Men, 20 år på jorden har också lärt mig att sånt här går över. Både nervositet och mini-förälskelser. Och måndagmornar från helvetet och höstar som framkallar dödsångest. Det tar ju slut alltihop, någon gång. Och tills dess får man göra vad man kan för att inte bara ge upp och gå under. Jag till exempel har bestämt mig för att vara skitful tills det här molnet har blåst bort. Jag menar det går ju ändå inte att undvika när man mår som en säck potatis. Har även storslagna planer på att sova lite mer än vad en kanske bör, samt att limma ihop min arm med någon av mina vänner så att jag slipper vara ensam. Då båda dessa brukar vara faktorer som gör det som inte är så illa egentligen till livets djupaste avgrund. Så, med lite tur ska det nog gå att råda bot på mig trots allt. Vi får hoppas det.