Tecken på existens
Hej på er mina vänner. Det var länge sen nu. Och om sanningen ska fram beror det inte på att jag levt ett spännande, fabulöst liv, som är värt att dokumenteras. Utan det är mer tvärtom. Jag har levt i totalt tumult sen typ två veckor tillbaks och när ni andra studerande fick ta ett efterlängtat höstlov förra veckan så fick jag kliva in som gympaledare på en skola här i närheten tillsammans med min klass. Och missförstå mig rätt nu, det var guld, men, det var också så utmattande att jag på allvar grät blod de sista dagarna pga utmattningen. När jag klev innanför dörren i fredags kändes det lite som att jag vek jag in hovarna för gott. För hur kul det än har varit att få hänga i en idrottshall 8 timmar om dagen så kan det inte förnekas att jag såg ut som en jävla dementor 90% av tiden. Tröttheten slog ut allt min kropp vet om ett fagert anlete och mådde jag inte dåligt pga faktumet att man inte kan få kaffe på dropp så var det för att mitt arma yttre såg ut som 20 svåra år. Så, det var lite det jag hade att jobba med förra veckan alltså. Men sen sov jag 16 stabila timmar utan avbrott likt en bebis. Och det var ca där någonstans som jag kom tillbaks till livet igen. Så pass att jag faktist kunde reflektera över veckan och glädjas lite över hur kul det var egentligen, för vem vill inte leka burken, spela flagg-fotboll och heja ikapp barnen på stafett på daglig basis?? Det är ju hur kul som helst.
Kommentarer
Trackback