Fyfan. Ja  det är så jag inleder detta första blogginlägg sedan det historiska ögonblicket jag knapprade in något här förra gången. Igår hade jag min allra sista skoldag på Lillsved. I äventyrspedagog-klassen. Någonsin. Det känns som att någon ryckt ut mitt hjärta, stampat på det, kört över det med en traktor och sedan tagit det platta, lilla, stackars trasiga som funnits kvar och släng det i sjön. Jesus kristus vad ont det gör i mig att det är slut nu. Både kvällen innan, hela dagen igår och förmiddagen idag har jag ägnat åt att böla en flod av tårar och snor. Och jag kan meddela att solglasögon kanske hjälper mot röda ledsna ögon men inte mot ljudet som blir när det känns som att man har en bomb i bröstkorgen som man enbart kan bli av med om man ylar ut den som en ledsen hundvalp. Fyfan mina vänner, den här separationsångesten kommer att ha ihjäl mig.

 

För vilket år det har varit. Jag klev in där i Augusti i klassrummet för första gången och tänkte väl att ja det här, det kanske blir kul. Och sen en vecka senare stod jag på en topp på kalfjället och fascinerades över att det fanns platser i Sverige som såg ut som sådana på film. Och 2 veckor efter det seglade jag segelbåt för första gången i mitt liv till en liten ö där vi sov i ett tält och såg på solnedgången. Och jag har paddlat kajak och fått cykla mountainbike och jag har åkt längdskidor och gått på tur upp på en topp och tagit Jämtlandstriangeln i snöstorm. Jag har till och med cyklat downhill nerför ett berg, trillat och brutit revbenet MEN till och med det har varit värt det för jävlar i min lilla låda vad kul det har varit. Och vad så in i norden bra det känns i kroppen när man gör något som inte tror att man inte klarar. När man vågar. För det ska tilläggas, i mitt lilla liv innan jag gick den här utbildningen fanns det inte mycket utrymme för utveckling. Det var jag på mitt lilla jobb med mina små frititdsintressen och det var allt. Och jag trodde att det skulle räcka så. Och visst att det kanske sved ibland att det inte fanns något spännande som hände och att ens vardag bestod av rutin på rutin men det räckte ändå. Trodde jag. Sen trillade jag in på Lillsved utan att veta vad som riktigt höll på att hända och så kastades äventyr i ansiktet på mig. Varje dag. Och vad fint det är hörni, så satans fint. Och vad glad jag är för att jag fick den här chansen. Och vad det liksom värmer i min mage när jag tänker på att jag fick göra det här året, men alla de människor jag lärde känna, vid just den tidpunkten i mitt liv. Jag är så tacksam.

 

Här kommer ett ton bilder från fjällen.