Mina kära vänner, ska vi prata om ensamhet? För jag vet hur den klättrar in upp nära typ där hjärtat sitter, bosätter sig i själen och sakta men säkert gräver ett jävla hål rakt igenom en fastän man inte vill. Borrar ner sig i magen där fjärilarna brukar få finnas i vanliga fall och liksom kväver, stryper allt syre, till det man annars kan vara glad för. Ensamhet är förjävligt. Och det vidrigaste är inte ens att det här lilla odjuret till känsla med jämna mellanrum bara kan checka in i ens bröstkorg, utan det värsta är att när det väl bor där så kan man inte distansera sig ifrån det. Och vad vidrigt det känns när man sitter där på bussen hem 04.30 och har försökt dränka sin olycka i dyra drinkar men ändå inser att alkoholen bara matat monstret. Gjort det värre. När man skrattat ikapp med folk man tycker om hela kvällen men ändå hör det eka från insidan pga tomheten är så jävla slående att man skulle kunna avlida och dö med detsamma. Det är fruktansvärt hörni, bara fruktansvärt.

 

Men vänner, jag vill också att vi pratar om att det är många som känner så. Det är fan en jävla norm här i Svea rike så fort sommaren tar slut. Helt plötsligt kommer mörkret som en atombomb och så vaknar man en dag och undrar varför man mår som en jävla naturkatastrof. Översvämning av tårar. Jordbävning inombords. Och varje gång det känns så ni, fina fina ni, så måste ni komma ihåg att ni inte är ensamma. Iallafall inte ensamma om att känna så. För vi har varandra. Och, att det går över. Hur ont det än gör att sova utan honom för första gången, eller hur fruktansvärt det känns att inte kunna sova alls för att man inte har någon överhuvudtaget. Oavsett vad det gäller, så slutar det till slut. Okej? Så mata inte ensammonstret med för många utekvällar som ändå bara slutar i tårar och sitt inte själva och grubbla tills ni nästan går under. Lova det? Bra. Kram på er.