Två veckor kvar av året and how are we feeling????
Hej på er bloggkompisar, it's me, ya boii. Nu är det här året snart slut och att den här hösten gått så fort är för mig oförståeligt, med tanke på att många dagar väldigt ofta mer eller mindre gått i ultrarapid. Jag tror inte på nystarter i och med nya år. Är livet fruktansvärt sista dagen på året så lär det antagligen kännas lika angenämnt och charmigt första dagen på nästa år. Av den anledningen förväntar jag mig ingen storslagen utveckling i mitt eget välmående bara för att vi lämnar 2019. Däremot förväntar jag mig att ytterligare lite tid har gått, och TID hörni, det tror jag på. Det första jag fick höra där i början på augusti när personen som jag höll varmast om hjärtat tömde vår lägenhet, la nycklarna i brevlådan och försvann utan att lämna någon förklaring så sa ungefär hela mänskligheten att tiden, TIDEN, den läker alla sår. Vad är det för jävla skitkommentar tänkte jag då och brölade rakt ut så fort någon ens nämnde vad klockan var. Tiden går inte fort när man har ont, är ledsen och vill kapitulera. Men den går. I början var varenda sekund smärtsam, de tog så lång tid. Dagen tog slut för alla andra men jag som vare sig sov eller åt behövde ägna dygnets alla 24 timmar åt att vara bottenlöst bedrövad. Ingenting har varit så svårt och tidskrävande att acceptera, någonsin. Men så gör ju tiden ändå det där som alla säger, gåååårrrr. Och helt plötsligt har det, precis som nu, rusat i väg dagar, veckor och månader. Och det är så fint? Tänk att tid som känns så förfärligt jobbig att ta sig igenom också går? Att perioder av apatisk sorg precis som andra, glada perioder också tar slut. Man kommer inte att må som en snödriva i maj resten av evigheten, bara så länge det behövs. Och i slutändan är det ändå en tröst, hur lång tid det än må ta att acceptera det.
Såååå, ska vi ta och titta lite på hur hösten sett ut? Jag är fruktansvärt ful på alla dokumenterade bilder jag sparat så jag tänker att det kan bli kul :-).
Såååå, ska vi ta och titta lite på hur hösten sett ut? Jag är fruktansvärt ful på alla dokumenterade bilder jag sparat så jag tänker att det kan bli kul :-).
Som ni kan se hade jag väldig problematik angående det här med tiden, och det problemet grundade sig främst i att jag helt enkelt inte respekterade att den gick. Det är svårt att förstå hur man ska överleva resten av sitt liv när de närmsta 15 minuterna känns helt absurt jobbiga att ta sig igenom, så jag räknade kvartar. En i kvart taget, 96 gånger om dagen. Det var också svårt att acceptera att tiden fortsatt skulle gå, när jag mådde så dåligt. Hur andra kan gå upp och gå till jobbet, laga mat och sova hela nätters sömn när jag ligger fastlimmad på soffan och kämpar med att inte förgås av sorg. Å andra sidan var det kanske rimligt att jag inte rörde mig från soffan, med tanke på hur jag såg ut efter att jag inte sovit något på två veckor :-)
Men jag och hjärtesorgen kämpade på!!! Efter en tid gick det faktiskt bra emellanåt att kravla sig upp ur sängen, käka några skedar kaffesump och hoppas på det bästa. Vissa dagar passerade utan att jag konstant var medvetet om det eviga lidanet som 24h kan innebära. Fick även lugnande medicin utskrivet här som gjorde att jag fick sova 8h per natt istället för 2 minuter varannan dag, hjälpte möcket och fick iallafall en del av min tid här på jorden att galoppera iväg.
Här följde en spännande fas där jag insåg att om jag faktiskt fyller de här ni andra kallar vardag med saker som TAR tid så går den ju fortare än att bara ligga hemma och räkna den. Försökte mig på att jobba, fick panik. Försökte mig på att åka till Norge, fick panik. Försökte mig på att åka till Stockholm, fick, gissa vad, panik. Det var inte helt smärtfritt att ta sig an livet igen, men ibland gick det faktiskt timmar när jag inte konstant reflekterade över hur överjävligt allt kändes. Var alltid lite pirrigt när man kom på sig själv med att helt genuint haft en bra stund ibland, utan panik, även om den emellanåt kom tillbaks som en personlig käftsmäll. Tiden gick men ringarna under ögonen bestod.
Senaste tiden. Ser lite glad ut igen?? Ringarna försvann?? Är faktiskt fruktansvärt att se sig själv i spegeln när man ser att det som psykist gör ont på insidan fått kroppslig form. Som att mörkret personligen klättrat ut från bröstkorgen och bosatt sig på utsidan. Hursomhelst så måste jag ändå säga att förutom det faktum att min egen spegelbild inte varje dag får mig att gråta så är livet emellanåt faktiskt underhållande på andra sätt. Tiden är inte längre min obästa vän, ibland har jag till och med lite för lite tid. Och vad härligt det är när det känns så, att det inte behöver handla om att hantera sin vardag bitvis för att ens orka med den. Nu tror jag inte att ett nytt årtal kommer att innebära ett mirakelmående utan dess like bara för att jag inte längre påminner om någon som både mår och ser ut som att den dog i förrgår, men jag vågar iallafall hoppas på att det kommer att kännas lättare. Ju längre tiden går. Tur det.
Två av varje
Två från Netflix
- The politican på Netflix, och då framförallt avsnitt 1 och detta magiska klipp. En märklig och framförallt annorlunda serie från vad jag generellt tittar på och som jag 30 minuter in på tänkte att jag absolut inte ville se mer av. Sen slängde dem in den här scenen precis i slutet och HERREGUD. Nu vet jag inte om det här fattiga youtube-klippet får er lika hooked som jag men alltså det här var så VACKERT. Spolade tillbaks tre gånger, grät hela tiden. Joni Mitchell gör redan den här låten oterooolig men den här varianten golvade mig. Kolla, gråt lite, och se hela serien. Annars om något första asvnittet iallafall, så fint!
- The politican på Netflix, och då framförallt avsnitt 1 och detta magiska klipp. En märklig och framförallt annorlunda serie från vad jag generellt tittar på och som jag 30 minuter in på tänkte att jag absolut inte ville se mer av. Sen slängde dem in den här scenen precis i slutet och HERREGUD. Nu vet jag inte om det här fattiga youtube-klippet får er lika hooked som jag men alltså det här var så VACKERT. Spolade tillbaks tre gånger, grät hela tiden. Joni Mitchell gör redan den här låten oterooolig men den här varianten golvade mig. Kolla, gråt lite, och se hela serien. Annars om något första asvnittet iallafall, så fint!
- Sex Education på Netflix. Är medveten om att denna inte är någon nyhet men den tål ändå att tipsas om! Handlar om en tonårskille som mer eller mindre SKÄMS ihjäl över allt som är sexrelaterat, hans mamma som är sexterapeut och så Mikael Persbrant (!!) som någon gullig, tafatt hantverkare som bryter på svenska. Rolig, ögonöppnare om människors olika livssituationer och blottande, på många olika sätt. Haha. Älskar förövrigt Gillian Andersson som spelar mamman i den här serien, hon är så sofistikerad??? När jag är 40 år gammal vill jag vara henne. Elegant, världsvan och så LUGN. In och glo. Och har ni gjort det redan så kommer säsong två i januari!
Två från instagram
- Linnea Salmen! Inredningsproffs. Hon och hennes pojkvän bor i en magisk lägenhet och varenda bild hon postar är så magnifikt komponerad att man blir helt fridfull av att titta på dem. Hon tipsar om loppisar, fynd från second hand och är bara allmänt kul (?), vill både bli vän med henne och få vara henne.
- Neatmom. Memekonto, har ingen giltig anledning till varför denna sticker ut mer än någon av de andra 35093528 memekonton som finns på intranätet men skrattar ofta HÖGT åt saker som postas här pga igenkänninsfaktorn. Denna nedanför om att kurslitteraturen får en att gråta bland annat, händer mig inför varje ny kurs. Och att jag har en liten ynka serotoninmolekyl i kroppen som kämpar för mig varje dag, vad kul det är att få skratta åt sin misär ibland.
Två från pinterest
Älskar pinterest. Har mappar för allt. Som en världsrymd med fina grejer.
Älskar pinterest. Har mappar för allt. Som en världsrymd med fina grejer.
Det vanliga gnället ni saknat att höra
Hejsan! Jag tror bestämt att vi inte ger soliga dagar i fjällen den kärlek det förtjänar, det är ju så magiskt. Kan man tacka någon? Gud? Väderpresidenten? TACK iallafall.
- Vi har för tillfället en inlämning i skolan som vi håller på att skriva på och som ska uppdateras varje vecka med ca 1000 ord. Är faktiskt fruktansvärt tråkigt. Och svårt! Förra veckan var jag i skolan från 08.00 varje dag vilket gav mig lite heltidsjobbs-vibbar, något jag givetvis inte uppskattade alls. Är dessutom relativt säker på att läraren i denna kurs helt klart har överskattat min och mina studiekompisars kompetens med tanke på att han ibland skämtar om neomarxism och taylorism som att vi skulle förstå det. Men så skrattar ingen och då kan jag bara tänka mig att han blir orolig. Vilket han borde bli med med all rätt eftersom att jag häromdagen behövde googla vad en sociologisk ansats betyder, något jag definitivt borde veta eftersom att det är det hela uppgiften bygger på.
- Har börjat gå på yoga! Ett mycket mysigt komplement till min crossfitträning men varenda gång jag ligger där på mattan i sluten av klassen och instruktören säger något i stil med att man ska andas in med hjärtat och känna "hur det KÄNNS i SJÄLEN" så kan jag inte låta bli att undra om alla andra ligger och funderar på livets allra djupaste frågor medan jag är den enda som funderar på typ ... lördagsgodis? Vad jag åt igår? Gud trodde verkligen att min icke-existerande rörlighet skulle vara det största problemet här men så visar det sig att ens emotionella djup inte heller är tillräckligt. Hur övar man upp ett sådant? Kan man det?
- December hörni, vad tiden gåååååår. Vill inte ha december, eller jul eller nyår. I år orkar jag ingenting sånt eftersom att jag är LEDSEN. Och man måste ju vara så jäkla glad, och tacksam och LYCKLIG över storhelger. Vill inte det. Vill vara arg, bitter och gråtig. Kanske bli apfull och vakna dagen efter julafton. Får man det? Snälla säg ja.
- December hörni, vad tiden gåååååår. Vill inte ha december, eller jul eller nyår. I år orkar jag ingenting sånt eftersom att jag är LEDSEN. Och man måste ju vara så jäkla glad, och tacksam och LYCKLIG över storhelger. Vill inte det. Vill vara arg, bitter och gråtig. Kanske bli apfull och vakna dagen efter julafton. Får man det? Snälla säg ja.
