Vart kan man reklamera det här påfundet "dåligt mående"?

Jag fikade med en vän häromdagen och pratade om när man måste leva dålighetsliv ofrivilligt. När allting inte alltid är så jävla kul hela tiden och man mest går runt och känner sig som en skör blomma som kommer vissna vilken sekund som helst. Och vad gör man egentligen då när livet inte är så snällt mot en? Jag har alltid tänkt att promenader ska vara bra, att kanske dricka några glas rödvin med en vän, en lång dusch ja you know the drill. Men när inte ens det hjälper? När ångesten blir till ett inneboende stök i kroppen och som känns i halsen, hjärtat, magen. När varje andetag känns jobbigt att dra in eftersom att det ligger en klump av obehag i halsgropen och gör det svårt att få ner luften i lungorna. När allt som innebär personen jag känns som ett svart hål i höjd med där dom säger att själen ska sitta, när det bara inte går mer. 
 
Herregud, vem visste att det kunde bli såhär dåligt? 
Det var ungefär det jag tänkte när jag ringde vårdcentralen i slutet på våren och pep fram att nu går det inte en enda sekund till. Hjälp. Den här gången var det inte olycklig kärlek eller hjärtstök som sved i min bröstkorg utan nu var det något annat, permanent, som fysiskt höll på att ha sönder mig. Och blotta tanken på att något skulle kunna kännas värre än att få hjärtat krossat av någon jag älskade oändligt när jag var 16 år skrämde, skrämde, mig. Men sånt pratar vi ju inte om, eller hur? Ingen i grundskolan berättade för mig att vissa perioder i det här som kallas vuxenlivet så kan psykisk ohälsa få flytta in i kröppen helt oinbjudet och stanna så länge det behagar. Och framförallt så berättade ingen för mig vad man gör då? "umgås med en vän", "gör saker du gillar", "TRÄNA, ENDORFINER". Nej hörni, i grundskolan borde dem lärt oss att man ska söka hjälp. Hör ni det vänner? Det är ej rimligt att må som en levande begravning alla 7 dagar i veckan, det är inte normalt att känna det som att satan i egen hög person flyttat in i kroppen och förgiftat allt man förr tyckte var kul, det är fan inte OK ens om livet aldrig, inte ens ibland, känns som sus i magen, vårsol och varma sommarkvällar. Då är det något som är fel. Och då ska man söka hjälp. 
 
Jag fick en kontakt via vårdcentralen, utredning och 2 diagnoser som jag nu kravlat, gråtit och kämpat mig igenom. Det tog 6 månader innan jag fattade att det vare sig var friskt eller rimligt att gråta alla vakna timmar på dygnet, att sluta ha mens eller att huden på händerna trillade av pga stress, lika många månader att bli frisk men nu, nu så mår jag bra igen. Och det kan ni också göra. Vare sig ni har oändligt mycket ångest för att kanske råka få en panikångestattack på bussen, eller kanske för att ni har tvångstankar som gör att ni inte kan lämna huset, eller om livet bara i största allmänhet beter sig som en käftsmäll, så kan det bli bra för er med. Glöm aldrig det. 
 
Och till grundskolan vill jag meddela att jag ger er IG i att lära små tonårssjälar om hur livet funkar. Ni vet ingenting och borde läsa på lite bättre. Och till ångest så vill jag bara säga att jag talar för hela det mänskliga släktet när jag säger att du också får IG. Du suger. Nu när jag är klar med dig så ska jag ha en begravning för dig och jag hoppas att du inte vilar i frid. Adjö ångest.
 



RSS 2.0