ 20 barns ansikten i neonfärger, och dagen efter var jag gladiator men inte ett enda litet kid tyckte jag var läskig. Mitt i allt det här hann vi även med en vända till göteborg, där några spelade fotboll och andra drack öl, vi krossade Bosön på Bosökampen och vi hade ett jättefint julspel dagen före avslutnigen där alla klädde ut sig och gjorde sitt bästa. Jag var sten, men det är en annan historia. Det här första halvåret på Lillsved har varit livet, och jag längtar efter resten.
Hälsningar från en sjukling
Igår släpade jag min arma lelle kröpp till närmsta vårdcentral, grät vid disken och la mig nästan i horisontalläge på läkarens golv innan hon skrev ut lite pencillin till mig. Jag har gått och dragit på mig halsfluss mina vänner, och det är inte kul för någon. De två senaste dygnet har jag mer eller mindre enbart spenderat under ett täcke i soffan och livnärt mig på vaniljte och nässpray. Men nu, nu, börjar jag se ljuset. Eller jag intalar mig det i allafall. För imorgon tänker jag vakna upp frisk som en liten lärka, reda för en heldag på jobbet följt av en längre biltur upp till Idre. Ja ni hörde rätt, jag ska åka skidor. Och fast att jag känner mig lika modig som en liten kyckling när jag tänker på det och fast att jag antagligen kommer att bryta något väsentligt redan innan jag tagit mig ur liften så är jag så jäklans taggad. Har inte åkt skidor sen jag var typ 9 år och mamma och pappa kunde hålla mig i handen när det blev läskigt, och sedan dess har jag bara åkt snowboard men det har varit mer än en katastrof de gånger jag prövat. Så det här ska bli en utmaning mian vänner. Men en rolig sådan! Och går det åt skogen med skidåkningen kan jag ju alltid dränka mina sorger i den alkohol vi ska förtära i den lilla stugan vi ska bo 11 pers i på nyårsafton. Nej hörni, vilken fest det här ska bli va.
Ett stycke halvt årsresumé.
Vinter och tidig vår.
För er som inte redan räknat ut det så hägrade jobbet i mitt liv i början på 2014. Jul och nyårsruschen låg fortfarande och skrapade i min lilla kropp så stress stod ständigt på agendan. Och med heltid på schemat fanns inte mycket tid för annat. Dessutom fanns ju både jessica och Minna där så vart annars skulle jag hänga. Dock ska jag inte ljuga, det var ingen dans på rosor. Faktum är att det stundtals mest var en dans på en liten, liteeeen, tråd över ett stort svart och mörkt hål som jag ständigt var på väg att trilla ner i. Begynnelsen till hjärnblödning i mitt huvud varenda gång kaffemaskinen strulade var så extrem och jag kan räkna upp minst 15 tillfällen då jag svurit både köndsord och fula ord på lagret för att inte explodera. Vill minnas att primetime var den perioden när det spårade ur helt ett och café latte sprutade ur fläkten på baksidan av kaffemaskinen, vilket slog ut strömmen på hela min avdelning. Det var inte kul första gången, och det var absolut inte kul de 1352532 andra gångerna heller. Diverse arga skyltar och lappar skrevs signerade av mig. Januari var sådär och när jobbet blev för mycket kollapsade helt enkelt jag och mina kollegor vartän vi stod, på lagerhyllan H13 eller framför korvgrillen. Det bara blev så.
Vår.
TRÄNING. Åh den här perioden vill jag bara klippa ut och spara ner alternativt kunna kliva tillbaks in i när jag känner mig lite ledsen. Jag har aldrig haft så kul förut i mitt liv. Det var body pump och det var spinning och det var att köra benböj men framförallt så var det att få gå på grit, hetsa grit, och att få hänga med världens bästa människor. Om ICA stod för 90% av min vakna tid i början av året så hägrade träning här. I alla former, och så ofta som det bara gick. Och det var inte för att jag kände mig tvingad eller hade några komplex utan helt och hållet bara för att jag tyckte att det var så jävla kul. Säger det med tårar i ögonen mina vänner, detta lilla överdrivna intresse var startskottet till många av de bästa sakerna som hänt i mitt liv. Är så tacksam. Och sen är jag givetvis lite stolt också, mina muskler växte från obefintliga till ja åtminstone märkbara och det antal pics på min boteeh jag har sparade i datorn är skamligt. Men det är värt det, alla gånger.
Tidig sommar.
Livet var fint som snus här. Jag drack celcius, hade precis fyllt 20, solen sken oftare än aldrig och snön var borta. Jag tränade, åt något annat än mina tråkiga jobbmatlådor och var inte hungrig konstant. Även om det var ett spännande projekt att leva på broccoli och kyckling så kändes det rätt trevligt att kunna placera rumpan på en uteservering igen och äta riktig mat. Sommaren var runt hörnet också, och om någon här har några invändningar emot att det är typ världens finaste känsla så måste jag be er att avlägsna er genast. Jag älskar sommarpirret. Semester. Sol och bad. Och att få bli brun, fräknar, sommarhår och allt annat fantastiskt som hör till. Älskar.
Sommar.
Åh du fina fina sommar, dig tycker jag om mer än livet. Just denna hade jag massa semester, precis fått reda på att jag kom in på skolan jag sökt till hösten, och typ 0 problem i världen. Så vi flög iväg till portugal, varvade nattklubbsdans till gryningen med solande och snyggspan på stranden. Här var livet mer än härligt. Väl hemma skulle jag jobba bort typ 8 dagar bara för att sen få galoppera ut på 3 veckors semester till. Och dessa ägnades nästan enbart åt dans på diverse nattklubbar, säkert en miljon grillkvällar hos mig, en massa timmar i solen och att bara få vara ledig och göra allt man tycker om. Hade jag fått välja hade jag krypit in i den här sommarbubblan, stannat där och gosat i typ ett halvår till. Bland solsken och nätter som aldrig tar slut. Den här sommaren var så omänskligt jävla bra att det kittlas lite i mig när jag tänker på det. Lyckopirr.
Fortsättning följer.
up we go
Hejhejhej. Har verkligen hängt ofärskämt mycket på gymmet den här veckan och det har varit så kul. Sådär pirrigt som det alltid var när jag började. Vet ej om det beror på möcke bra sällskap eller bara det faktum att min hjärna tagit en helomvändning vad gäller mina känslor inför att lyfta tungt. Förut var jag lite rätt för benböj, nu skulle jag helst alltid träna ben om det inte vore för att träningsvärken man får dagen efter är så brutal att jag stundtals övervägt amputation. Men ja, ni fattar.
Hur som havre, för tillfället huserar jag hemma hos mig själv solo och inväntar mina vänner som ska ta sig till den här ön jag bor på, på ett eller annat vis. För ikväll vankas nämligen inflyttningsfest hos Lisa och Filip och temat är midsommar. Vilket jag tycker är helt rättvist eftersom att utdelningen av vinter denna december varit mer eller mindre bedrövlig. Och lucia och midsommar är ju nästan samma sak i klädväg, klänning och något i håret, så jag klagar ej. Däremot är inte min hudton för tillfället kompatibel med det jag ska ha på mig eftersom att blekheten är så extrem, och pga detta har jag ägnat den senaste kvarten åt att gråta bort mascaran. Buhu. Men, jag ska väl smeta på lite ny nu, doppa huvuet i en hink vin och hoppas på att jag iallafall inte är självlysande ikväll. Håll tummarna för mig.
Juletider
Från förra gången när vi rände runt i hammarbybacken. 8 februari är det Skistar Everest Challenge!Så, december kom i år igen. Och än så länge har den behandlat mig väl. Förvånansvärt väl faktiskt. I söndags bakade vi pepparkakor på skolan och jag har gått upp 07.15 utan problem varje dag sen dess och kollat på julkalendern, dessutom ska vi baka lussebullar och dricka glögg ikväll så jag antar att jag inte har rätt att klaga än. Julmys bor i stället i min lelle mage och alltså vänner, det här är ju hus mys som helst? Varför är det inte såhär härligt varje år? Den tanken hann jag tänka i cirkus 2 sekunder innan jag kom på att jag mer eller mindre var inburad på jobbet exakt hela förra december och typ 4 år innan dess. På avdelning posten. Och jag vill ej gärna gå in på det men herrejävlar i min lilla låda vad folk beställer paket. Stora paket. Snowracers. Bilbarnstolar. En diskmaskin en gång. Okej jag gråter nu. Förra december kräktes jag minst en gång pga jobbrelaterad stress och när jag inte varmt och sansat på mitt allra gulligaste sätt tog hand om vrålförbannade kunder som glömt legget hemma så kröp jag in och gömde mig under berget med paket och försökte undvika att gå under. Vilket jag ändå gjorde till slut. Bröl. Så tillåt mig detta år att carpa skiten ur denna december. Innan den 24e ska vi ha blivit så bra vänner jag och denna julmånad att ingen ens ska kunna ana att jag en gång i tiden varit ärkepessimisternas ärkepessimist vad gäller snö, tomteluvor och glitter i håret. Hör ni det? Jag älskar julen numera. Älskar.
Raka markisar och allmänt ordbajs.
1. Sånt där som har varit gränslöst kul nu den senaste tiden. Det tog sin tid innan jag tyckte att det var lika härligt att få glida runt bland vikterna på gymmet här på skolan utan att vilja dö pga plötslig överbefolkning på liten yta och många nya ögon. Men nu har det släppt! Och jag är nästan mer taggad än någonsin på att få lyfta tungt och vråla högt bland andra människor som också gärna lookin' hot as hell nakna. Skämtåsido, men ni förstår vad jag menar.
2. Jag måste verkligen sluta ha en kärleksrelation likt en fjortonårings med min mobiltelefon. Pronto. Jag minns när min iPhone 5 drog sina sista små telefon-andetag och klappade ihop för alltid. 24 timmar tog det innan jag galopperade iväg till närmsta Apple store för att hämta ut en iPhone 6. Och gissa vem som nu två månader senare kraschat den i golvet? Och vi pratar inte en liten tinywiny spricka här utan vi pratar om att det ser ut som att första världskriget hände en gång till, på min telefon. Buhu.
3. Är verkligen ledsen för att jag lägger ca %0 energi här på bloggy. Och en av de få gångerna jag känner att jag verkligen har ett brief moment och fingrarna vill galoppera över tangentbordet, ja då sitter jag oftast på lektion eller idrott eller gör något annat spännande. Och tiden utöver det har jag verkligen minus vad gäller hjärnkapacitet. Så ännu en gång, förlåt mina vänner. Det ska bli bättre.
