HAR HAFT EN SÅN FIN HELG. Det kan jag meddela mina vänner, såhär cirkus en månad sen vi hördes sist. Även om den andra dagarna den här veckan var lite mindre roliga att existera på och de på jobbet skrattandes frågade hur bakfull jag var i torsdags när sanningen bara var den att mina röda ledsen-ögon enbart berodde på att jag försökt gråta dem ut ur huvudet halva natten. MEN, mina år som ledsen tonåring har givetvis gjort mig till expert inom området sammanbrott in public så nu har jag alltid ett par raybans med mig vartän jag går så att jag lätt kan hala upp dessa ur handväskan när hjärtat bestämt sig för att gå loco och tårarna är ett faktum. Visst vore det väl ändå bra om man kunde montera ut hjärtat ibland när det blir jobbigt? Tänker att det kan få ligga i en kuvös lite medan jag och resten av mig själv samlar ihop sig lite så att jag slipper behöva gå runt och vara en jävla mänsklig sprinker.

 

 

Nej men alltså, vi återgår till min fantastiska helg. Den inleddes i lördags klockan 14.49 när jag fick lämna jobbet studsandes och galoppera ut i solen. Som ni hör var det ingen ledig helg utan enbart en ledig söndag men på den lilla tiden har jag hunnit med mycket fint. En personalfest bland annat, med 89 andra från mitt jobb, shot-race, finkläder och dans. Ett hjärta till mina kollegor <3. Hade så kul. Nu väntar jag dock inte med spänning på bilderna från kvällens fotograf då jag alltid har en tendens att bli så fruktansvärt ful när jag är full. Så avis på folk som får lite lätt röda kinder efter några öl, det där konstanta leendet och som bara kan slänga med håret för att sätta första bilden. När jag blir full blir jag likblek, även om jag solat ute varje dag i en vecka innan, mitt hår får alltid på något mystiskt sätt tovor och leendet jag försöker blända av med liknar snarare ett rop på hjälp innifrån än ett försök till en fin bild. Jag skämtar inte ens. Hädanefter ska jag rulla in under bordet nästa gång någon försöker fånga mitt fulla jag på bild och givetvis byta namn på Facebook dagen efter så att ingen kan tagga mig i något. Bröl.

 

Jag har också hunnit med att gå på Grit trots dagens ihärdiga huvudvärk och lite smått försämrade balans. Blev mött av "Hej Amanda! Är inte du bakis idag?" i dörren på gymmet och lite extra pepp av de andra innan passet. Och sen trodde jag att de följande 30 minutrarna skulle vara värre än döden pga mitt kritiska tillstånd men det gick faktiskt mina vänner, det gick. Så pass att en deltagare bakom som jagade mig lite i tempo skrek JÄVLA AMANDA mitt under passet. Hahaha. Och det, är nog min bästa bedrift här i livet. Andra vinner medaljer och får pris för prestigefyllda saker, jag har primetime på gymmet en gång och gör en annan deltagare så provocerad att hen måste skrika på mig. Var så stolt att jag behövde ringa mamma efteråt. Ett hjärta till Grit med <3.

 

 

Ska avsluta allt detta svammel med att säga att jag saknar att skriva här, även om mitt day-living just nu inte är mer spännande än matlådor och svett så finns det så mycket jag vill dela med mig av. Det är världens bästa grej det här med mitt nya hälsosamma liv, aldrig förut har jag varit så glad. Det kommer rakt från min lilla Amanda-själ när jag säger att jag ibland är så glad och tacksam för allt bra som har hänt mig det här året, allt bra som jag gjort för mig själv, och allt bra andra gjort för mig, att jag på riktigt inte vet hur jag ska hantera mig själv. Det bor så mycket glädje i den här lelle kröppen att jag liksom inte vet hur jag ska hålla det inne. Det bubblar ut. Och det är världens bästa känsla mina vänner. Världens allra bästa känsla. Puss på er

 

 

 

Utöver denna nyfunna inre frid skapad av vädret så har jag även haft en fin dag i övrigt. Åt pannkakor till frukost, varit helt ledig från allt som heter jobb, solat och tränat. Möcke trevligt. Allt har varit så bra förutom en liten tinywiny detalj som jag liksom skäms lite över. Det var där när jag skulle gå på min prommis i solen och var så ivrig och inne i hur fantastiskt allt var som jag liksom missade att 15 meter framför mig sitter ett gammalt ragg + hans nya respektive och myser i solen på en bänk. Där och då hade jag cirkus 2 nanosekunder på mig att vika av från stigen, rulla över vägen till trottoaren på andra sidan och med diskretion dra ner solglasögonen på näsan för att undvika en total katastrof. Jag hoppas innerligt att jag lyckades. Jag vet inte hur det är med er men en utav mina sämre egenskaper här i livet är att föra konversationer med folk jag egentligen inte har något att säga till. Och i det här fallet hade jag garanterat bara frågat hur hans liv är nu då och sedan vips råkat börjar prata om fyllor från förra sommaren och hur vi typ hamnade på samma efterfest någon gång för länge sen. Och det hade inte varit helt ultimat som ni förstår. Så jag vill att ni håller tummarna nu för att jag rullade över vägen med både stil och diskretion så att jag slipper förklara mig om det någonsin ever skulle komma på tal igen. Kapish? Pusspåer 

 

 

Så idag vandrade jag till gymmet med inte så mycket motivation och ett litet tungt huvud efter det att den där enda ölen jag skulle dricka igår givetvis blev någon till. MEN, det var ingen redig bakfylla a la förra sommaren då jag behövde skeda med toaletten i två dygn efter själva festandet för att min arma kropp gick in i koma efter lite för mycket alkohol. Nej det här var mer ett tungt huvud men som gick att lösa med en ipren och en liter vatten. Dock har min kropp mer eller mindre vägrat mig på alla andra plan trots att den numera inte lever på billig öl och friterad mat från mcDonalds klockan kvart i fyra, nej för tillfället sammarbetar vi inte alls. Jag släpar den till gymmet, den svarar med att ge mig 0 kontakt i alla övningar jag gör och så blir jag vansinnig över detta, ger upp och går hem och är sur. Och det är ju som ni hör inte helt ultimat. Och idag travade jag dit ännu en gång med lite hopp om en trevlig träningsupplevelse, MEN, om man är arg så ska man gå på boxning för att få bort det arga säger dem och det här var väl ungefär samma princip. För idag mördade jag fan den högintensiva intervall-träningen. Med instruktören skrikandes i örat att stångjävlen ska igenom taket och en annan deltagare på min andra sida som var så mycket snabbare än mig tog jag ut mig till den grad att jag på allvar tror att jag var död i några sekunder. Jag hatade det. Älskade det. Och blev ett litet endorfinmonster på två nanosekunder. Helt fantastiskt. Så, allt dåligt kommer med något bra eller hur? Trodde att denna träningsdag skulle skänka mig lika mycket endorfiner som typ en bild på en överkörd kattunge, dvs inga alls, men jag flög hem efteråt. Och här sitter jag nu utmattad i varenda liten atom och faschinerad över hur lite ilska kan bli något positivt. Det ni. 

 

Shpännande matmuffins. Inte så fina på bild men det smakar som en ost och skinkpaj i muffinsform typ. Och så innehåller dom typ allt som allt ägg, mjölk, ost samt whatever tillbehör man vill ha. Häftigt va? Goda och nyttiga. Så stolt över mig själv för att jag gjorde dessa utan att bränna ner köket.

 

VÄNNER. Här kommer ett stycke bevis på att jag fortfarande är vid liv, även om jag hoppas att ni haft bättre och mycket roligare saker att tänka på än om huruvida jag rullat in under min säng på heltid nu eller blivit påkörd av valfritt fordon på väg hem från jobbet. 

 

Men alltså, i'm alive. Andas, äter, sover och ja fungerar som man ska. Har lite svårt att formulera allt jag vill skriva för helst vill jag ju bara berätta allt för er samtidigt som jag visar ett bildspel på väggen och pratar lyriskt och alldeles för fort. Om hur jag dansande in 2014 bland de bästa människorna jag vet, eller hur jag gjorde åsresumé på det forna året och kom fram till att det var ett fruktansvärt bra sådant, eller hur jag helt plötsligt gått från hobby-alkis till tränings-junkie på heltid, för att inte nämna att jag numera kan titulera mig som deltagare i både Superior Race OCH Tough Viking. Ja ni hör. Det är mycket som har hänt. Mycket och lite på samma gång. För visst är jag kvar på gamla goa Ica, och visst fan har jag hängt lite för mycket på Ljunggrens de senaste helgerna och emellanåt gråter jag fortfarande mitt hjärta ut bland folk för att ja, sån är ju jag. 

 

SÅ, så ligger det till. I korta hetsiga drag skrivna av fingrar som as we speak spritter pga endorfinrus och kaffe. Livet mina vänner. Det är så spännande just nu. 

 

Men så idag var det dags igen för ett sånt där opraktiskt icke-existerande inre lugn hos mig. Ett litet människo-monster strax innanför min bröstkorg som bara vill klättra ut och kasta sig över alla andra. En jobbig Amanda. Sov cirkus noll timmar inatt och de där tio minutrarna jag lyckades blunda lite drömde jag mardrömmar så att jag vaknade gråtandes. Med andra ord, en inte helt mysig dag om sanningen ska fram. Det hjälper inte heller att det är så satans mycket att göra på jobbet just nu att jag med jämna mellanrum går in och gråter bakom paketen på lagret. Det här med internetshopping och att behöva stå bakom disken när folk ska hämta sina grejer är inte att leka med ska ni veta. Inte nog för att vi får 11 påsar med brev om dagen och 7 burar paket, folk verkar också beställa allt tungt de kommer över. Därför har jag de senaste tre dagarna släpat ut snowracers, bilbarnstolar och andra diverse otympliga tunga grejer som får vem som helst att begrunda sin egen fysiska styrka. Klättrar i hyllor och får träningsvärk efter. Bröl.

 

Har som helst, om mindre än en vecka är det julafton och jag har på ett ungefär lika mycket jälstämning i min kropp som en sten. På allvar, helt tomt. Vet ej om det beror på den för min del behagliga temperaturen ute eller det faktum att jag ju givetvis jobbar alla dagar över jul, men, jag klagar inte. Gillar inte kalla vintrar. Det är något med att behöva gå ut och inse att det där vita som ligger på marken inte matchar ens hudton eller att de timmarna när ljuset faktiskt tittar fram på dagarna är lika med en halv nanosekund som bara inte fungerar för mig. Nu ska jag dricke en balja c-vitamin och be till gud att jag inte blir sjuk trots att detta lilla små-onda i min hals visar på annat. Håll tummarna för mig. 

 

Det var någon gång där i slutet av september när det stod klart att det visst skulle komma att bli en jävlig höst i år igen som jag innerst inne förstod att den enda möjliga överlevnadsmetoden för att klara av detta halvår till helvete var i svettande form på gymmet. Jag vet inte hur det är med er man en utav många anledningar till att jag går dit är för att jag vet att det hjälper mot dessa dagar när jag bara vill lägga mig i horisontalläge i ett dike och dö. Det finns vetenskapliga bevis på att man med faktum mår bättre av att släpa sin lata lilla röva till ett gym åtmistonde en gång i veckan och det här med vetenskap är något jag och min lilla OCD-hjärna gillar att hålla fast vid. Även om det innebär att jag måste tvinga en manodeppig Amanda upp ur sängen klockan 8 en lördagsmorgon enbart för att gå på en klass med typ 6 morgonpigga pensionärer. Givetvis går jag också dit för att jag vill look sexy as fuck naked samt att kunna äta pizza alla dagar i veckan om jag så känner för utan att bli en mänsklig boll men till 90% är det enbart för att min mentala hälsa inte ska ha ihjäl mig när det är som värst. Och det är ju sådär, när livet aktivt jobbar emot en och man inte kan gå en dag utan gråt-tsunamis samt att löpa amok på allmäna platser så är den enda medicinen som faktiskt hjälper - att vara snäll mot sig själv. Även om det innebär att man måste sjuka sig en dag på jobbet och böla framför 17 kärleksfilmer, dricka vin för att bota hjärtesorg med sina människor eller att köpa lite för dyra skor med pengar från sparkontot. Ibland är det helt enkelt svårt att vara människa och det måste man acceptera. Det viktiga är hur man krälar upp ur det där jävla hålet som det är så förbannat lätt att trilla ner i. Och i mitt fall har det varit att få träna regelbundet, att omge mig med bra människor samt att inte titta mig i spegeln före klockan 7 på mornarna.  Man får göra sånt som håller en flytande helt enkelt. 

 

Idag var jag på gymmet och körde cross-fit och det var någonstans där när jag gjort min sista armhävning, såg en svettig förskräckligt osmickrande och utmattad mig själv i spegeln, som jag visste att trots att det passet i sig är det vidrigaste som finns i träningsform så är det så jävla värt det. Mitt lilla ostabila psyke kan vråla allt det vill att det får vara nog nu men när jag trots det pallar lite mer, lägger på lite till, orkar lite längre, så har jag vunnit. Alla dagar med gråt i halsen, klösande på kuddar i soffan och snorande på tröjärmar kan ta sig i röven för här står jag och kör slut på mig själv och den enda som peppar mig till det är jag, med mitt kanske inte alls så lilla ostabila psyke. Den känslan. Det ni. 

 

Önskar att jag hade något trevligt att berätta men as we speak har jag precis avslutat en period med konstant jobbande varvat med väldans många timmar på gymmet. Därav den rådande tomheten här på mitt lilla internethem. Det är ju så såhär års, tid för spontana vardagsutgångar och vinglande i för höga skor finns inte, istället är det alltid mörkt och blött och nu när slasket kommit så önskar man på daglig basis att det var möjligt att injicera pepp i armen för att slippa gå under när väckarklockan ringer. Det och så hoppas man varje morgon att det var kaffe som kom ur kranen istället och att det fanns något som botade ens konstanta blekhet, men icke. Det är ju det som är det fina med vintern. Buhu.

 

Hur som haver, imorgon ska jag jag jobba ett 10 timmars pass men sen, SEN mina kära vänner får jag också gå på helg. Och det är samma visa varje gång ledigheten närmar sig, det pirrar i kroppen, en plötslig inre frid infinner sig, tio timmar känns helt plötsligt som en bagatell och den där sekunden när klockan slår över till hemgång så jublar alla atomer i min kropp och jag lämnar min arbetsplats dansandes. Nästan så iallafall. Och det är inte det att jag inte tycker om mitt jobb, det är bara det att känns så förbannat bra att få vara fri från allt vad arbetsmoral innebär typ en enstaka gång i månaden. Dricka ett glas vin för mycket en lördagkväll utan ångest för att behöva jobba bakfull, stänga av ljudet på mobilen så att ingen kan väcka en 07.45 för att fråga om man vill börja tidigare, och så den här fantastiska uppfinningen sovmorgon, ja ni fattar. Helger är det bästa jag vet.

 

Ber om ursäkt för rådande tomhet och dålig lägesupping men har haft fullt upp. En snabbvisit i vårt lands andra största stad, lite kvalitetstid med släkten och 8 dagars konstant jobb har tagit upp min tid. Samt en fyllevisit på solidaritet där jag nästan grät mitt ansikte sönder för att jag någonstans där mellan min sista drink och ett danssteg slog det rakt in i någon annans. 20 minuter senare satt jag bölandes i en taxi hem varpå en oroad chaufför frågade om jag inte skulle till akuten istället. Nej sa jag och väckte istället min mamma halv 4 för att hon skulle kolla så att allt stod rätt till. Vilket det gjorde, inga trasiga näsor och inga blåtiror, om än för ett litet blåmärke på nosen och en mindre svullen kind. Tänk va. Känns som när jag var 16 och hade druckit min första sjuttis på hemmafest och skulle hjälpa en vän upp för en backe varå hon lika graciöst som en sten föll ner i ett dike och tog mig med sig. Dagen efter hade jag ett inte helt vackert blåmärke strax ovanför ögonbrynet och fick tappert försöka förklara att det inte var ett dugg alkoholrelaterat. Har ett svagt minne av att det ej lyckades.

 

Hur som helst, idag har jag suttit hemma och gnällt på att mitt liv inte innehåller något glam för fem öre. Den senaste tiden har jag nästintill blivit stamkund på sportamore.se och den mängd träningskläder som börjat ta plats i min garderob gentemot den mängd vanliga mängd kläder som redan finns börjar sakta men säkert bli ungefär lika stor, för att inte tala om hur ofta jag glider till jobbet i mina löpartights från Nike bara för att det ju är så förbannat mycket skönare att klättra i dessa en grå morgon än ett par svintighta jeans. Och träning i all ära, jag älskar det, men ibland så måste man få se något annat än ett svettigt ansikte i spegeln för att försäkra sig om att man inte gått och blivit asful helt obemärkt. Har därför hets-shoppat svindyr ansiktskräm från Clarins samt länsat nelly på den mest glamourösa och paljettglittgriga klänningen since ever så att jag kan träda in på nyårsfesten om en månad i äkta grace. Som vem som helst som inte lever i sina träningskläder på daglig basis med andra ord. Och nu känns det bättre.

 

När jag var ett blont yrväder. Ett spännande sådant.

 

Problemet med vinterhalvåret är att det är så mörkt och jävligt. Regnet inte bara faller ner när man ska gå till bussen utan det liksom piskar en i ansiktet med jävla vilje som om man hade en privat mobbare där uppe i himlen. Och varenda gång man råkar missa bussen för att SL gång på gång misslyckas sammarbeta så måste man andas djupa andetag i minst 10 minuter för att inte bara dropa dead i närmsta dike och invänta slutet. Jag pallar inte mer.

 

Min vardag består endast av jobb med mer jobb samt middagar bestående av nudlar och micrade matlådor. Hjärtat svälter efter äventyr och det svider lite extra i det varje gång jag inser att jag stampat denna lilla kvadratmeter för länge nu. Jag måste kliva ut. Men så sviktar det där som i folkmun kallas psykisk stabilitet och helt plötsligt smakar det kräks i munnen och allt blir tungt enbart pga den jävla anledningen att det känns så vidrigt att tänka på sin framtid. Vad i helvete ska det bli av mig. 

 

Så man gör som dem säger, man fyller ut dagarna med saker som ska vara kul, omger sig med människor som ska vara bra, travar tappert iväg på en utekväll i sann Mia Törnblom-anda för att slippa vara själv med sin ohälsa enbart för att ändå hamna där på nattbussen hem lite senare och bli sparkad i magen av ensamheten. Och så kliver man av med gråten i halsen och springer hem bara för att yla på dörrmattan en sekund senare att nu får ni skicka assistans för nu har jag gått sönder och nu slutar mitt hjärta slå och nu fungerar jag inte ett enda andetag till. 

 

Har så djävulskt svårt att få det här med hjärta/hjärna att fungera ibland. Blir till en liten sprinkler i människoform med tårarna sprutandes i 90 grader varenda gång mitt liv tar en u-sväng. Ett litet monster i en hög och det enda som hjälper är att sova tills det slutar trycka bakom revbenen. Vill bara rymma iväg ett litet tag och komma tillbaks när det blivit bättre. Och om det inte blir det så hoppas jag att ni tar hand om mig. Okej?