Idag mina kära vänner sken solen ute. Varmt. Och ni som känner mig vet att det nog på fullt allvar inte finns någon som blir lika glad inombords som jag blir när våren är på gång. Det är samma visa varje år. Så fort utdelningen av d-vitamin går över gränsen på typ en halv soltimme i månaden så blir jag som en hundvalp inombords. Hjärtat smälter liksom och helt plötsligt så har jag bestämt mig för att sadla om här i livet och bli en liten tussilago på heltid. Jag brukar säga att jag hatar hösten just för att den följs av 100 månader slask, blött och grått skit som bara dödar min inre spirit och allt annat som är roligt här i livet. Hösten är liksom det värsta som finns och den följs av något som är värre. MEN, det är av nästan samma anledning som jag ÄLSKAR våren. För efter våren kommer allt som är bra här i livet. Sommaren. Att dricka öl på uteserveringarna utan att frysa rumpan av sig, att det inte är minusgrader och mörkt utanför när man lämnar jobbet 14.30, att det är LJUST, och att alla stockholms små människor kommer fram från sina vintergrottor och låter solen skina på och i deras arma själar, ja ni fattar. Sommaren är helt fantastisk. Den gör mig lugn och glad och snäll men framförallt så gör den mig harmonisk. Jag blir inte arg för att bussen är sen med två minuter, får inte en hjärnblödning när en kund är jobbig mot mig på jobbet och jag går inte hem och gråter under sängen bara för att jag råkat glömma köpa kaffepulver när jag handlade efter jobbet. Sommaren är som ett kollektivt lyckopiller som räddar alla från den där vinterhålan man annars liksom sitter och trycker i de 8 andra månaderna om året. Och sommaren gör alla snygga hör ni det mina vänner. För det finns ingen som inte passar i solbränd hud och strandhår. Det är helt fantastiskt.