Här är han. Personen som jag är kär i. Som kramar mig extra hårt efter jobbet när jag inte har hunnit äta lunch och är grinig för att det blir blodpudding till middag när jag vill ha hämtmat. Som jag gör fula grimaser tillsammans med samtidigt som vi borstar tänderna och som pussar mig i pannan innan han går hemifrån till jobbet. Snart har det varit vi i ett år och även om jag intalar mig att jag visst skulle må fint på egen hand så vet jag att jag skulle gå under om jag inte fick somna bredvid honom om kvällarna. Det är konstigt hur det kan kännas så. Och nu letar vi efter en lägenhet tillsammans och kollar på Ikea efter köksbord. Han har köpt en soffa och jag kan inte bestämma vilken färg jag vill ha på väggarna där vi ska bo. Men egentligen så spelar det ingen roll för det räcker med det faktumet att han och jag är en liten, liten familj på 2 personer bestående av mest dåliga matkunskaper och mycket pussar. Det räcker. Den är så fin mina vänner, kärleken.