En liten lista

Ja här kommer en sån. För att det är lättare att sammanfatta livet liksom. Och för att det är KUL.
 

Vad behöver du mest just nu? Verkligen, verkligen, någon att pimpla vin med och prata strunt. Är ledig i helgen men alla jag känner skulle bort ikväll och nu känns det plötsligt som att jag tappat all förmåga att underhålla mig själv. Vad gör man? Hallå??

 

Vad tror folk om dig? Antagligen att jag är riktigt häftig. Eller kanske inte så mycket alls. Jag är inte så mycket att tro om.

 

Vad får du oftast komplimanger för? Håller man koll på sånt? Idag var det en tjej som sa att jag hade fint hår. Så jag tar det.

 

Brukar du skratta för dig själv? Alltid. Framförallt när jag twittrar, vill gärna tro att jag är ett komiskt geni när jag knapprat in något där på 140 tecken.

 

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Bra jobbat idag!!!!!!" från min chef.

 

Nästa mål i ditt liv? Att pyssla med något som är bra för min själ. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag gör nu men ni vet - do what you love, love what you do. 

 

Hur svarar du i mobilen? Hallå. 

 

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart med en skvätt av svart.

 

Favoritdryck på morgonen? Kaffe svart som min själ.

 

När brukar du oftast gå och lägga dig? Klockan 11 en bra dag. Annars senast typ 20 över 9 pga dödstrött och har med all sannolikhet somnat framför dålig serie på netflix i soffan.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Om jag pratar om Martin så nej. Det tog väl ett halvår innan någon av oss erkände att vi kanske tyckte om varandra ens lite grann. Och efter det följde säkert 2 månader av förnekelse innan vi till slut bestämde oss för att det väl var vi ändå. Men det är klart att jag också varit 15 en gång, träffat någon på en fest och trott att det var han jag skulle gifta mig med. Så ja ibland, men det är ingen garanti för ett bra förhållande.

Hit längtar jag. En annan fredagkväll i sommras.

HEJHEJHEJ

Har verkligen funderat på det här med bloggerierna nu för tiden, hur det ska bli och om detta lilla hem nu är stängt för alltid eller kanske öppet för plötsliga utbrott av tillfälliga känslosvall. Vad tror ni? Jag tror på det sistnämnda. Det är så svårt att sammanfatta livet på ett läsvänligt plan när livet bara är plain vardagligt. Köttbullar och makaroner liksom. Inget roligare än så. Jag går till jobbet, och så går jag hem. Ofast ägnar jag kvällen åt att mottaga pussar från pojkvän samt avkräva minst 20 minuters kli i håret. Och gör jag inte det så brukar jag galoppera iväg till gymmet. Och däremellan hinner jag absolut med att dricka för många dyra café latte på espresso house, middagar hos vänner, säkert att bli pruttfull minst 3 gånger och lite därtill. 
 
Nej hörni, det var lättare förr. När man var 16 och mitt liv kretsade kring vilket schampo jag skulle använda för att mitt svall inte skulle bönfalla mig att klippa av det. När det bästa var att hångla på hemmafester hos folk man inte kände. När det största i livet skulle få bli att bli 18. Eller kanske inte. Jag gillar livet nu. Det är fint att få vara kär. Fint att få bo med den jag tycker om. Fint att få titta på dagens 18-åringar och känna att man kanske inte är där längre ändå. Det är fint att ha blivit lite äldre.


 

Läggan

Efter vad som känns som 1 miljon månaders letande så har jag och Martin till slut hittat en liten lägenhet vi kan hyra tillsammans. Och det bästa är att vi inte behövde kompromissa med någonting. Den ligger inte på andra sidan stan, inte 2 timmar från någons jobb, nära en mataffär, ok hyra och så är det FIN. Superfin med stora fönster, vita väggar och mörka golv. Dessutom får vi hyra den omöblerad. Så nu sitter jag mest inne på Tumblr om dagarna och kollar på interior-taggen. Vill bara flytta in nu pronto. Det och så skulle jag vilja spendera ton med pengar på dyra möbler och lampor. Men, så kul ska vi inte ha det. Fint ska det bli iallafall. Längtar efter att få dricka te i soffan på kvällarna, att laga middag ihop och att få vakna i vårt eget hem varje morgon. Att skruva ikea-möbler, bjuda hem folk på middag ja till och med alla inte så mysiga grejer som att bråka om vem som ska ta disken, ligga förkyld i soffan under en filt och att bli bländad av kylskåpet klockan 6 på morgonen när man ska till jobbet. Det spelar ingen roll om det är det bra eller det dåliga, det känns bara så fantastiskt att det är mitt och hans.
 
Min tumblr just nu.

Kvällsfunderingar

Jag tror att man måste prata om sånt som gör en ledsen. På samma sätt som man pratar om sånt som gör en glad. Även om det ledsna bara är mensvärk en helt vanlig måndag men som gör så in i bergen ont att man skulle kunna dö i en hög på golvet. Även om det ledsna bara är att det regnar när man ska gå till bussen och precis har plattat håret in i perfektion. Även om små ledsna saker. Och dom stora. Idag var jag på bröllop och mitt emot mig vid bordet satt en person som stod mig nära förut. Och vi kramades hej och pratade om sånt som hänt och sa kommer du ihåg det där samtidigt som det faktumet att vi inte ens hälsat när vi sprungit på varandra de senaste 2 åren ekade emellan oss. Fast att jag för länge sen slutade bli bjuden på födelsedagsfester och fast att jag för länge sen blev borttagen som vän på Facebook. Och så var vi trevliga hela middagen och jag fick hälsa på hans nya flickvän och höra om hans nya jobb. Och jag undrade hur det var med hans vänner som ju också var mina vänner förut men som har slutat vara det nu. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gör i mig att det har blivit så. Människor som glider ur en bekantsskapkrets fastän man inte vill det. Vänner som slutar vara ens vänner utan att man kan påverka det. Man ska hålla i hårt i dem man tycker om. 
 
Jag och Minna var bröllopsfina. Nästa vecka ska vi åka till Värmland hon och jag. Det ska bli fint. Jag ska hålla i henne tills jag blir gammal och grå.

Om honom.



Här är han. Personen som jag är kär i. Som kramar mig extra hårt efter jobbet när jag inte har hunnit äta lunch och är grinig för att det blir blodpudding till middag när jag vill ha hämtmat. Som jag gör fula grimaser tillsammans med samtidigt som vi borstar tänderna och som pussar mig i pannan innan han går hemifrån till jobbet. Snart har det varit vi i ett år och även om jag intalar mig att jag visst skulle må fint på egen hand så vet jag att jag skulle gå under om jag inte fick somna bredvid honom om kvällarna. Det är konstigt hur det kan kännas så. Och nu letar vi efter en lägenhet tillsammans och kollar på Ikea efter köksbord. Han har köpt en soffa och jag kan inte bestämma vilken färg jag vill ha på väggarna där vi ska bo. Men egentligen så spelar det ingen roll för det räcker med det faktumet att han och jag är en liten, liten familj på 2 personer bestående av mest dåliga matkunskaper och mycket pussar. Det räcker. Den är så fin mina vänner, kärleken.

xxxx

 
"Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att människor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor så kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor."  - Michaela Forni.
 
Hur kan en klok och förnuftig person inte förnuftigt hantera hjärtesorg? Vi har bråkat och det känns som att jag ska dö här på golvet i mitt kök. Livet kommer gå vidare viskar jag till mitt hjärta som bankar som en tonårings fast att det var länge sen jag var 14. Och jag vill skrika att du får aldrig släppa mig men det enda jag gör är att höja musiken på radion för att slippa höra mobilen som inte ringer. Han skriver inte. Och han är inte kär i dig. 

Sentimentalsöndag

idag läste jag ut en pocketbok mamma köpte till mig för 49 kronor på Coop förra veckan och fast att ingen mördades, dog eller ens blev särskilt skadad (förutom en liten hund, men den klarade sig) så grät jag som ett spädbarn i säkert 6 kapitel. Det kändes lite som att allt lesamt, sorgset och oroligt rann ut ur mina ögon och samlades i en liten pöl strax nedanför min haka. Och jag är inte ledsen för någonting. Inte egentligen.  Ikväll kom 3 av mina bästa vänner på ett spontant middagsbesök och prat om liver, och igår så åkte jag med Martin som är den viktigaste jag vet till Pappa på Rindö och åt grillad lax på altanen i 22-gradig värme. Och imorgon så ska jag få gå till mitt nya jobb, på min tredje arbetsdag och fast att det är mitt i sommaren så gör det mig inte ett uns ledsen. Jag är bara glad. Sådär ohanterligt och pirrigt och obeskrivligt ända ner i magen, glad. Och jag grät, mest för att jag läste om en hund som blev påkörd av en bil och bröt en framtass, men också för att jag för inte så länge sen inte såg en framtid annan än den att jag skulle tyna bort på en arbetsplats där ingen såg mig, bland människor jag inte kände och utan någon att tycka om så mycket att det kändes som att jag ska explodera. Jag grät för att jag har känt mig som ett stort svart hål utan ambitioner och nu så har allt förändrats. Och det har blivit så himla bra. Och fast att det började med myrsteg, varsamt med ett i taget så har allt lett till det här. Det här som gör att jag inte kan sova ibland för att jag är så himla lycklig över att få sova bredvid honom, eller att jag har så många fantastiska människor omkring mig som fyller min vardag  med minnen jag kan spara för livet, eller att jag har ett jobb som faktiskt utmanar mig, och som jag tycker om. Jag är så glad mina vänner, för allt fint som har hänt mig. För allt fint som komma skall. För att jag varje dag får vara med om det här häftiga, fantastiska och uppochneriga som är mitt liv. Allt ifrån sommarkvällar med dom bästa jag vet till kvällar hemma själv i soffan då jag gråter till pocketböcker från Coop. Jag är så glad. 

Ett stycke separationsångest kommer lastat

Fyfan. Ja  det är så jag inleder detta första blogginlägg sedan det historiska ögonblicket jag knapprade in något här förra gången. Igår hade jag min allra sista skoldag på Lillsved. I äventyrspedagog-klassen. Någonsin. Det känns som att någon ryckt ut mitt hjärta, stampat på det, kört över det med en traktor och sedan tagit det platta, lilla, stackars trasiga som funnits kvar och släng det i sjön. Jesus kristus vad ont det gör i mig att det är slut nu. Både kvällen innan, hela dagen igår och förmiddagen idag har jag ägnat åt att böla en flod av tårar och snor. Och jag kan meddela att solglasögon kanske hjälper mot röda ledsna ögon men inte mot ljudet som blir när det känns som att man har en bomb i bröstkorgen som man enbart kan bli av med om man ylar ut den som en ledsen hundvalp. Fyfan mina vänner, den här separationsångesten kommer att ha ihjäl mig.
 
För vilket år det har varit. Jag klev in där i Augusti i klassrummet för första gången och tänkte väl att ja det här, det kanske blir kul. Och sen en vecka senare stod jag på en topp på kalfjället och fascinerades över att det fanns platser i Sverige som såg ut som sådana på film. Och 2 veckor efter det seglade jag segelbåt för första gången i mitt liv till en liten ö där vi sov i ett tält och såg på solnedgången. Och jag har paddlat kajak och fått cykla mountainbike och jag har åkt längdskidor och gått på tur upp på en topp och tagit Jämtlandstriangeln i snöstorm. Jag har till och med cyklat downhill nerför ett berg, trillat och brutit revbenet MEN till och med det har varit värt det för jävlar i min lilla låda vad kul det har varit. Och vad så in i norden bra det känns i kroppen när man gör något som inte tror att man inte klarar. När man vågar. För det ska tilläggas, i mitt lilla liv innan jag gick den här utbildningen fanns det inte mycket utrymme för utveckling. Det var jag på mitt lilla jobb med mina små frititdsintressen och det var allt. Och jag trodde att det skulle räcka så. Och visst att det kanske sved ibland att det inte fanns något spännande som hände och att ens vardag bestod av rutin på rutin men det räckte ändå. Trodde jag. Sen trillade jag in på Lillsved utan att veta vad som riktigt höll på att hända och så kastades äventyr i ansiktet på mig. Varje dag. Och vad fint det är hörni, så satans fint. Och vad glad jag är för att jag fick den här chansen. Och vad det liksom värmer i min mage när jag tänker på att jag fick göra det här året, men alla de människor jag lärde känna, vid just den tidpunkten i mitt liv. Jag är så tacksam.
 
Här kommer ett ton bilder från fjällen.
 
 
 

Ett skepp kommer lastat med uppdatering

Ja hallå igen mina vänner. Nu var det länge sen men det har hänt en himla massa grejer så det här med att knappra på ett tangentbort eller att överhuvudtaget ens lägga energi på att gräva fram laddaren har känts så pass far far away att det helt enkelt inte blivit av. Men, jag lever och mår fint om ni undrade. Och idag är det dag 2 på min 14 dagar långa ledighet från skolan, då tanken är att jag ska jobba med något produktivt men den detaljen har jag sparat til påsklovet. Så vad jag planerar att göra nu i dagarna är att spendera oförskämt mycket tid sovandes i min säng, på gymmet eller tillsammans med fina vänner jag aldrig hinner träffa längre. Fint som snus.
 
Mitt enda problem är att jag på två dagar har gått från att ständigt ha någonting, ja åtminstone lite, ansträngande att göra till att använda cirkus 0% av min människo-kapacitet. Jag har till exempel suttit i en stol ute i solen idag i typ 4 timmar och lyssnat på P3-dokumentärer samtidigt som jag funderat på vilket som är det bästa receptet på muffins. Bönpasta med fetaost och olivolja är numera det bästa, bästa, jag vet och att få gå och lägga mig klockan 9 varje dag efter en kopp te känns som det ljuva livet. Det är helt sjukt. Nästa steg på agendan blir antagligen att jag börjar virka små sockor till mina vänner och refererar till mitt forna liv som "min ungdom". Ja ni hör, det är över. 

Okej jag kanske överdriver men jag är inte vad vid detta lugn? Jag vill att någon säger åt mig att jag ska göra något jag inte gjort förut så att jag släpar min lille rumpa ut ur huset och gör något som är lite läskigt. För så har ju resten av det här skolåret sett ut. Jag är inte van. Halp.
 
Längtar till fjällen. Åker tillbaks v.15!

Ett stycke hektiskt liv

Hallo. Har för första gången sen cirkus 7 dagar tillbaks lite tid över till att andas ut. Har levt i total turbulens sen det att söndag slog över till måndag för exakt en vecka sedan och idag är första gången mitt hjärta inte slår maxpuls och det känns som att mina lungor är på väg ut ur kroppen. Nästan så iallafall. Men det har varit spännande mina vänner. Och lärorikt. Till att börja med så har jag i tre dagars tid nu titulerat mig själv som funktionär på Skistar Everest Challenge som gick av stapeln i lördags. Och till det hör allt jobbigt ni kan tänkas uppleva samt lite till. Vad vi har shlitit, utan slut och utan nåd, och jag har legat i fosterställning och bölat fler gånger än vad jag gjorde som vilsen 16åring. Men nu är det över och tävlingen blev lyckad. Och jag mår bra och det gör alla de jag jobbade med också. Det enda som inte återhämtat sig än är min sömncykel samt huset jag bor i, för här växer diskbergen fria och dammet har numera egna kolonier. Det mänskliga förfallet, ja det kanske är ett faktum, men det enda jag vill göra för tillfället är att begrava huvudet i min kudde och kanske sova en timme eller 14. Får man vara så? Jag är inte ledsen, jag är bara så förbannat jäkla in i själen trött. 
 

Livets alla prövningar

 
 
Här kommer ett litet stycke med fun facts
  • Kylskåpet hemma har gått sönder och ca 99% av min vakna tid så står det i hörnan här i köket och framkallar ett litet läte som på riktigt får mig att medvetet utveckla en hjärnblödning. Det sticker liksom i mig. Förut lät det bara ibland men nu är det bara en fråga om tid innan det drar en enda lång suck och  packar ihop för alltid och vandrar vidare till kylskåpshimmlen. Längtar.
  • Fick ett ryck i förra veckan och gick och blev med goPro. Så nu ska jag inte bara dokumentera exakt allt jag gör i foto utan jag ska även få med det på film. Vilken fest va.
  • Igår skulle vi pimpla fisk med klassen. Tyvärr stäckte sig min koncentrationsförmåga inte så långt som jag hade hoppats och efter cirkus 60 minuter hade jag fullt upp med att bygga en gigantisk snö-penis. Det var kul.
  • Min roomie här på skolan, som endast en papperstunn liten vägg skiljer mig ifrån, har vad jag förstår precis upptäckt vad samlag är. Så nu förtiden äter jag inte bara frukost, utan jag äter frukost och lyssnar på när en real life porno is in the making ca 20 cm ifrån mig, på daglig basis. Och detta gäller då inte bara frukost utan också alla andra mål på dygnet där man kan tänkas ha lite rast från lektionerna samt också ungefär all tid däremellan. Det är inte kul.
  • Idag har jag varit så nära ett sammanbrott så många gånger att jag till slut packade ihop mitt och rymde hem. Det har inte hänt någon gång förut på skolan men var tydligen välbehövligt för i samma stund som jag nuddade dörrmattan här hemma la jag mig i fosterställning och hade gråtopera tills mamma kom hem. Bröl.
  • På fredag är det festligheter på skolan. Och fast att denna vecka redan nu varit en prövning vad gäller all min mentala styrka så tycker jag faktiskt att det ska få bli lite kul att dricka öl och gå på blöt hemmafest. Det kanske är vad jag behöver.

Om att vara 20 år och värdelös på det

Idag känns det som att jag är 16 år igen. 16 år och med prestationsångest hägrande över mig som ett svart litet privat moln som följer mig vart jag än går. 16 år och orolig. Det här med höga krav är en sån där liten detalj som i teorin låter rätt praktiskt, passar på cv'et, "perfektionist", men som i själva verket framkallar mer kroppslig ångest än vad det skapar storverk. På mitt bröst just nu vilar ett berg med saker som jag måste göra, men som trycker, och som tynger ner. Och under där ligger jag och försöker andas. Och det är så fel ändå att det här med att lära sig saker kan få det att kännas som att livet är en avgrund och jag har trillar ner där. Och det är så fel ändå att jag faktiskt känner så. Men så kommer tårarna när man försöker plugga in ett tal matte man inte förstår, eller när man ska hålla en muntlig redovisning på 20 minuter fast att man på riktigt hellre rullar in under en sten och dör, när man orkat hela dagen och så råkar kylen hemma gå sönder och börja låta som att helvetet brytit loss när det enda man bara vill ha är en liten lugn stund. Och så dör man lite på insidan. Vad trött jag är vänner. Vad trött jag är på att det känns som att jag är 16 år igen. Fast att det var 4 år sen. Och vad trött jag är på att det känns som jag bor under en hög med läxor fast att det egentligen bara är saker som jag verkligen, verkligen, hoppas på att kunna lära mig. Vad trött jag är på att jag inte orkar med allt jag vill göra. Vad trött jag är.
 
 
 

Lelle listan.

Gorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Japp. En massor. Cyklade downhill, fjällvandrade, välte med en kajak. Sedan givetvis, åkte på roadtrip i Sverige, hyrde ett hus med pool och levde livet som en pensionerad rik gammal dam, jag lärde mig hur grillen funkar hemma (!!) och bjöd sedan alla jag kände på go-mat, samt köpte Svea rikes allra fulaste skor, mina vandrarkängor. Jag älskar dem men de är så fula att det på allvar sticker lite i mitt ena öga när jag ser dem. Trodde aldrig att jag skulle äga något så vedervädrigt.
 

Hur har ditt 2014 varit?
Bra. Så oförskämt bra. Men det vet ni ju redan med tanke på att jag i typ de senaste 5 inläggen varit så cheesy att jag förstår om ni bara vill emigrera från min blogg och återgå till att läsa om livet med trassligt hår och trasiga hjärtan. I'm zorry friends, min inre bitterfitta har tagit en liten paus.

 
 

Blev du kär i år?
Ja jag blev väl det. 

 

Vilket datum från 2014 kommer du aldrig glömma?
31 Augusti. Det var en vecka efter att vi kommit hem från fjällen med klassen, det rådde totalt kaos i min hjärna och mitt i allt det så blev det dags att springa Tough Viking. Och fast att jag var så hög på adrenalin att jag inte kunde andas och alla nerver i min kropp ville fly så var det bland det roligaste jag gjort i livet. 

 
 

Vad är din största framgång 2014?
Att jag fan inte är en liten fegis längre. Bortsett från mörker, skräckfilmer och spindlar då såklart. Nej men allvar, när vi skulle ta liften upp på berget med cykeln och köra downhill i Järvsö så minns jag alla 30 sekunder innan jag åkte upp, och sen inget mer förens jag kommit ned igen med cykeln där vi började. Mitt hjärta slog snabbare än ljusets hastighet och jag tänkte att ja, det är väl såhär jag dör, men hellre det än att inte våga. Och just det, den lilla tanken, satte ribban för ganska mycket efter det.

 

 

Bästa köpet?
Lätt min jacka från The North Face. Den är varm, fin och får mig inte att se ut som en muffins alternativt en sopsäck utan former, dvs som alla andra vinterjackor jag någonsin ägt alltid gjort. 

 

Vad spenderade du mest pengar på?
Träningskläder.... Haha. 

 

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla jag lärde känna på Body Joy gjorde mig riktigt glad. Det är tack vare dem som mycket bra har hänt.

 

Vilka sånger kommer påminna dig om 2014?
Alla låtar Markoolio gjort som går att relatera till någon friluftsaktivitet jag prövat.

Vilse i skogen - Fjällvandringen. 
Det här är en båtlåt - Seglingen.
Vi drar till fjällen - Idre när vi åkte skidor.

 

Vem har du umgåtts med mest?
Minna & Jessica, mina honor tills döden skiljer oss åt.

 
 
 

Vart reste du under 2014?
Portugal för sol, Öland för att komma bort, Järvsö på klassresa, Göteborg för att festa och Idre för att fira nyår.

 

 

Är det något du saknar år 2014 och vill ha 2015?
Om jag fick välja någonting att göra varje dag fram tills dagen jag begravs så är det nog att gå på Grit. Ett litet träningspass för många, ett halvår av så mycket kul för mig. Här vrålade jag svordomar i falsett, svettades tills jag nästan svimmade och skrek att stångjäveln skulle dö. Och här fick jag pepp av så många fina människor, skrattade tills det värkte i kinderna och lärde mig en massor. Tyvärr försvann Griten innan sommaren och när den väl kom tillbaks på schemat har jag haft ca 0 tid att gå. Mer Grit 2015. 

 

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag gick på Grit! Haha. Och åt lite tårta givetvis. 

 

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Får man skriva nej här? Jag älskar 2014 så mycket att jag skulle kunna ha sweet sweet love med det. Gud hade mercy on my soul i 365 dagar och för det är jag evigt tacksam. 

 

Vem saknade du?
Med tanke på att jag flyttade ut i skogen och lämnade civilisationen bakom mig så måste jag säga att jag saknar alla mina vänner som bor inne i shtan. Er hade jag velat träffa lite mer än en gång per halvår. Förlåt.

 

De bästa nya människorna du träffade?
Sandra som jag bor med, och som jag delat diverse härdsmältor med när livet inte varit kul. Hon skulle ha en positiv vecka en gång i höstas, och jag frågade vad det var för fel på henne. Så alltså, vad gäller ärkepessimism så ligger vi på exakt samma nivå och det underlättar en hel del när man haft livets sämsta dag och är två sekunder från att bryta ihop.

Och Elin i min klass som inte är rädd för någonting. Vi har spenderat x antal timmar på gymmet den här hösten och det finns ingen jag hellre vrålar högt med när det är tungt eller övar teknik i raka mark med. Du är den häftigaste jag vet.

 

Och sen Jimmy. Inte bara är han världens mest genomsnälla person, utan han är också personen som såg till att jag kom in på utbildningen jag går nu. Han är bäst.

Här känner jag att det finns plats för säkert 20 stycken till för hela min klass är fylld med färgstarka själar och jag skulle utan tvekan kunna skriva en bibel om allihop, men klockan är halv 3 och jag måste vika in hovarna för den här dagen nu.


 
 

Vad vill du säga till dig själv inför 2015?
Du klarar mycket mer än du tror! Och om inte det här året är ett bevis på det så ska jag personligen göra kaos med dig nästa gång du intalar dig något annat.

 


Hallåja




 
 
 
Sånt som motiverar mig en sån här dag när totalt snökaos råder utomhus. Ibland måste man påminna sig själv om varför man inte bara kapitulerar som människa och ger upp i en snödriva nu såhär när Gud agerar privat mobbare däruppe i himlen och liksom kastar snön ner i ansiktet på en. Med flit. Och då brukar jag försöka tänka på alla saker jag tycker om här i livet. Det kan vara alltifrån varm oboy, till att få träna Body combat en helt vanlig torsdag, samt trevliga små citat jag kan spara ner på min mobil och titta på när livet inte är snällt mot mig. Som den här veckan när solen har skinit ca 0 timmar och jag hade tänkt ägna allt ledig tid åt att ligga däckad i min egen gråtpöl här hemma och vrålat why god why som vilken labil 14-åring som helst. Nya år och få soltimmar har alltid haft en tendens att göra så med mig. Men istället för att gå i gamla fotspår har jag huserat på ett, hör och häpna, tomt gym, pussats och ätit kvarg. Tänk vad lite ord på en mobilskärm kan göra för hälsan va. Det ni.

hallåja

Lelle photoboothen på datorn, den hade jag glömt.
 
Hallu. Har precis avslutat en jobbhelg hämtad rakt från helvetet och as we speak har jag lika mycket livspepp som en sten. Den är kaputt. Den började starkt i fredags men efter diverse arga kunder och dåligt schemlagda eftermiddagar har den kilat stadigt neråt och nu vill jag mest gräva ner mig under en sten i trädgården. Bröl. Men, det ska en icke. Istället har jag faktiskt nästan dränkt mig i celcius nyss, klättrat i mina träningskläder och sitter as we speak och väntar på att få galoppera iväg ner till gymmet. Idag ska jag träna ben och det har jag längtat efter. Efter 2 veckors halsfluss och säkert 30 kg julmat så sticker det liksom lite i mig, all den här energin måste göras av med och jag ser helst att det inte är i ett vredesutbrott på jobbet. Så ja, det ska bli fint.
 
Nästa vecka jobbar jag exakt såhär många dagar: 0. Och nästa vecka går jag i skolan exakt såhär många dagar: 0. Jag har inte haft en ledig vecka sen augusti och jesus vad skönt det ska bli. Planerar bara att ligga hemma i sängen tills klockan 15 på eftermiddagarna och pilla mig i naveln. Kanske läsa en tidning, göra en kanna kaffe, se en film. Ja you know the drill. En ska carpa ledighet så som ingen carpat ledighet förut. Längtar.