Hej på er amigos. Vilken jävla oreda den här dagen blev då. Ni vet hur när man vaknar ibland och så känner man i varenda liten nerv att nej, det här kommer inte att fungera. Och så ägnas resten av timmarna på dygnet åt att önska att man stannat hemma i stället. Under sängen. Bland dammet och ens gamla grejer man aldrig använder så att man kan få ruttna bort där i all evig framtid. Typ. Ja alltså antinget det eller så fyller man vasken med kaffe och dränker sig i den. En skitmåndag i sitt esse helt enkelt, en vidrig sådan.  

 

Varför är det här en sån dålig dag då, ja det kan man fråga sig. Kanske är det faktumet att jag ser ut som om jag precis klev upp ur graven efter att ha varit död i 20 år eller så är det för att jag har gått och tappat rösten och därför låter som att jag druckit whiskey i tre dagar utan avbrott. Och inte på det här sexiga, filmiska viset utan jag låter bara som en stackars liten birdie som trillar ut boet och numera inväntar döden på marken. Det är synd om mig helt enkelt. Buhu.

 

MEN, det här har vi ju gått igenom förut. Att embracea them bad days. Så istället för att vakna upp och lyssna på ljud från regnskogen och meditera en timme före frukost för att finne någon form av inre lugn så sov jag givetvis tills kvart över det jag borde gått upp och sen kravlade jag mig till frukosten samtidigt som jag grät och skrek könsord inombords. Och hade jag fått vakna och återuppleva den här morgonen en gång till hade jag gjort exakt samma sak för vissa dagar är helt enkelt hämtade directly från helvetet och om jag nu ändå måste överleva dem så tänker jag göra det stormigt. Precis som att jag tänker leva ut varenda liten sekund på de dagarna det känns som att mitt hjärta ska explodera pga så mycket lycka som ryms där när det är så. Det ska va antingen eller mina vänner, jag funkar bäst så. 

 

 

Jamen hej på er vänner. Kan meddela att jag för tillfället dragit på mig ett mindre trevligt halsont och som suttit i sen i söndags. Givetvis jobbar därför alla mina krafter på att förhindra att detta bryter ut i årets enda rediga förkylning. Får ni också sånna? En stor jävla förkylning per år som kommer lite som ett bombnedslag och slår ut alla funktioner i ens kropp så att man enbart kan ligga som en hög i sin säng i 7 dagar och må som ett litet monster. För mig är det så iallafall. Ofta kommer det i samband med mycket stress och för lite sömn och så vips vaknar jag en morgon med febern från helvetet. Sist skedde det i samband med för mycket jobb på för lite tid och så vaknade jag mitt i natten helt plötsligt och mådde som ett odjur. Kröp upp och hämtade alvedon samtidigt som jag grät och skickade ett sms till min chef och sa att jag inte kunde komma in dagen efter. Sen stängde jag av alarmet som skulle ringt 06.30 och sov till 18.00 dagen efter. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. Allt jag orkade göra dagen efter var att pilla i mig ett paket nudlar och sen kollapsa i min säng igen. Och detta höll på i cirkus 5 dagar till innan jag till slut kunde få börja fungera igen som en normal människa. Så ja ni förstår vad jag har att jobba med. 

 

Utöver det faktum att jag helst undviker att bli dödsförkyld eftersom att det inte är så kul så vore det också skönt att slippa i och med att jag och mina klassisar ska bege oss till Göteborg i helgen. Vi ska på roadtrip. Och det ska bli livet. Har haft så dålig karaktär som människa hela den här veckan då jag enbart legat i min säng och sett 5 avsnitt prison break på daglig basis så att få föra konversationer och ni vet, se något annat än min datorskärm, ska bli helt fantastiskt. Längtar så det pirrar lite efter att få galoppera runt i Nordstan, dricka öl och äta god mat. Låt det bli fredag fort. 

 

Mina kära vänner, ska vi prata om ensamhet? För jag vet hur den klättrar in upp nära typ där hjärtat sitter, bosätter sig i själen och sakta men säkert gräver ett jävla hål rakt igenom en fastän man inte vill. Borrar ner sig i magen där fjärilarna brukar få finnas i vanliga fall och liksom kväver, stryper allt syre, till det man annars kan vara glad för. Ensamhet är förjävligt. Och det vidrigaste är inte ens att det här lilla odjuret till känsla med jämna mellanrum bara kan checka in i ens bröstkorg, utan det värsta är att när det väl bor där så kan man inte distansera sig ifrån det. Och vad vidrigt det känns när man sitter där på bussen hem 04.30 och har försökt dränka sin olycka i dyra drinkar men ändå inser att alkoholen bara matat monstret. Gjort det värre. När man skrattat ikapp med folk man tycker om hela kvällen men ändå hör det eka från insidan pga tomheten är så jävla slående att man skulle kunna avlida och dö med detsamma. Det är fruktansvärt hörni, bara fruktansvärt.

 

Men vänner, jag vill också att vi pratar om att det är många som känner så. Det är fan en jävla norm här i Svea rike så fort sommaren tar slut. Helt plötsligt kommer mörkret som en atombomb och så vaknar man en dag och undrar varför man mår som en jävla naturkatastrof. Översvämning av tårar. Jordbävning inombords. Och varje gång det känns så ni, fina fina ni, så måste ni komma ihåg att ni inte är ensamma. Iallafall inte ensamma om att känna så. För vi har varandra. Och, att det går över. Hur ont det än gör att sova utan honom för första gången, eller hur fruktansvärt det känns att inte kunna sova alls för att man inte har någon överhuvudtaget. Oavsett vad det gäller, så slutar det till slut. Okej? Så mata inte ensammonstret med för många utekvällar som ändå bara slutar i tårar och sitt inte själva och grubbla tills ni nästan går under. Lova det? Bra. Kram på er.

Hejhejhej. Så vad har hänt sen senast? Jo en hel del. Jag överlevde både att cykla downhill och att åka riverboard vilket var förra veckans största dilemma, och för det är jag utöver det vanliga exalterad. Däremot gjorde jag det inte rakt igenom galant, och här sitter jag nu med ett brutet revben. Ont som satan gör det och jag som aldrig brytit något tyckte detta var lite värre än en vanlig när det gick upp för mig att en skelettdel av mig var lite trasig. Allvarligt alltså, mår lite illa när jag tänker på att en del av mig där inuti är paj? Usch. Men jag antar att det är sånt som händer när man cyklar i 180 nerför ett berg, kör på en sten och tvärnitar med skivbroms. Min kropp flög av cykeln, rakt upp, och ner igen på en sten som olyckligstvis träffade mig över bröstkorgen. Särskilt ont gjorde det inte då och jag hann båda köra typ 7 vändor till och leva glatt ovetandes i tre dagar till innan det började göra ont att andas. "Så är det med revbensfrakturer"sa de på vårdcentralen när jag ringe i panik. Tydligen kan det gå 3 veckor innan man uppfattar att något är av och lite så har väl min lelle kröpp tett sig här. Spännande med andra ord. Nu är det dock inte särksilt spännande alls, utan det gör mest ont. Väldigt ont. Mest när jag skrattar, andas djupt eller ja försöker vrida mig i sängen. Och läkningstiden är 6 veckor. Och om sanningen ska fram gör det givetvis mig lite less för det enda jag ser framför mig nu är hur min rumpis blir en hängig sådan, att jag får liggsår av att inte kunna vända mig om när jag ska sova och ja typ att jag inom den närmsta framtiden kommer att gå loco här hemma eftersom att jag inte får röra mig. Inte kul för någon med andra ord. Stackars mig.

 

Nu ska vi prata allvar mina vänner. För efter allt så är det här ändå en blogg, min blogg. Och även om jag gillar att prata om kalasfyllor och hur glamuröst det är att få dricka drinkar på East varenda fredagkväll så är ju sanningen som så att jag faktiskt inte ägnar mig åt det där längre. Iallafall inte på heltid. När augusti tog slut klev jag av Stureplan. Jag klev av och lämnade det färggranna och pop-musik-dunkande dansgolvet mitt liv varit hela sommaren bakom mig. Och jag ska inte ljuga, det var ett stycke seprationsångest utöver det vanliga, men också ett steg jag tog med glädje. Jag skulle ju börja på Lillsved. Och ända sen det lilla steget har jag hängt utanför min lilla låda av komfort typ varenda dag. Och det mina vänner, skrämmer mig varje gång. Jämnt. För jag har ju alltid varit en fena på att kladda på ett lager smink, svepa en flaska vin och go wild på valfritt dansgolv med mina vänner. Det har jag gjort. Och jag har alltid varit grym på att fylla en resväska med mina favoritgrejer och åka till ett soligt land där jag kan hänga en dag eller fjorton utan några bekymmer som helst. Det har jag också gjort. Däremot är jag inte bra på att vare sig segla, cykla mountain bike, paddla kajak i stormvind eller ja typ hålla motivationen på topp när mitt tält regnar in på ett fjäll 100 miljoner jävla mil hemifrån. För det har jag aldrig gjort. MEN, det betyder inte att jag inte ska göra det. Det betyder att jag måste testa det. Och om jag fick bestämma något här i världen ja då hade jag givetvis bestämt att jag kunde allt från början. Vare sig det gäller att dansa tills klockan är 5 på morgonen eller att hålla modet uppe när båten man seglar hållar på ett välta. Och fick jag bestämma lite till så hade jag bestämt att jag aldrig får vara rädd. Någonsin. Men det är jag. Och jag kan ju inte heller allt. Och ända tills nu har det här med comfortzone inte riktigt velat fastna i mina öron, för när skulle jag någonsin utanför den? Men så började jag här och varenda dag är ett litet äventyr jag måste vara med om och vad spännande det är. Och fruktansvärt. Mina känslointervaller går från hög på adrenalin till äkta skräck. Och ibland måste jag bara sätta mig när här borta och andas lite djupt ett tag för det är en sån jävla emotionell tripp det är att utmana sig själv varenda dag och jag har inte vant mig än. Men jag älskar det. Jag är hög på detta och det skrämmer mig så in i norden. Samtidigt som det gör mig så löjligt lycklig. Jag är så glad att jag får vara här.

 

Så alltså, det jag egentligen behöver just nu är någon som klappar mig på huvudet inför varje ny sak jag måste utsätta mig för och som säger åt mig att Amanda, calm your shit. Ännu mer nu med tanke på att jag ska åka till Järsvö på onsdag och cykla downhill. Dvs, cykla ner från en jävla skidbacke. Hur överlever man det? Det återstår att se. Och jag är skitpepp.

 

Nu blev det såhär igen. En massa saker på samma gång och här ligger jag utslagen i soffan trött som ett odjur och med den mest brutala fuldagen i mitt livs historia. Jag skämtar inte. Det skulle lätt kunna vara så att bakfullheten inte lämnat min kropp sen i fredags och att det är förklaringen till varför jag idag vandrat runt som ett elände på två ben. Men jag vill gärna tro att det är något annat som spökar i min kropp och inte det faktum att jag inte kan dricka som jag gjorde när jag var 16 längre. För visst är det kul att köra beerpong på hemmafest och varva de dåligt blandade drinkarna med snurra flaskan. Och visst är det askul att dynga ner sig och djungla ut bland folk man dansar på bordet med fast att man knappt känner någon och egentligen borde gå hem. Ja eller visst var det kul, förut? I fredags hade vi vårt egna lilla party på skolan i ett kök på typ 5 kvadratmeter, med strömavbrott och utan fungerande vatten. Det var kaos. Och skitkul. Och även om jag inte är ett större fan av baksmällan man alltid lyckas kamma hem efter lite för mycket egenblandad red bull vodka så är det ju så förbannat kul att få släppa ut och rasta sin inre fjortis ibland. På riktigt. Sån kul kväll. 

 

Nu såhär i efterhand har jag väl förstått att även om det visat sig att jag forfarande är fullt kapabel till att släppa loss som en nybliven 18-åring, så återhämtar jag mig inte som en sådan längre. Tyvärr. Så resten av den här helgen ska jag endast dricka te och lösa korsord. För att komma i form igen. Kram på er.

Hej på er. Kan meddela att jag haft en riktig dunderhelg i form av både en tillställning som slutade med dansande på bord i fredags och kärleksfilm-mara i lördags med min pingla Jessica. Grät som ett litet barn gjorde jag, men det behövs ju ibland. Hur som havre, vi återgår till fredagen. Det var nämligen så att några gurls här på skolan ställde till med en födelsedagsfest, och det kunde man ju helt enkelt inte missa. Dessutom har jag verkligen utan skam varit asful här ute i typ 4 veckor nu och det mänskliga förfallet är så påtagligt när man ska sova ute i skogen utan tillgång till faciliteter som typ dusch och spegel mer än en gång i veckan. Så alltså, att få måla perfekta eyeliner-vingar och klättra i ett par tighta jeans var mer än efterlängtat. För hur kul är det inte att få varva sin dagliga ugliness med att få vara foxy as hell ibland? Jag älskar att platta håret och få kladda på lite mascara med jämna mellanrum, och att få vara wa wa woom ibland när man mest annars alltid är ett tråkigt hmmm. Festen blev riktigt fin den med och efter att vi ölspelat färdigt borta hos mina närmsta grannar här på Lillan så gick vi vidare och dansade fuldans med folk från paralellklassen. Sen styrdes det efterfest på killarnas residens och där pratade vi hemligheter och drack vin ur kåsor tills solen gick upp igen. Som de vildmarksmänniskorna vi är med andra ord. Älskar min klass. 

 

Det enda mindre angenäma den här helgen var när mitt stackars öga av misstag krockade med en annan persons armbåge i lördags natt. Kan meddela att en del tårar utdelades från min sida och även om jag inte gillar att böla bland folk så ilade det så pass i mitt huvud just där och då att det liksom inte gick och hejda. Men, jag var på benen igen efter 15 minuter med en numera ashäftig blåtira. Min första dessutom. Hela helgen har jag skrytit om den och det har varit en fest ändå tills idag när vi skulle hålla event för utbildningsradion på 220 pers. Då kände jag mig inte riktigt som the bad bitch who can't be tamed som jag såg ut som. Utan mer som ett missanpassat får med blått öga. Stackars mig.

 

.... Ägna typ 60 sekunder åt att tänka på hur fruktansvärt jävla vackert detta är? Ni vet hur man brukar tänka tillbaks på saker man varit med om och hur vissa enskilda partier i ens liv liksom stuckit ut från de vanliga? Och så önskar man att man kunde få leva just det ögonblicket på repeat några gånger igen tills det att man känner att man riktigt är klar med det. Det här är ett sådant. Jag har sett många solnedgångar under mina 20 ynka år här på jorden och jag har träffat många människor också, men aldrig har jag sett eller mött några så färgstarka som dem jag fått uppleva eller lära känna de senaste dagarna. Det ryms liksom inte. Inte i ord, inte i bilder och framförallt inte i min kropp. Jag är så glad att jag går sönder snart. Och vilken fest det är mina vänner.

 

Måndagar, alla veckors lite mindre angenäma dag. Idag var en extrem sådan. Visserligen har vi haft noll ansträngande saker på schemat och mest har vi fått läsa anatomi och se på film, men ändå ville jag helst stanna under täcket imorse när väckarklockan ringde och skulle släpa mig upp till verkligheten. En sådan dag helt enkelt. En sådan när håret alltid är fult hur man än gör och ringarna under ögonen tyder på kronisk sömnbrist. När ens spegelbild hade kunnat lura vem som helst att en skräckfilm var in the making och minsta lilla grej får det att kännas som att man konstant jobbar i uppförsbacke. Nej hörni, den här måndagen har inte respekterat mina känslor. 

 

Nu har jag precis avslutat ett pass på gymmet här och ansträngt mina små triceps till det yttersta. Och nu ska jag äta kvarg, ladda ner en film och ägna de sista timmarna på detta dygn åt att låtsas som att det inte existerat. Imorgon ska jag välta med en kajak, ja ni läste rätt, med flit alltså för att se hur det känns, och tills dess planerar jag att ladda alla batterier som går att ladda i denna lelle kropp så att det kan få bli en shpännande upplevelse att se tillbaks på. Och ingen trött, ångestfylld sådan. Puss på er

 

 

Lever as we speak i studentlivsidyllen här på Lillsved. Min halva av rummet som jag delar med Mimmi har precis nått toppen av mysfaktorn och ljusslingan och mysfiltarna är det bästa jag vet. Alla mina kläder ligger i en byrå som luktar lite skumt och alla mina skönhetsprodukter är numera sånna man kan köpa i "big-size" på Rusta för ett rimligt pris. Igår införskaffade jag mig även en lila vattenkokare till huset för 49 svenska kronor så att kvällarna nu kan kompleteras med te-mys som om typ en månad är obligatoriskt. Och fast att man är begränsad till typ en yta på några kvadratmeter och ibland kanske längtar lite efter att ha 20 minuter till civilisationen och inte 1 timme som det är nu så njuter jag varje sekund här ute. Igår hade vi Harry-Potter-maraton i en gympasal och innan det var vi sex pers som drack rödvin på en papperskorg i ett kök på 2 kvm och alltså det är så mysigt och så fint och så härligt att jag redan nu inte vill tänka på att det här ska ta slut. Att få dricka pulverkaffe och sitta i vår soffa som säkert är kvar sen före kristus och prata om livet och sånt som är viktigt är så fruktansvärt underskattat. Det fina i det här fula liksom. Studentbubblan här ute, den vill jag aldrig kliva ur.

 

 

Med för mycket fritid på händerna i fjällen passade jag på att memorera lite grejer man bara gillar när man är och fjällvandrar. Och med tanke på att jag alltid har en väldans massa fritid, så slängde jag in lite gifs också. Alla älskar ju listor med gifs. Så, here goes.

 

Vänner, I'm alive and well. Det trodde ni inte va? Inte jag heller. Ska inte ljuga så att påstå att jag var något annat än skeptisk inför allt det här med att vandra i ett fjäll i 5 dagar är rent påhitt. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Givetvis trodde jag väl inte att jag skulle kapitulera och dö på en sten däruppe men att jag skulle få ha en angenäm upplevelse samtidigt som jag tog mig upp och ner för berg med typ 100 kg packning ingick inte i mina tankar om fjällvandring. Men tänk vad fel man kan ha va? För visst att jag klev av bussen som körde oss till Anjans Fjällstation med darriga ben och visst att den första kilometern som bara tog oss rakt ut i skogen fick mig att fundera på självmord så hade jag, verkligen, kul resten av tiden. 

 

Och vet ni hur fint det är där uppe? Skäckerfjällen som det hette där vi var är i princip tomt på andra besökare så de här 5 dagarna har det varit jag och mina 22 klassmates som bedrivit liv där uppe. Bland gröna kullar och blåbärsris. Och bland vattenfall och små bäckar. Och vem visste att det kunde vara en sån fin grej att få ligga på mage på ett fjäll och äta blåbär i 3 timmar? Inte jag. Och jag trodde inte heller att det var något spännande att få klättra upp till ett vattenfall i monsunregn och sitta där på en sten och prata om livet. Men tänk vad lite utmaning och duktiga regnkläder kan göra. Är så stolt. Och glad. För även om jag inte sett mig själv i en spegel på 4 dygn och säkert luktat lite djungel samt typ inte kunnat duscha ordentligt sen innan vi åkte så har det varit världens grej att få uppleva. Och trots att jag gick runt hela sista dagen i kängor som luktade röv och såg ut som en jävla dementor när jag satte mig på nattåget hem igen igår och så har det varit en sån häftig grej att få vara med om. Verkligen. Så pass att jag sklle kunna utsätta mig för det igen. Heja fjällvandring.

 

 

Jaha, så idag var det alltså dags. Ikväll klockan 20.00 ska jag befinna mig på central-station och sedan alltså placera min rumpa på ett tåg samt lite senare en buss som ska ta mig till fjällen. Jämtlands-fjällen. Och sedan ska jag vandra. Kanske 5 km, kanske 2 mil. Per dag alltså. Och enligt de andra ska bergstoppar bestigas, fiskar ska fiskas och ja, jag ska släpa runt på typ 15 kg packning. Om jag är taggad? Ganska så rejält. Amanda för 1 år sen skulle inte varit det. Amanda för 1 vecka sen var inte det. Men jag går i en klass med typ 22 andra spännande individer och de är precis lika nervösa som mig. Jag är alltså inte ensam med min ångest om huruvida en björn äter upp mig när jag sover eller om att kanske råka trilla ner i en bäck. Så vi delar på oron liksom. Plus att de andra är typ fett härliga?? Känns som att jag får gå om typ högstadiet igen fast med en bunt människor som är genuint snälla. Inga sneda blickar eller krokben i korridorerna, inga elaka tjejer som röker på rasten och inga lärare som ringer föräldrarna för att man inte orkar plugga ordentligt. Vi är ju här för att vi vill vara här, och för att idrott och hälsa är något vi alla håller nära hjärtat. Så, även om jag de senaste dagarna inhandlat typ omänskligt fula kängor, tonfisk på konserv och massa annat osexigt är jag ändå så pass pepp på det här. För att det är en utmaning över det vanliga samt ett jättebra sätt att lära känna mina nya klassisar. Är verkligen redo att hänge mitt liv åt regnbyxor, foppatofflor och vildmark. Hur jobbigt det än må vara. Skogen, här kommer jag! 

 

Så vi hörs om 5 dagar mina vänner. Tänk på mig när ni får använda en riktig toalett och sova i en riktig säng. Samt när ni får äta varm mat som inte är gjort av typ pulver och fantasi. Kram på er

 

De tre senaste dagarna har inte varit riktigt det inre partyt som jag hoppats på och att kliva in på jobbet i måndags kändes ungefär lika kul som att bli påkörd av en SL-buss. Dvs, inte alls. Så de senaste 24 timmarna har jag spenderat under täcket med avstängd mobil enbart för att undvika en härdsmälta. Och det var länge sen mina vänner, länge sen min kropp agerade ut på det viset. Misstänker starkt att min kommande livsomställning nästa vecka är en bidragande faktor till den plötsliga kollapsen. Likaså de små fjärilarna som flyttat in i magen och som jag helst hade skjutit ihjäl med maskingevär. Nej hörni, det är inte lätt va.

 

 

 

Så har min sista semesterdag sakta men säkert lidit mot sitt slut och as we speak är det med lite sorg i själen jag skriver detta. Hade givetvis valt att ha semester föralltid om det vore möjligt. Och att jag för all evig framtid fick leva som jag levt dessa tre veckor för jag har haft det så. jävla. bra. Det har varit den ultimata kombinationen av allt. En shpännande tur till Portugal där jag fick dansa och dricka drinkar varenda natt, en lugnare tur till Öland där jag fick åka på mysiga turer till olika stränder och leva enligt carpe diem pga så otroligt vackert. För att inte tala om hur kul vi bara har haft här hemma i huvudstaden. Alla middagar vi ätit eller lagat hemma, alla drinkar vi druckit ute, alla nya ställen vi prövat på och alla nya människor jag träffat. Är kär i den här sommaren. Sådär spralligt, mysigt och magkittlandes. Jag älskar den.

 

Skulle så gärna stanna på det här lilla molnet ett tag till. Där jag får äta god mat alla tider på dygnet och frysta matlådor är något som inte finns på kartan. Där sovmorgnar och strandhäng är det enda på agendan och allt vad heter jobb är något jag för tillfället glömt bort. Men imorgon börjar rutiner igen och det är samma visa varje år, jag kan inte hantera det. Min pretentiösa sida slutar liksom att existera och trots att vi levt på typ champagne och grillmat den senaste tiden är jag också expert på att ha skitigt hår och påsar under ögonen. För att inte tala om att min aura när jag inte har fått sova tillräckligt kan jämföras med, ja en pundares. Hade det varit möjligt hade jag mer än gärna kört kaffe på drop och låtit någon kunnig hänge sig åt mitt arma yttre varje morgon pga misären som infinner sig när livet inte är kul. Jag ger upp helt enkelt. Så sommaren, pliz don't leave. Jag är inte redo för vardag och rutiner riktigt än. Ännu mindre för mörker och kyla. Så stanna lite till och så kan jag och hösten kanske bli vänner sen, okej? Bra.