Jag tror att man måste prata om sånt som gör en ledsen. På samma sätt som man pratar om sånt som gör en glad. Även om det ledsna bara är mensvärk en helt vanlig måndag men som gör så in i bergen ont att man skulle kunna dö i en hög på golvet. Även om det ledsna bara är att det regnar när man ska gå till bussen och precis har plattat håret in i perfektion. Även om små ledsna saker. Och dom stora. Idag var jag på bröllop och mitt emot mig vid bordet satt en person som stod mig nära förut. Och vi kramades hej och pratade om sånt som hänt och sa kommer du ihåg det där samtidigt som det faktumet att vi inte ens hälsat när vi sprungit på varandra de senaste 2 åren ekade emellan oss. Fast att jag för länge sen slutade bli bjuden på födelsedagsfester och fast att jag för länge sen blev borttagen som vän på Facebook. Och så var vi trevliga hela middagen och jag fick hälsa på hans nya flickvän och höra om hans nya jobb. Och jag undrade hur det var med hans vänner som ju också var mina vänner förut men som har slutat vara det nu. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gör i mig att det har blivit så. Människor som glider ur en bekantsskapkrets fastän man inte vill det. Vänner som slutar vara ens vänner utan att man kan påverka det. Man ska hålla i hårt i dem man tycker om.