Har verkligen funderat på det här med bloggerierna nu för tiden, hur det ska bli och om detta lilla hem nu är stängt för alltid eller kanske öppet för plötsliga utbrott av tillfälliga känslosvall. Vad tror ni? Jag tror på det sistnämnda. Det är så svårt att sammanfatta livet på ett läsvänligt plan när livet bara är plain vardagligt. Köttbullar och makaroner liksom. Inget roligare än så. Jag går till jobbet, och så går jag hem. Ofast ägnar jag kvällen åt att mottaga pussar från pojkvän samt avkräva minst 20 minuters kli i håret. Och gör jag inte det så brukar jag galoppera iväg till gymmet. Och däremellan hinner jag absolut med att dricka för många dyra café latte på espresso house, middagar hos vänner, säkert att bli pruttfull minst 3 gånger och lite därtill. 

 

Nej hörni, det var lättare förr. När man var 16 och mitt liv kretsade kring vilket schampo jag skulle använda för att mitt svall inte skulle bönfalla mig att klippa av det. När det bästa var att hångla på hemmafester hos folk man inte kände. När det största i livet skulle få bli att bli 18. Eller kanske inte. Jag gillar livet nu. Det är fint att få vara kär. Fint att få bo med den jag tycker om. Fint att få titta på dagens 18-åringar och känna att man kanske inte är där längre ändå. Det är fint att ha blivit lite äldre.