Nu ska vi prata allvar mina vänner. För efter allt så är det här ändå en blogg, min blogg. Och även om jag gillar att prata om kalasfyllor och hur glamuröst det är att få dricka drinkar på East varenda fredagkväll så är ju sanningen som så att jag faktiskt inte ägnar mig åt det där längre. Iallafall inte på heltid. När augusti tog slut klev jag av Stureplan. Jag klev av och lämnade det färggranna och pop-musik-dunkande dansgolvet mitt liv varit hela sommaren bakom mig. Och jag ska inte ljuga, det var ett stycke seprationsångest utöver det vanliga, men också ett steg jag tog med glädje. Jag skulle ju börja på Lillsved. Och ända sen det lilla steget har jag hängt utanför min lilla låda av komfort typ varenda dag. Och det mina vänner, skrämmer mig varje gång. Jämnt. För jag har ju alltid varit en fena på att kladda på ett lager smink, svepa en flaska vin och go wild på valfritt dansgolv med mina vänner. Det har jag gjort. Och jag har alltid varit grym på att fylla en resväska med mina favoritgrejer och åka till ett soligt land där jag kan hänga en dag eller fjorton utan några bekymmer som helst. Det har jag också gjort. Däremot är jag inte bra på att vare sig segla, cykla mountain bike, paddla kajak i stormvind eller ja typ hålla motivationen på topp när mitt tält regnar in på ett fjäll 100 miljoner jävla mil hemifrån. För det har jag aldrig gjort. MEN, det betyder inte att jag inte ska göra det. Det betyder att jag måste testa det. Och om jag fick bestämma något här i världen ja då hade jag givetvis bestämt att jag kunde allt från början. Vare sig det gäller att dansa tills klockan är 5 på morgonen eller att hålla modet uppe när båten man seglar hållar på ett välta. Och fick jag bestämma lite till så hade jag bestämt att jag aldrig får vara rädd. Någonsin. Men det är jag. Och jag kan ju inte heller allt. Och ända tills nu har det här med comfortzone inte riktigt velat fastna i mina öron, för när skulle jag någonsin utanför den? Men så började jag här och varenda dag är ett litet äventyr jag måste vara med om och vad spännande det är. Och fruktansvärt. Mina känslointervaller går från hög på adrenalin till äkta skräck. Och ibland måste jag bara sätta mig när här borta och andas lite djupt ett tag för det är en sån jävla emotionell tripp det är att utmana sig själv varenda dag och jag har inte vant mig än. Men jag älskar det. Jag är hög på detta och det skrämmer mig så in i norden. Samtidigt som det gör mig så löjligt lycklig. Jag är så glad att jag får vara här.

 

Så alltså, det jag egentligen behöver just nu är någon som klappar mig på huvudet inför varje ny sak jag måste utsätta mig för och som säger åt mig att Amanda, calm your shit. Ännu mer nu med tanke på att jag ska åka till Järsvö på onsdag och cykla downhill. Dvs, cykla ner från en jävla skidbacke. Hur överlever man det? Det återstår att se. Och jag är skitpepp.