När jag var ett blont yrväder. Ett spännande sådant.

 

Problemet med vinterhalvåret är att det är så mörkt och jävligt. Regnet inte bara faller ner när man ska gå till bussen utan det liksom piskar en i ansiktet med jävla vilje som om man hade en privat mobbare där uppe i himlen. Och varenda gång man råkar missa bussen för att SL gång på gång misslyckas sammarbeta så måste man andas djupa andetag i minst 10 minuter för att inte bara dropa dead i närmsta dike och invänta slutet. Jag pallar inte mer.

 

Min vardag består endast av jobb med mer jobb samt middagar bestående av nudlar och micrade matlådor. Hjärtat svälter efter äventyr och det svider lite extra i det varje gång jag inser att jag stampat denna lilla kvadratmeter för länge nu. Jag måste kliva ut. Men så sviktar det där som i folkmun kallas psykisk stabilitet och helt plötsligt smakar det kräks i munnen och allt blir tungt enbart pga den jävla anledningen att det känns så vidrigt att tänka på sin framtid. Vad i helvete ska det bli av mig. 

 

Så man gör som dem säger, man fyller ut dagarna med saker som ska vara kul, omger sig med människor som ska vara bra, travar tappert iväg på en utekväll i sann Mia Törnblom-anda för att slippa vara själv med sin ohälsa enbart för att ändå hamna där på nattbussen hem lite senare och bli sparkad i magen av ensamheten. Och så kliver man av med gråten i halsen och springer hem bara för att yla på dörrmattan en sekund senare att nu får ni skicka assistans för nu har jag gått sönder och nu slutar mitt hjärta slå och nu fungerar jag inte ett enda andetag till. 

 

Har så djävulskt svårt att få det här med hjärta/hjärna att fungera ibland. Blir till en liten sprinkler i människoform med tårarna sprutandes i 90 grader varenda gång mitt liv tar en u-sväng. Ett litet monster i en hög och det enda som hjälper är att sova tills det slutar trycka bakom revbenen. Vill bara rymma iväg ett litet tag och komma tillbaks när det blivit bättre. Och om det inte blir det så hoppas jag att ni tar hand om mig. Okej?