Måndagar, alla veckors lite mindre angenäma dag. Idag var en extrem sådan. Visserligen har vi haft noll ansträngande saker på schemat och mest har vi fått läsa anatomi och se på film, men ändå ville jag helst stanna under täcket imorse när väckarklockan ringde och skulle släpa mig upp till verkligheten. En sådan dag helt enkelt. En sådan när håret alltid är fult hur man än gör och ringarna under ögonen tyder på kronisk sömnbrist. När ens spegelbild hade kunnat lura vem som helst att en skräckfilm var in the making och minsta lilla grej får det att kännas som att man konstant jobbar i uppförsbacke. Nej hörni, den här måndagen har inte respekterat mina känslor. 

 

Nu har jag precis avslutat ett pass på gymmet här och ansträngt mina små triceps till det yttersta. Och nu ska jag äta kvarg, ladda ner en film och ägna de sista timmarna på detta dygn åt att låtsas som att det inte existerat. Imorgon ska jag välta med en kajak, ja ni läste rätt, med flit alltså för att se hur det känns, och tills dess planerar jag att ladda alla batterier som går att ladda i denna lelle kropp så att det kan få bli en shpännande upplevelse att se tillbaks på. Och ingen trött, ångestfylld sådan. Puss på er