Allt som värker i mig

 
Gårdagen ägnade jag åt att fulgråta horisontalt på golvet hemma, dels åt den utveckling av finnar som just nu bor på min kind eftersom att jag befinner mig i ett kroniskt stresstillstånd, och dels för att jag är inne i en fas där jag känner mig så utomordenligt värdelös och sämst på att vara människa att jag hellre skulle leva resten av mitt liv som en påse skit. Minsta lilla grej får mig att gå bananas och igår satt jag med tårarna sprutandes i 90 grader på resturang samtidigt som servitören stressat plockade av bordet eftersom att hon trodde att hon gjort något fel. Herregud, jag är så trött på att vara ledsen. Verkligen, trött. Och det är så svårt att se till dem där glimtarna i livet när allt jag känner hur tiden sakta men säkert gör mig till en långtidsarbetslös, dessutom en bitter och sur sådan. Och jag vill kunna köpa en bärs för 49:- en fredagkväll utan att vilja dö av pengar-ångest eller kunna känna som ni andra att snart, snart är det helg, men för mig är helgen bara 2 dagar där man inte kan söka jobb eller gå på intervju. Jag vill kunna räkna ner dagarna till den 25e och sätta undan pengar till lägenhet, ett par dyra skor eller vad som helst som känns viktigt. Men allt känns så innerligt och oändligt hopplöst att jag just nu skulle kunna spy bara för att bli kvitt känslan av ingenting. Jävlar i min lilla låda vad ont det gör. 
 
Snart är jag så trött på att försöka att jag med all sannolikhet klappar ihop för gott. Jag stänger av den här verksamheten som annars dundrar på där på insidan av min kropp, lägger ner. Och det är det värsta med det här är att tänk om det är nästa "NEJ" som gör att jag aldrig mer vågar försöka igen. Tänk om nästa nederlag är det som sätter punkt för allt. Sen blir jag inte mer till människa på den här jorden än någon som gett upp, någon som är för dålig för att få ett jobb, någon som inte orkade försöka mer igen. Fyfan.

Jag spiller champagne på mina vita nikes

 
Den här helgen har jag i sedvanlig ordning druckit lite för mycket bärs men också haft så pass kul att det varit värt det. Fattar inte folk som pratar om att dom inte kan bli bakfulla, eller påstår att det är någonting som skulle komma senare i livet. Från den dagen jag sniffade på min första droppe alkohol, ja eller vaniljvodka var det då, så har jag vaknat lika mysig och trevlig som ett lik dagen efter. Inga undantag. Inget mysigt bakisskimmer här inte. Nåväl, i fredags besökte jag och ett gäng fina vänner Bouqerian innan vi slutade upp på vad som måste varit Södermalms vidrigaste ölhak. Inte ens efter att jag svept en redbull Vodka undgick mina sinnen synen av hånglande människor och lukten av svettigt dansgolv. Så jag gick hem. I lördags käkade jag och Minna pestopasta innan vi bosatte våra rumpor på Ljunngrens i några timmar för att prata strunt. Myspys.
 
Eftersom att jag är hemma med än vad en brukar nuförtiden så galopperar jag helst ut så fort jag får chans att göra något som inte innebär att ligga hemma och tyna bort. Allt är verkligen frid och fröjd tills man springer på någon bekant och den frågan man allra minst i hela världen vill svara på dyker upp. "Vad jobbar du med?" Så skrattar man bort det samtidigt som man slänger lite med håret och dricker allt som finns kvar i glaset bara för att svara på frågan till sig själv inuti huvudet, ingenting din jävla loser. Fyfan, man är så jävla taskig mot sig själv alltså. Önskar att någon utomstående också rymdes i mitt huvud som kunde klappa till mig varenda gång jag trycker ner mig själv. Det borde vi alla ha vänner, en snäll version av oss själva som sa emot varje gång vi är personliga mobbare. Orkar inte att den som är taskigast mot mig säkerligen 98% av tiden är jag. Prutt. 

Arbetslöshetens Mamma

En fråga jag ställer mig själv varje morgon är hur exakt det är tänkt att jag inte ska känna mig som tidernas största jäkla loser när faktumet att jag är arbetslös slår mig som en käftsmäll så fort jag öppnar ögonen. Eller hur man med glädje ska sopa ihop bitarna av sitt självförtroende efter att ytterligare en arbetsgivare sagt nej efter att det stått mellan mig och endast 1 kandidat till i en rekrytering. Till slut så börjar man ju undra om man kanske inte är en sån jävla kul person ändå? Om man kanske luktar illa eller bara i största allmänhet är en sån där oskön prick som man själv stör sig och som är HELT oanställbar på arbetsmarknaden i Svea Rike år 2017? Tänk om jag är en sån?
 
Sen brukar jag äta frukost.
 
Förutom att idissla rödvin och att gråta tills jag blivit matt så har den här arbetslösheten bestått till ganska stor del av att reda ut saker som jag tycker är viktigt i livet. Typ vad som krävs för att jag faktiskt ska trivas på en arbetsplats, innebörden av att ha rätt människor omkring sig när livet är tufft, sömn, ja och sen typ hur mycket pasta med ketchup det är rimligt att äta och hur många miljoner man får spendera på duschtvål som luktar gudomligt. Sånt som är viktigt liksom. Och nästa gång jag skaffar mig ett jobb, så vill jag verkligen att allt det här som jag tycker är viktigt ryms där. För om det är något som jag är mer trött på än att vara arbetslös så är det att jobba någonstans där jag 90% av tiden faktiskt känner att jag hellre skulle vara just arbetslös. Ja eller död. Och någonstans i allt det här så hoppas jag att det är just detta som är orsaken till att jag inte hittat ett jobb än. För nästa gång ska det bli rätt.
 
Så, nästa gång jag bestämmer mig för att vara en del av den här karusellen som en arbetsplats innebär så hoppas jag innerligt att det inte känns som ett enda långt och evigt dålighetsliv. Utan mer som sol, varma gator och sus i magen. Hoppas. 
 

Vi minns: När allt på jobbet gick sönder och stressen blev så övermäktig att Minna kröp in på hylla G14 i posten och gav upp.

Vad man gör med livet när det inte är så snällt mot en

Det här med överlevnads-manualer är ju som bekant, en sak jag tycker är viktigt. Helst hade någon gärna fått knåpa ihop en till mig angående hur man inte bara ger upp och dör när man får nej på det 325903 jobbet man söker och allt känns så hopplöst att det gör fysiskt ont i kroppen. Sedan hade jag även behövt en för hur man botar dåligt samvete mot sina nära när man enbart varit en ledsen hög med människa i 3 månaders tid. Men jag antar att det är sådant som visar sig i sinom tid. Jag har en överlevarlista för allmän ledsenhet i allafall och här kommer den:

- Denna text. Brukar läsa på repeat när det som gör ont riktigt dundrar på insidan av kroppen.
 
- Se på gråtfilmer. För mig har det varit sista avsnittet i Skam säsong 1 när Jonas och Eva gör slut nu den senaste tiden. Jag vet inte exakt varför jag blir så ledsen av det (är ju knappast så sorgligt) men det hjälper för att tömma min kröpp på allt som är ledset iallafall för ett litet tag.
 
- Duscha länge, göra ansikstmask, smörja in sig med något som luktar blommor. Man känner sig iallafall inte som den där oredan som man egentligen är på insidan. 
 
- Söka på google efter andra som skrivit om när dem gått igenom samma sak. Tror att jag helt legit sökte på "varför är jag så jävla dålig att jag inte kan få ett enda jobb?" och så hade någon annan vansinnigt arg och besviken själ hade redan sammanfattat denna frustration i textformat innan. Då förstår man att man inte är ensam.
 
- Spara ner ord eller meningar som påminner mig om att det kommer gå över. På Umo under fliken arbetslöshet till exempel: "Det är inte samma människor som är arbetslösa hela tiden". Eller "Man kommer inte alltid må bra men man kommer inte alltid må dåligt heller". "Det är svårt att vara en person som aldrig ger upp". Ja you guys know the drill. 
 
- Ringa vem som helst som man tycker om när det faktiskt blir så pass mycket att man tror att man inte kan andas mer. Och berätta det, att man ger upp nu. Så får den personen orka lite åt en så länge medan man själv är ett ledset vrak utam ambitioner nog att äta eller sova. Man kan inte orka allt själv, kom ihåg det.
 
 
 

Plötsligt är man 22 och livet ger igen

I slutet på förra sommaren kröp en liten olustig känsla upp på min axel och liksom bosatte sig där permanent. Som ett litet odjur med dålig energi och tyngd. Vardagen kändes inget kul, jobbet gjorde det sedvanliga (ni vet, dödade min själ) och allting gjorde ont. Jag gick på lite intervjuver men inget ledde någon vart och mitt i allt det här så bestämde sig hyresvärden till vår lägenhet för att sälja, vilket betydde att jag så småningom inte skulle ha någonstans att bo. Det gjorde ont i hjärtveksamheten kan jag meddela. I samma veva som vi flyttade ut blev jag varslad från mitt jobb, bilen gick sönder och livet blev en sådan härlig fest för den som gillar att gräva ner sig i sin egen olycka. Ping, jag. 
 
Sedan har jag gråtit tills igår ungefär. 
 
Nu har jag tyvärr ingen guide i överlevnad om hur man klättrar igenom detta emotionella kaos eftersom att jag fortfarande står mitt i det. För tillfället är mitt enda mål att hitta ett jobb som inte känns som ett tungt tryck mot min bröstkorg och där jag kan se mig själv stanna i mer än 4 månader utan en mänsklig härdsmälta. Sedan ska jag börja om med det här vad gäller vuxenlivet, hitta någonstans att bo, betala för mitt eget internet, duscha lika ofta som en vuxen människa bör och ja, resten. 
 

Sedan senast

En listen lista då, för skojs kull.
 
- Jag och martin bor för tillfället hos hans familj i Skanstull. Det är härligt. Jag kan åka buss 4 vartsomhelst (på riktigt, finns det någonstans i stan buss 4 inte går?!). Det är nära till bärs, fika, shtan ja you name it. Saknar dock vår lägenhet i Sickla då det var oerhört hög mysfaktor där på typ lördagmorgnar när solen sken in genom fönstrena i vardagsrummet och jag och Martin gick upp och gjorde scones som vi sedan åt på balkongen. 
 
- Mitt hår och jag har konverterat till balsammetoden. En fröjd för min torra hästman och även min plånbok då jag använer willys egna balsam för typ 19 kr istället för något jag inhandlat hos närmsta frisör för 2369435 kr. Och ändå är det lenare och glansigare än någonsin. En win win helt enkelt. 
 
- Just nu är jag arbetslös. Det ena ledde till det andra och i november blev jag varslad från min heltidstjänst. Det är ett spännande faktum att ha abslolut ingenting att göra om dagarna men också ett stressmoment som på riktigt får mig att klättra på väggarna. Men, mer om det en annan gång.
 
- Har blivit en hud-guru. På riktigt. När jag var i fjällen tidigare i år och kom hem med ett ansikte lika torrt som en krater begick jag hudvårds-haul på Åhlens och nu ägnar jag så omänskligt lång tid på att rå om mitt ansikte att det lika gärna skulle kunna vara min bebis. Men det är mysigt med masker och krämer och att spraya ansiktsvatten plus att jag alltid är len och go så de är värt det. Verkligen. 
 
- Sedan vi pratade senast har jag och Martin gjort en massa små äventyr. Vi har klättrat i bergen i Norge, hängt på stränder i Afrika, åkt skidor i Tänndalen och långfärdsskridskor i Åre. Många spännande vardagsförteelser som verkligen, verkligen, fyllt en annars tråkig vardag men mycket glädje. Och det är nog den största skillnaden sen senast, att jag i störta möjliga mån försöker hänga utomhus och göra sånt som utmanar mig så mycket som det går. Så att ni vet liksom, så just nu är jag en äventyrlig arbetslös, inte bara en arbetslös.
 
Grey hair don't care.
 

HEJ

Ja, HEJ. Hejhej bloggen. Först och främst vill jag ägna det här inlägget till Ludvig som igår efter några glas egenblandade drinkar på hemmafest tog fram sin telefon och visade mig att han fortfarande hade min blogg som shortway sparad. Det värmde ett avdankat gammalt blogghjärta. För nu var det väl strax under 2 år sedan som jag knapprade in något om livet här? Ja gudars. 
 
Jag tycker inte att vi kör en long-run om vad som hänst sen senast, kanske lite bilder någon gång eller en lista, men inte mer. Inte för att det inte är intressant utan mest för att det vore långtråkigt och trist att prata om sådant som redan varit. Vi kan väl prata om just nu istället?
 
Just nu är det lördag och jag har precis med nöp och näppe kravlat mig ur den första bakistimmen som hör lördagar till. Med dundrade huvudvärk och tillhörande rökluktande, tovigt hår. En härlig chey med andra ord. Igår drack jag bärka på Marie Levau med nya och gamla vänner tills lamporna tändes och jag blev illa tvungen att karatetackla bort min bordsgranne för att få honom att förstå att han inte skulle ta med mig hem till honom. Han ville ge mig en kram sa han, så jag sa att jag inte gillade att kramas. Han skulle få mig att ändra mig om vi tog sällskap hem sa han, så jag sa att jag redan hade sällskap att komma hem till. Snopet. Sen galopperade jag hem till Martin och värmde mina kalla fötter på hans varma ben tills han vaknade och blev sur. Livets liv. 
 
För det är det ju, sambolivet. Martin är min klippa. Allt prat om hur man ska vara självständig och minsann kunna vara ensam stark har jag liksom omedvetet lämnat bakom mig. Och nu för tiden är jag 100% säker på att jag inte hade orkat vara mer till människa än en blöt fläck på golvet om det skulle bli så att han och jag blev var och en. Missförstå mig rätt nu, jag tycker om mig själv jättemycket, jag är en bra person, men jag tycker om Martin mycket mer. Och det finns inget som gör mig så själaglad som att veta att vi ska vi gamla ihop en dag, kanske skaffa en hund, bo i fjällen, få barnbarn. Ja ni vet. Själaglad.
 
Här pussas vi i Norge.

En liten lista

Ja här kommer en sån. För att det är lättare att sammanfatta livet liksom. Och för att det är KUL.
 

Vad behöver du mest just nu? Verkligen, verkligen, någon att pimpla vin med och prata strunt. Är ledig i helgen men alla jag känner skulle bort ikväll och nu känns det plötsligt som att jag tappat all förmåga att underhålla mig själv. Vad gör man? Hallå??

 

Vad tror folk om dig? Antagligen att jag är riktigt häftig. Eller kanske inte så mycket alls. Jag är inte så mycket att tro om.

 

Vad får du oftast komplimanger för? Håller man koll på sånt? Idag var det en tjej som sa att jag hade fint hår. Så jag tar det.

 

Brukar du skratta för dig själv? Alltid. Framförallt när jag twittrar, vill gärna tro att jag är ett komiskt geni när jag knapprat in något där på 140 tecken.

 

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Bra jobbat idag!!!!!!" från min chef.

 

Nästa mål i ditt liv? Att pyssla med något som är bra för min själ. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag gör nu men ni vet - do what you love, love what you do. 

 

Hur svarar du i mobilen? Hallå. 

 

Vanligaste färgen på dina kläder? Svart med en skvätt av svart.

 

Favoritdryck på morgonen? Kaffe svart som min själ.

 

När brukar du oftast gå och lägga dig? Klockan 11 en bra dag. Annars senast typ 20 över 9 pga dödstrött och har med all sannolikhet somnat framför dålig serie på netflix i soffan.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Om jag pratar om Martin så nej. Det tog väl ett halvår innan någon av oss erkände att vi kanske tyckte om varandra ens lite grann. Och efter det följde säkert 2 månader av förnekelse innan vi till slut bestämde oss för att det väl var vi ändå. Men det är klart att jag också varit 15 en gång, träffat någon på en fest och trott att det var han jag skulle gifta mig med. Så ja ibland, men det är ingen garanti för ett bra förhållande.

Hit längtar jag. En annan fredagkväll i sommras.

HEJHEJHEJ

Har verkligen funderat på det här med bloggerierna nu för tiden, hur det ska bli och om detta lilla hem nu är stängt för alltid eller kanske öppet för plötsliga utbrott av tillfälliga känslosvall. Vad tror ni? Jag tror på det sistnämnda. Det är så svårt att sammanfatta livet på ett läsvänligt plan när livet bara är plain vardagligt. Köttbullar och makaroner liksom. Inget roligare än så. Jag går till jobbet, och så går jag hem. Ofast ägnar jag kvällen åt att mottaga pussar från pojkvän samt avkräva minst 20 minuters kli i håret. Och gör jag inte det så brukar jag galoppera iväg till gymmet. Och däremellan hinner jag absolut med att dricka för många dyra café latte på espresso house, middagar hos vänner, säkert att bli pruttfull minst 3 gånger och lite därtill. 
 
Nej hörni, det var lättare förr. När man var 16 och mitt liv kretsade kring vilket schampo jag skulle använda för att mitt svall inte skulle bönfalla mig att klippa av det. När det bästa var att hångla på hemmafester hos folk man inte kände. När det största i livet skulle få bli att bli 18. Eller kanske inte. Jag gillar livet nu. Det är fint att få vara kär. Fint att få bo med den jag tycker om. Fint att få titta på dagens 18-åringar och känna att man kanske inte är där längre ändå. Det är fint att ha blivit lite äldre.


 

Läggan

Efter vad som känns som 1 miljon månaders letande så har jag och Martin till slut hittat en liten lägenhet vi kan hyra tillsammans. Och det bästa är att vi inte behövde kompromissa med någonting. Den ligger inte på andra sidan stan, inte 2 timmar från någons jobb, nära en mataffär, ok hyra och så är det FIN. Superfin med stora fönster, vita väggar och mörka golv. Dessutom får vi hyra den omöblerad. Så nu sitter jag mest inne på Tumblr om dagarna och kollar på interior-taggen. Vill bara flytta in nu pronto. Det och så skulle jag vilja spendera ton med pengar på dyra möbler och lampor. Men, så kul ska vi inte ha det. Fint ska det bli iallafall. Längtar efter att få dricka te i soffan på kvällarna, att laga middag ihop och att få vakna i vårt eget hem varje morgon. Att skruva ikea-möbler, bjuda hem folk på middag ja till och med alla inte så mysiga grejer som att bråka om vem som ska ta disken, ligga förkyld i soffan under en filt och att bli bländad av kylskåpet klockan 6 på morgonen när man ska till jobbet. Det spelar ingen roll om det är det bra eller det dåliga, det känns bara så fantastiskt att det är mitt och hans.
 
Min tumblr just nu.

Kvällsfunderingar

Jag tror att man måste prata om sånt som gör en ledsen. På samma sätt som man pratar om sånt som gör en glad. Även om det ledsna bara är mensvärk en helt vanlig måndag men som gör så in i bergen ont att man skulle kunna dö i en hög på golvet. Även om det ledsna bara är att det regnar när man ska gå till bussen och precis har plattat håret in i perfektion. Även om små ledsna saker. Och dom stora. Idag var jag på bröllop och mitt emot mig vid bordet satt en person som stod mig nära förut. Och vi kramades hej och pratade om sånt som hänt och sa kommer du ihåg det där samtidigt som det faktumet att vi inte ens hälsat när vi sprungit på varandra de senaste 2 åren ekade emellan oss. Fast att jag för länge sen slutade bli bjuden på födelsedagsfester och fast att jag för länge sen blev borttagen som vän på Facebook. Och så var vi trevliga hela middagen och jag fick hälsa på hans nya flickvän och höra om hans nya jobb. Och jag undrade hur det var med hans vänner som ju också var mina vänner förut men som har slutat vara det nu. Och jävlar i min lilla låda vad ont det gör i mig att det har blivit så. Människor som glider ur en bekantsskapkrets fastän man inte vill det. Vänner som slutar vara ens vänner utan att man kan påverka det. Man ska hålla i hårt i dem man tycker om. 
 
Jag och Minna var bröllopsfina. Nästa vecka ska vi åka till Värmland hon och jag. Det ska bli fint. Jag ska hålla i henne tills jag blir gammal och grå.

Om honom.



Här är han. Personen som jag är kär i. Som kramar mig extra hårt efter jobbet när jag inte har hunnit äta lunch och är grinig för att det blir blodpudding till middag när jag vill ha hämtmat. Som jag gör fula grimaser tillsammans med samtidigt som vi borstar tänderna och som pussar mig i pannan innan han går hemifrån till jobbet. Snart har det varit vi i ett år och även om jag intalar mig att jag visst skulle må fint på egen hand så vet jag att jag skulle gå under om jag inte fick somna bredvid honom om kvällarna. Det är konstigt hur det kan kännas så. Och nu letar vi efter en lägenhet tillsammans och kollar på Ikea efter köksbord. Han har köpt en soffa och jag kan inte bestämma vilken färg jag vill ha på väggarna där vi ska bo. Men egentligen så spelar det ingen roll för det räcker med det faktumet att han och jag är en liten, liten familj på 2 personer bestående av mest dåliga matkunskaper och mycket pussar. Det räcker. Den är så fin mina vänner, kärleken.

xxxx

 
"Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att människor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor så kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor."  - Michaela Forni.
 
Hur kan en klok och förnuftig person inte förnuftigt hantera hjärtesorg? Vi har bråkat och det känns som att jag ska dö här på golvet i mitt kök. Livet kommer gå vidare viskar jag till mitt hjärta som bankar som en tonårings fast att det var länge sen jag var 14. Och jag vill skrika att du får aldrig släppa mig men det enda jag gör är att höja musiken på radion för att slippa höra mobilen som inte ringer. Han skriver inte. Och han är inte kär i dig. 

Sentimentalsöndag

idag läste jag ut en pocketbok mamma köpte till mig för 49 kronor på Coop förra veckan och fast att ingen mördades, dog eller ens blev särskilt skadad (förutom en liten hund, men den klarade sig) så grät jag som ett spädbarn i säkert 6 kapitel. Det kändes lite som att allt lesamt, sorgset och oroligt rann ut ur mina ögon och samlades i en liten pöl strax nedanför min haka. Och jag är inte ledsen för någonting. Inte egentligen.  Ikväll kom 3 av mina bästa vänner på ett spontant middagsbesök och prat om liver, och igår så åkte jag med Martin som är den viktigaste jag vet till Pappa på Rindö och åt grillad lax på altanen i 22-gradig värme. Och imorgon så ska jag få gå till mitt nya jobb, på min tredje arbetsdag och fast att det är mitt i sommaren så gör det mig inte ett uns ledsen. Jag är bara glad. Sådär ohanterligt och pirrigt och obeskrivligt ända ner i magen, glad. Och jag grät, mest för att jag läste om en hund som blev påkörd av en bil och bröt en framtass, men också för att jag för inte så länge sen inte såg en framtid annan än den att jag skulle tyna bort på en arbetsplats där ingen såg mig, bland människor jag inte kände och utan någon att tycka om så mycket att det kändes som att jag ska explodera. Jag grät för att jag har känt mig som ett stort svart hål utan ambitioner och nu så har allt förändrats. Och det har blivit så himla bra. Och fast att det började med myrsteg, varsamt med ett i taget så har allt lett till det här. Det här som gör att jag inte kan sova ibland för att jag är så himla lycklig över att få sova bredvid honom, eller att jag har så många fantastiska människor omkring mig som fyller min vardag  med minnen jag kan spara för livet, eller att jag har ett jobb som faktiskt utmanar mig, och som jag tycker om. Jag är så glad mina vänner, för allt fint som har hänt mig. För allt fint som komma skall. För att jag varje dag får vara med om det här häftiga, fantastiska och uppochneriga som är mitt liv. Allt ifrån sommarkvällar med dom bästa jag vet till kvällar hemma själv i soffan då jag gråter till pocketböcker från Coop. Jag är så glad. 

Ett stycke separationsångest kommer lastat

Fyfan. Ja  det är så jag inleder detta första blogginlägg sedan det historiska ögonblicket jag knapprade in något här förra gången. Igår hade jag min allra sista skoldag på Lillsved. I äventyrspedagog-klassen. Någonsin. Det känns som att någon ryckt ut mitt hjärta, stampat på det, kört över det med en traktor och sedan tagit det platta, lilla, stackars trasiga som funnits kvar och släng det i sjön. Jesus kristus vad ont det gör i mig att det är slut nu. Både kvällen innan, hela dagen igår och förmiddagen idag har jag ägnat åt att böla en flod av tårar och snor. Och jag kan meddela att solglasögon kanske hjälper mot röda ledsna ögon men inte mot ljudet som blir när det känns som att man har en bomb i bröstkorgen som man enbart kan bli av med om man ylar ut den som en ledsen hundvalp. Fyfan mina vänner, den här separationsångesten kommer att ha ihjäl mig.
 
För vilket år det har varit. Jag klev in där i Augusti i klassrummet för första gången och tänkte väl att ja det här, det kanske blir kul. Och sen en vecka senare stod jag på en topp på kalfjället och fascinerades över att det fanns platser i Sverige som såg ut som sådana på film. Och 2 veckor efter det seglade jag segelbåt för första gången i mitt liv till en liten ö där vi sov i ett tält och såg på solnedgången. Och jag har paddlat kajak och fått cykla mountainbike och jag har åkt längdskidor och gått på tur upp på en topp och tagit Jämtlandstriangeln i snöstorm. Jag har till och med cyklat downhill nerför ett berg, trillat och brutit revbenet MEN till och med det har varit värt det för jävlar i min lilla låda vad kul det har varit. Och vad så in i norden bra det känns i kroppen när man gör något som inte tror att man inte klarar. När man vågar. För det ska tilläggas, i mitt lilla liv innan jag gick den här utbildningen fanns det inte mycket utrymme för utveckling. Det var jag på mitt lilla jobb med mina små frititdsintressen och det var allt. Och jag trodde att det skulle räcka så. Och visst att det kanske sved ibland att det inte fanns något spännande som hände och att ens vardag bestod av rutin på rutin men det räckte ändå. Trodde jag. Sen trillade jag in på Lillsved utan att veta vad som riktigt höll på att hända och så kastades äventyr i ansiktet på mig. Varje dag. Och vad fint det är hörni, så satans fint. Och vad glad jag är för att jag fick den här chansen. Och vad det liksom värmer i min mage när jag tänker på att jag fick göra det här året, men alla de människor jag lärde känna, vid just den tidpunkten i mitt liv. Jag är så tacksam.
 
Här kommer ett ton bilder från fjällen.