Det var någon gång där i slutet av september när det stod klart att det visst skulle komma att bli en jävlig höst i år igen som jag innerst inne förstod att den enda möjliga överlevnadsmetoden för att klara av detta halvår till helvete var i svettande form på gymmet. Jag vet inte hur det är med er man en utav många anledningar till att jag går dit är för att jag vet att det hjälper mot dessa dagar när jag bara vill lägga mig i horisontalläge i ett dike och dö. Det finns vetenskapliga bevis på att man med faktum mår bättre av att släpa sin lata lilla röva till ett gym åtmistonde en gång i veckan och det här med vetenskap är något jag och min lilla OCD-hjärna gillar att hålla fast vid. Även om det innebär att jag måste tvinga en manodeppig Amanda upp ur sängen klockan 8 en lördagsmorgon enbart för att gå på en klass med typ 6 morgonpigga pensionärer. Givetvis går jag också dit för att jag vill look sexy as fuck naked samt att kunna äta pizza alla dagar i veckan om jag så känner för utan att bli en mänsklig boll men till 90% är det enbart för att min mentala hälsa inte ska ha ihjäl mig när det är som värst. Och det är ju sådär, när livet aktivt jobbar emot en och man inte kan gå en dag utan gråt-tsunamis samt att löpa amok på allmäna platser så är den enda medicinen som faktiskt hjälper - att vara snäll mot sig själv. Även om det innebär att man måste sjuka sig en dag på jobbet och böla framför 17 kärleksfilmer, dricka vin för att bota hjärtesorg med sina människor eller att köpa lite för dyra skor med pengar från sparkontot. Ibland är det helt enkelt svårt att vara människa och det måste man acceptera. Det viktiga är hur man krälar upp ur det där jävla hålet som det är så förbannat lätt att trilla ner i. Och i mitt fall har det varit att få träna regelbundet, att omge mig med bra människor samt att inte titta mig i spegeln före klockan 7 på mornarna.  Man får göra sånt som håller en flytande helt enkelt. 

 

Idag var jag på gymmet och körde cross-fit och det var någonstans där när jag gjort min sista armhävning, såg en svettig förskräckligt osmickrande och utmattad mig själv i spegeln, som jag visste att trots att det passet i sig är det vidrigaste som finns i träningsform så är det så jävla värt det. Mitt lilla ostabila psyke kan vråla allt det vill att det får vara nog nu men när jag trots det pallar lite mer, lägger på lite till, orkar lite längre, så har jag vunnit. Alla dagar med gråt i halsen, klösande på kuddar i soffan och snorande på tröjärmar kan ta sig i röven för här står jag och kör slut på mig själv och den enda som peppar mig till det är jag, med mitt kanske inte alls så lilla ostabila psyke. Den känslan. Det ni.