En enda stor röra i människoform

Ibland vill jag bara detta: gråta ut hos någon jag inte kan skrämma iväg. Någon som inte blir rädd av snor på tröjan och mina svarta mascaratårar utsmetade i hela ansiktet. Hulkande och axlar som skakar i takt med att jag försöker andas in och ut. Jag vill gråta ut hos någon som inte dömer. Som inte blir rädd för fulgråt och en enda stor röra i människoform. Någon som inte tänker att den här personen är inte bara trasig utan hon är även on her way to become a serial killer. Och jag vill gråta ut hos någon som inte säger: att det blir bättre. Klappar mig på huvudet och säger att det löser sig, det kommer ordna sig för dig ge det lite tid. För när man ligger där på golvet i den pöl av sina egna tårar man tänkt dränka sig i så lovar jag att det är det sista det känns som. Som att det ska kunna bli bättre. Och när man skrikit rakt ut för att det gör så jävla ont så är det inte den första tanken som slår en. Jag vill gråta ut hos någon som tittar på mig fast att jag ser ut som 18 svåra människoår, och säger att det får vara skit. Någon som inte försöker klappa på min arm eller stryka mig på kinden utan som lägger sig där på golvet bredvid och skriker högre än mig. Är lite argare än mig även om det bara är för studen. Som förstår att ibland är det värdelöst och det är hopplöst och det kommer aldrig att kännas bättre igen. Förens det gör det. Och tills dess, så måste man få vara hur ledsen eller arg man vill. Inga ord om att det bara är att bita upp eller att bättre tider är på väg kommer någonsin att göra det onda lättare. Det enda som hjälper är tid. Tid och tårar samt att få skrika svordomar/könsord högt när ingen hör.
 
 

RSS 2.0