Idag känns det som att jag är 16 år igen. 16 år och med prestationsångest hägrande över mig som ett svart litet privat moln som följer mig vart jag än går. 16 år och orolig. Det här med höga krav är en sån där liten detalj som i teorin låter rätt praktiskt, passar på cv'et, "perfektionist", men som i själva verket framkallar mer kroppslig ångest än vad det skapar storverk. På mitt bröst just nu vilar ett berg med saker som jag måste göra, men som trycker, och som tynger ner. Och under där ligger jag och försöker andas. Och det är så fel ändå att det här med att lära sig saker kan få det att kännas som att livet är en avgrund och jag har trillar ner där. Och det är så fel ändå att jag faktiskt känner så. Men så kommer tårarna när man försöker plugga in ett tal matte man inte förstår, eller när man ska hålla en muntlig redovisning på 20 minuter fast att man på riktigt hellre rullar in under en sten och dör, när man orkat hela dagen och så råkar kylen hemma gå sönder och börja låta som att helvetet brytit loss när det enda man bara vill ha är en liten lugn stund. Och så dör man lite på insidan. Vad trött jag är vänner. Vad trött jag är på att det känns som att jag är 16 år igen. Fast att det var 4 år sen. Och vad trött jag är på att det känns som jag bor under en hög med läxor fast att det egentligen bara är saker som jag verkligen, verkligen, hoppas på att kunna lära mig. Vad trött jag är på att jag inte orkar med allt jag vill göra. Vad trött jag är.