Idag skulle jag ha middag med två kollegor här hemma i min och Martins stora, gigantiska enrumsvilla på 32 kvadrat där vi knappt i vanliga fall kan existera samtidigt utan att syret tar slut. Okej det var en överdrift men här i vår lilla nya lägenhet finns det inte mycket plats över för dunkla hörn och mysiga gömställen, istället är det bara allt som allt ett stort kvadratiskt rum där alla möbler gemensamt delar på den golvyta som finns och jag och Martin bor där emellan. Och vill man ha middag hemma så måste en av de 2 parter som jag och Martin utgör lämna boet, annars är man i vägen. Så i söndags bestämde jag enhälligt att Martin måste ut på onsdag, för då ska jag ha tjejmiddag. Och eftersom att han är det bästa som finns på 2 ben här i världen passade han på att ta en AW med sina skolkompisar just idag, lite för sin skull men mest för min. Hur fint som helst. Men nu till problemet, nu är min tjejkväll slut. Maten är uppäten, disken är diskad, sminket är avskrapat. Och nu vill jag att Martin genast ska komma hem. Jag vill att han ska komma hem och umgås med mig så att jag inte behöver titta på den här tråkiga filmen på netflix helt själv, i mörkret, i min lilla men gigantiska lägenhet helt ensam och övergiven. Är det så mycket begärt??? Svaret är ja, Amanda. Det är för mycket begärt. Herregud hur blev man såhär eländig?