Vårsverige och hur den kittlas

 
Idag mina kära vänner sken solen ute. Varmt. Och ni som känner mig vet att det nog på fullt allvar inte finns någon som blir lika glad inombords som jag blir när våren är på gång. Det är samma visa varje år. Så fort utdelningen av d-vitamin går över gränsen på typ en halv soltimme i månaden så blir jag som en hundvalp inombords. Hjärtat smälter liksom och helt plötsligt så har jag bestämt mig för att sadla om här i livet och bli en liten tussilago på heltid. Jag brukar säga att jag hatar hösten just för att den följs av 100 månader slask, blött och grått skit som bara dödar min inre spirit och allt annat som är roligt här i livet. Hösten är liksom det värsta som finns och den följs av något som är värre. MEN, det är av nästan samma anledning som jag ÄLSKAR våren. För efter våren kommer allt som är bra här i livet. Sommaren. Att dricka öl på uteserveringarna utan att frysa rumpan av sig, att det inte är minusgrader och mörkt utanför när man lämnar jobbet 14.30, att det är LJUST, och att alla stockholms små människor kommer fram från sina vintergrottor och låter solen skina på och i deras arma själar, ja ni fattar. Sommaren är helt fantastisk. Den gör mig lugn och glad och snäll men framförallt så gör den mig harmonisk. Jag blir inte arg för att bussen är sen med två minuter, får inte en hjärnblödning när en kund är jobbig mot mig på jobbet och jag går inte hem och gråter under sängen bara för att jag råkat glömma köpa kaffepulver när jag handlade efter jobbet. Sommaren är som ett kollektivt lyckopiller som räddar alla från den där vinterhålan man annars liksom sitter och trycker i de 8 andra månaderna om året. Och sommaren gör alla snygga hör ni det mina vänner. För det finns ingen som inte passar i solbränd hud och strandhår. Det är helt fantastiskt.
 
Utöver denna nyfunna inre frid skapad av vädret så har jag även haft en fin dag i övrigt. Åt pannkakor till frukost, varit helt ledig från allt som heter jobb, solat och tränat. Möcke trevligt. Allt har varit så bra förutom en liten tinywiny detalj som jag liksom skäms lite över. Det var där när jag skulle gå på min prommis i solen och var så ivrig och inne i hur fantastiskt allt var som jag liksom missade att 15 meter framför mig sitter ett gammalt ragg + hans nya respektive och myser i solen på en bänk. Där och då hade jag cirkus 2 nanosekunder på mig att vika av från stigen, rulla över vägen till trottoaren på andra sidan och med diskretion dra ner solglasögonen på näsan för att undvika en total katastrof. Jag hoppas innerligt att jag lyckades. Jag vet inte hur det är med er men en utav mina sämre egenskaper här i livet är att föra konversationer med folk jag egentligen inte har något att säga till. Och i det här fallet hade jag garanterat bara frågat hur hans liv är nu då och sedan vips råkat börjar prata om fyllor från förra sommaren och hur vi typ hamnade på samma efterfest någon gång för länge sen. Och det hade inte varit helt ultimat som ni förstår. Så jag vill att ni håller tummarna nu för att jag rullade över vägen med både stil och diskretion så att jag slipper förklara mig om det någonsin ever skulle komma på tal igen. Kapish? Pusspåer 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback