Hej på er små rackare. Tiden går sådär fort nu igen, men det är härligt. För någon vecka sen skulle Moa sova över hos mig och för att kunna somna lyssnade vi på podd. Det var någon gammal kvinna som berättade om sitt liv och tanken var att det skulle vara lite avslappnade och mysigt att höra på, något som gick i stöpet när hon bokstavligen uttryckte sig att "Livet hörni, det går inte i repris. Och TACK GODE GUD för det". Hon hade stått i kassan på apoteket för att hämta ut sin antidepressiva medicin och personalen i kassan hade uppmanat henne att vara glad för tiden hon hade nu, för den kommer inte igen. Och hon hade skrattat högt och sagt att det minsann var en LÄTTNAD. Fantastiskt roligt tyckte jag, eftersom att igenkänningsfaktorn är så hög. 

 

Om det är något i mitt liv jag helst aldrig skulle behöva uppleva på repris så är det faktiskt den tiden jag var hemma i julas och mamma och hennes pojkvän fick turas om att vakta mig eftersom att jag vägrade åka in till akutpsyk men samtidigt mådde så dåligt att jag funderade på om det inte vore bättre att göra slut på det hela. Det har varit en bedrövlig upplevelse att må så psykiskt dåligt att jag inte trott att jag skulle klara mig till 30. Om livet ska vara så, så gör jag helst faktiskt inte om det. Någonsin.

Men, det är ju bättre nu. Och det kan man ju faktiskt tacka gudarna för, att även om livet inte går på repris så har det ändå möjlighet att förändras medans man faktiskt lever det. Är en makalös känsla att få vara glad på riktigt, lagom ledsen och att ha ORK att ta sig an grejer. Att våga tänka mer än två dagar framåt i taget och att få planera grejer för sommaren eftersom att jag kommer att finnas kvar då. TACK GODE GUD för det. 

 

Så, om det är någon annan därute i bloggosfären som kanske inte mår så bra så tänkte jag bara hälsa det. Att om livet är taskigt så får man vråla SLOW DOWN SATAN högt, intala sig själv att det finns en andra sida att komma ut på och hålla i sig i något eller någon som hjälper tills dess. För det där taskiga kommer att ta slut. Det kommer att komma en dag när man inte bara behöver smygleva sig igenom dagarna, där man inte bara glider med i livet för att tiden går, det kommer att komma en dag där man mår lite bättre. Så ta en jävla dagjävel i taget och till slut så lovar jag att det kommer att gå att andas igen. LOVAR verkligen. Kramis!!

Ja men gudars, Åre var så snällt mot oss i helgen. Solen sken, det blåste inte orkan och högzon var öppet alla dagar, sådan tur har man i bästa fall bara en gång i livet. Kanske två. Vi var några från skolan som bokat stuga och skulle fira födelsedag, så vi åkte skidor på dagarna och drack öl på kvällarna, spelade spel och åt tacos. MYSIGT!!!

Förra året var vi på jakt efter puder en dag i Åre och då tog vi oss till ett ställe som heter östra ravin, vilket precis som namnet antyder är ett fruktansvärt stup mina vänner tyckte att det var rimligt att åka nedför. De lugnade mig med ord om att det skulle vara "lätt" och "enkelt" att åka ner där, något som givetvis INTE var sant och väl framme grät jag i 40 minuter, hävde ur mig att det nog var bäst för alla om jag helt enkelt stannade i ravinen tills det blev vår och blev till sist tvungen att hasa ner från berget vrålandes. En charmig syn helt enkelt och en upplevelse jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig själv för igen. Såhär såg det ut då,

Ja men rackarns nu är det väl dags att skriva lite igen! Saknat er!!

Det är en faschinerande tid att vara människa nu när man lever som psykiskt funktionshindrad. Vissa dagar vaknar jag som inget alls, slås av att himlen är SÅ BLÅ och att mat faktiskt smakar något. Andra dagar kommer jag i bästa fall upp ur sängen, i vissa fall inte alls. Men, det ska tilläggas att det är en makalös känsla att få må helt ok. Vare sig överväldigande lycklig eller kolossalt ledsen, bara helt ok. Att kanske vara lite trött, ha mycket på jobbet, se en ledsen film UTAN att behöva drabbas av tankar om att det kanske inte vore bättre om man vore död. Psykisk motståndskraft hörni! Makalöst.

En annan känsla som återuppstått i mitt känsloregister är att få SE FRAM emot saker. Tid har jag skrivit om förut och jävlar i min lilla låda vad den är plågsam när det inte finns en enda sekund framöver av livet som känns hissnande att få gå igenom. Det är rysligt att behöva leva i tron om att ingenting någonsin kommer att kännas intressant att gå igenom igen. Är helt säker på att detta hade varit det som fått mig att klappa ihop för gott om jag inte sökt hjälp. Vad härligt det är att ha något att se fram emot, att det till och med känns pirrigt ibland, vilken FLÄRD att vi människor kan känna så. Lyllos oss! 

Hejhejhej. Nu var det några veckor sedan jag började käka medicin och om sanningen ska fram har det EJ varit behagligt. Det gick att må sämre och det har varit en otrevlig insikt dygnets alla 24h. Men, jag överlevde och nu skulle jag ändå säga att det finns dagar som jag inte bara tar mig igenom, vilket är ett fint avbrott mot hur det vanligtvis har känts. Det känns LUGNANDE att dåliga dagar ofta följs av några lättare, och så lär det väl hålla på tills jag blir en högfungerade människa igen. Vad skönt det ska bli.

Och vad o-skönt det varit, att livet inte respekterat mina känslor. Är faktiskt ingenting jag är så fruktansvärt trött på som att må dåligt. Skulle offra en arm för att få vakna på morgonen och ligga kvar i sängen för att man är lite trött, och inte för att man egentligen önskar att man vore död. Att slippa se ut som en klass 2-varning dygnets alla timmar eftersom att bara tanken på att ens försöka se lite anständig ut är FÖRLAMANDE. Att inte enbart identifiera sig som ett vandrande elände på två ben. Herregud jag är så trött på att vara ledsen. 

Så, nu hoppas jag att det är nog med det. Kan man kräva det? Jag KRÄVER att gud har lite jävla mercy on my soul nu framöver. Det och mer snö i Östersund. Sen är jag nöjd. 

 

Hej bloggvänner!
Ja men nu var det ju länge sen jag knapprade in något rafflande här om hur livet fortgår och jag saknar möjlighet och ork att hänga med. Ber om ursäkt för det och skyller på att jul och nyår, precis som förutspått, blev omänskligt jobbiga att hantera. Och det var inte vackert. Fick min mamma att gråta på julafton, var otrevlig mot människor jag tycker om och hade obehagliga tankar om att dö vilket resulterade i hot om akutpsyk och återigen tråkiga samtal med läkare pch psykolog. Det är fan inte lätt att vara människa alla gånger, det ska man komma ihåg. Även om man gör så gott man kan.

Och det är väl något jag såhär första dagarna in på 2020 kan konstatera, att mitt allt jag kan, inte räcker. Vilket både är skönt och ledsamt att acceptera. Å ena sidan vore det ju praktiskt om man kunde släpa sig själv upp ur sängen de dagar det känns som att mörkret personligen bosatt sig i bröstkorgen, å andra sidan är det skönt med insikten att jag, helt enkelt inte kan det. Och det är ju på många sätt problematiskt, men går att få hjälp för. Och där är jag nu. Kan meddela att insättningen av antidepp är ungefär lika kul som att vara deprimerad, det vill säga, inte alls. Och det känns ju faktiskt inte rättvist alls att en biverkning av medicinerna är att man blir MER deprimerad i början. Är livrädd för att må sämre för det känns ju fan inte som en möjlighet? Men, jag är också hoppfull för att detta kanske kan göra saker och ting lite lättare framöver. Hoppas det. 

Sååå, nu håller vi tummarna för att 2020 är lite mindre fyllt av fulgråt varje gång jag tänker på att jag måste tvätta håret, mindre panikångest inne på ICA och mindre fyllt av en kost bestående av endast en halv rostmacka om dagen. Tänker att det istället kan få fyllas av psykisk stabilitet? Lite solsken? Kanske lite skratt emellanåt också. Sen får man vara nöjd.

 

Hej på er bloggkompisar, it's me, ya boii. Nu är det här året snart slut och att den här hösten gått så fort är för mig oförståeligt, med tanke på att många dagar väldigt ofta mer eller mindre gått i ultrarapid. Jag tror inte på nystarter i och med nya år. Är livet fruktansvärt sista dagen på året så lär det antagligen kännas lika angenämnt och charmigt första dagen på nästa år. Av den anledningen förväntar jag mig ingen storslagen utveckling i mitt eget välmående bara för att vi lämnar 2019. Däremot förväntar jag mig att ytterligare lite tid har gått, och TID hörni, det tror jag på. Det första jag fick höra där i början på augusti när personen som jag höll varmast om hjärtat tömde vår lägenhet, la nycklarna i brevlådan och försvann utan att lämna någon förklaring så sa ungefär hela mänskligheten att tiden, TIDEN, den läker alla sår. Vad är det för jävla skitkommentar tänkte jag då och brölade rakt ut så fort någon ens nämnde vad klockan var. Tiden går inte fort när man har ont, är ledsen och vill kapitulera. Men den går. I början var varenda sekund smärtsam, de tog så lång tid. Dagen tog slut för alla andra men jag som vare sig sov eller åt behövde ägna dygnets alla 24 timmar åt att vara bottenlöst bedrövad. Ingenting har varit så svårt och tidskrävande att acceptera, någonsin. Men så gör ju tiden ändå det där som alla säger, gåååårrrr. Och helt plötsligt har det, precis som nu, rusat i väg dagar, veckor och månader. Och det är så fint? Tänk att tid som känns så förfärligt jobbig att ta sig igenom också går? Att perioder av apatisk sorg precis som andra, glada perioder också tar slut. Man kommer inte att må som en snödriva i maj resten av evigheten, bara så länge det behövs. Och i slutändan är det ändå en tröst, hur lång tid det än må ta att acceptera det. 


Såååå, ska vi ta och titta lite på hur hösten sett ut? Jag är fruktansvärt ful på alla dokumenterade bilder jag sparat så jag tänker att det kan bli kul :-).

 

Två från Netflix

- The politican på Netflix, och då framförallt avsnitt 1 och detta magiska klipp. En märklig och framförallt annorlunda serie från vad jag generellt tittar på och som jag 30 minuter in på tänkte att jag absolut inte ville se mer av. Sen slängde dem in den här scenen precis i slutet och HERREGUD. Nu vet jag inte om det här fattiga youtube-klippet får er lika hooked som jag men alltså det här var så VACKERT. Spolade tillbaks tre gånger, grät hela tiden. Joni Mitchell gör redan den här låten oterooolig men den här varianten golvade mig. Kolla, gråt lite, och se hela serien. Annars om något första asvnittet iallafall, så fint!

 

 

- Sex Education på Netflix. Är medveten om att denna inte är någon nyhet men den tål ändå att tipsas om! Handlar om en tonårskille som mer eller mindre SKÄMS ihjäl över allt som är sexrelaterat, hans mamma som är sexterapeut och så Mikael Persbrant (!!) som någon gullig, tafatt hantverkare som bryter på svenska. Rolig, ögonöppnare om människors olika livssituationer och blottande, på många olika sätt. Haha. Älskar förövrigt Gillian Andersson som spelar mamman i den här serien, hon är så sofistikerad??? När jag är 40 år gammal vill jag vara henne. Elegant, världsvan och så LUGN. In och glo. Och har ni gjort det redan så kommer säsong två i januari! 

Hejsan! Jag tror bestämt att vi inte ger soliga dagar i fjällen den kärlek det förtjänar, det är ju så magiskt. Kan man tacka någon? Gud? Väderpresidenten? TACK iallafall.

 

- Vi har för tillfället en inlämning i skolan som vi håller på att skriva på och som ska uppdateras varje vecka med ca 1000 ord. Är faktiskt fruktansvärt tråkigt. Och svårt! Förra veckan var jag i skolan från 08.00 varje dag vilket gav mig lite heltidsjobbs-vibbar, något jag givetvis inte uppskattade alls. Är dessutom relativt säker på att läraren i denna kurs helt klart har överskattat min och mina studiekompisars kompetens med tanke på att han ibland skämtar om neomarxism och taylorism som att vi skulle förstå det. Men så skrattar ingen och då kan jag bara tänka mig att han blir orolig. Vilket han borde bli med med all rätt eftersom att jag häromdagen behövde googla vad en sociologisk ansats betyder, något jag definitivt borde veta eftersom att det är det hela uppgiften bygger på. 

 

- Har börjat gå på yoga! Ett mycket mysigt komplement till min crossfitträning men varenda gång jag ligger där på mattan i sluten av klassen och instruktören säger något i stil med att man ska andas in med hjärtat och känna "hur det KÄNNS i SJÄLEN" så kan jag inte låta bli att undra om alla andra ligger och funderar på livets allra djupaste frågor medan jag är den enda som funderar på typ ... lördagsgodis? Vad jag åt igår? Gud trodde verkligen att min icke-existerande rörlighet skulle vara det största problemet här men så visar det sig att ens emotionella djup inte heller är tillräckligt. Hur övar man upp ett sådant? Kan man det?

- December hörni, vad tiden gåååååår. Vill inte ha december, eller jul eller nyår. I år orkar jag ingenting sånt eftersom att jag är LEDSEN. Och man måste ju vara så jäkla glad, och tacksam och LYCKLIG över storhelger. Vill inte det. Vill vara arg, bitter och gråtig. Kanske bli apfull och vakna dagen efter julafton. Får man det? Snälla säg ja. 

Heihei. Vi tar och går igenom veckan som varit, det blir enklast så.

Det dåliga, 

- Vi har börjat en ny kurs nu i skolan som ställer lite högre krav på oss studenter, vi behöver bland annat gå dit tre gånger i veckan vilket alltså är en ökning på 200% i jämförelse med tidigare kurs. Det är skönt med rutiner, dessvärre är ämnet på kursen inte särskilt roligt så antalet gånger jag gnäller per dag har också ökat med 200%. Stackars mina vänner.

- I går var tanken att jag skulle ut i vimlet (lol) här i öset, och av den anledningen hade jag förfest hemma hos mig. En fin idé tyckte jag, men det tyckte inte mitt välmående så när klockan blev dags för att ge sig ut på stan och härja så fick jag stanna hemma med panikångest härjandes i bröstkorgen istället. Det var givetvis väldigt otrevligt och ledde mer eller mindre till att jag gråtandes hällde i mig nudlar, skrapade av sminket och somnade av utmattning 30 minuter senare. Återigen, STACKARS mina vänner. Stackars mig också, här hade man tvättat håret för en enda jävla gångs skull och såg till och med lite gullig ut, HELT i onödan. Ska aldrig försöka mig på något liknande igen. 

- Hade tvättid idag och lyckades förutom att tvätta 800 månaders tvätt dessutom med ett mästerverk till misstag. Hade en tröja på mig som jag i i samma veva som jag laddade maskinen kom på behövde behövde tvättas. Så jag slängde in den i maskinen, satte igång tvätten och stövlade upp till lägenheten igen bara för att inse att hemnycklarna låg i fickan på tröjan :-)

Det bra,

- Gud här måste jag ändå slå ett slag för mina vänner!!!! Älskar dom så mycket. Moa som outtröttligt klappar på mig varenda gång jag börjar gråta utan förvarning, och som skickar typ åtta meddelanden om dagen om hur mycket hon tycker om mig. Johanna som kom förbi idag efter mitt utbrott igår med en påse mat, trisslotter och kommentaren om att man ska väl ha tur i något (!!!!) och som umgås med mig dag som natt om det så behövs. Och Elin som alltid sitter med mig i skolan och stresspluggar när jag glömt något viktigt och som dessutom frågade om jag ville komma hem till henne och vara med och pynta julgranen. Klarar man ingenting själv så får man ta hjälp av sina vänner och jag känner verkligen genuin tacksamhet att jag har en hel bunt med folk här som utan tvekan ställer upp, när det än behövs. Det känns FINT i hjärtat <3 

- Det är så kul att träna nu för tiden. Har hängt på boxen i lite över ett år nu och med det har följt att jag lärt känna de som jobbar där och de andra medlemmarna. Är alltid pirrigt kul att få gå dit och svettas tillsammans med ett gäng andra idioter man tycker om och som också blir motiverade av att göra 800 burpees. Är dessutom också kul att man blir bättre på saker, även om det tar tid. Väldigt lång tid för mig om sanningen ska fram, eftersom att jag är lat. Sen att jag verkar vara exceptionellt dålig på det mesta i alla sportsliga sammanhang är väl en annan femma, men jag har ju iallafall roligt. Och det faschinerar mig faktiskt, hur någonting jag är så oehört obegåvad på ändå kan kännas så kul. Sådant får man hålla hårt i!

Nej hörni. Det här med livet, det kan gå hur som helst. Tur att jag iallafall är riktigt kompetent på att knivskapt sammanfatta det och allt det bedrövliga som livet innebär för er här i textformat. Så att ni slipper undra.

Hejdå!

Jag igår innan mitt utbrott. Hade dock haft skapligt med ångest hela dagen så redan här hade jag en misstanke om att det kanske inte skulle gå hela vägen. Tur man iallafall blev blessed med god självkännedom. 

Hejhejhallå!
Inledde denna måndag och nya vecka på bästa sätt, genom att stänga av alarmet, avboka min träning och sova vidare. Vaknade 4h senare av ett sms från en av tränarna på gymmet där hen vänligt men bestämt förklarade att jag måste sluta göra så. En liten del av mig kan motvilligt förstå det men mest förstår jag mig själv. Det kan inte finnas en enda frisk person som självmant vill riva av 180 kalorier på assault-biken före lunch. Det är ett SJUKT beteende. Å andra sidan kan det väl diskuteras huruvida det är ett friskt beteende att sova bort halva sitt liv. 

För det är väl så, att man är lite o-frisk helt enkelt. Hängde med mina klasskompisar i skolan förra veckan och en av oss hade bara två timmars sömn i bagaget från föregående natt, hade struntat i att äta mat på 16h och behövde krypa hem från skolan vrålandes pga LEDSEN. Ni får gissa vem det var. Tröttsamt är det iallfall, att bara fungera på halvtid. Framförallt är det tröttsamt att hela tiden balansera mellan att hålla ihop och försöka lite till alternativt att klappa ihop och ge upp för alltid. Är skräckslagen inför det andra alternativet för vad händer då? Flyttar jag hem till Stockholm? Rakar av mig allt hår som Britney? Lägger mig i en snödriva och inväntar slutet? Gud vill verkligen inte göra någon av dem sakerna men det finns ju tilfällen när livet inte är någon picknick och alla alternativ förutom att fortsätta rakt fram känns mer rimliga. Prutt. 

Är faktiskt utled på att så mycket av den här verksamheten som dundrar på i min kropp verkar handla främst om att inte bryta ihop när jag tar mig igenom vardagen. Att inte bröla inne på ICA när jag handlar, att få i mig ordentligt med mat när jag tränat, att inte bli pissfull så fort tillfälle ges för att slippa undan. Är verkligen orimligt att man föddes utan en enda disciplinerad cell i kroppen och att det verkligen lyfts till ytan nu när man behöver ta sitt vuxna ansvar som människa och slå tillbaks. Har ingen inneboende fighter, har en inneboende liten, rädd kattunge. Har fan ska jag kunna tackla livet med den kämparglöden? Svara mig det. 

Jaja. Ska nu asvluta detta fantastiskt varma och glädjerika inlägg med denna viktiga kommentar: kattungen kanske växer upp och blir ett lejon :-)

Va?

Hejdåååå

Hej på er era små rackare! Idag tänkte jag att vi ska gå igenom gamla pinsamma ögonblick från min Instagram. Vi kör i kronologisk ordning, kom igen det blir kul.

Vi börjar med den fantastiska tiden gymnasiet. Jag läste mediekommunikation på NTI-gymnasiet i Stockholm, trodde att jag skulle göra en fet karriär inom det samt tyckte att det var VÄLDIGT KUL att lagligt få gå ut på krogen. Minns att jag tyckte att min utbildning var helt rätt men att NTI var det lökigaste som fanns. Detta grundade jag på att alla andra gymnasieskolor hade en insparksfest för sina nya elever, men inte NTI. Dom hade ett insparks-lan. För 120kr fick man köpa en plats för sin dator i caféet, två billy panpizzor och en monster. Drömmen. Utöver det var NTI lite knepigt på andra sätt, framförallt knepigt för mig eftersom att jag bråkade så in i helvete mycket med tjejerna i skolan att jag behövde byta klass två gånger :-). Rebellen Amanda, born and raised. Annan spännande kuriosa från denna tid är att en månad innan vi skulle ta studenten kom rektorn in i klassen och berättade att vår mentor Patrik hade försvunnit. Han hade inte kommit in till jobbet på två veckor och ingen visste vart han tagit vägen. Vi fick aldrig veta det heller och det kan jag än idag tycka är väldigt märkligt. Jaja, vi får ju hoppas att Patrik iallafall är vid liv. Från denna tid tog jag med mig två fina kompizar som jag har kvar än idag, Micke och Ludvig. Två gullisar.

Sen kom tiden på ICA! ICA var fantastiskt när man var 19 år gammal. OB-timmar, AW och 34673 andra ungdomar som bara gillar att tjäna pengar och att dricka bärs. Här lärde jag känna Minna. Kan nog utan överdrift säga att vi två var kroniskt bakfulla här i tre års tid, samtidigt som vi stod i kundtjänst och tacklade arga kunder. Ibland kom det in gamla ragg till kassan och då turades vi om att täcka för varandra när någon av oss behövde gömma sig på lagret. Väldigt glamuröst. En FANTASTISK historia från denna tid är att jag vid något tillfälle precis innan jag lärde känna Minna hånglade med hennes storebror på en fest. Minna hade då hört sin bror ropa på Amanda men inte reflekterat över att det kunde vara jag och dagen efter när vi alla tre jobbade på samma pass frågade hon rakt ut "Vem är den där Amanda dåååå?". I det ögonblicket trodde jag faktiskt att jag skulle kapitulera på plats av SKAM och det tog två år innan jag vågade berätta för Minna att det var jag, det var jag som var Amanda. Tur att hon fortsatte vara min vän ändå. 

Hej!! Idag ska vi diskutera allt spännande jag gjort sen sist vi hördes, vilket antagligen blir rafflande, nervkittlande och helt fantastiskt att läsa om!!!

Till att börja med har jag precis ägnat en fem dagar åt att skriva hemtenta, vilket i vissa avseenden faktiskt borde kunna likställas med att sitta i fängelset :-). I fem dagar måste man sitta inspärrad i ett grupprum utan fönster, med dålig luft och glo på samma datorskärm tills ögonen trillar ut. Har man tur tar någon med sig lite fika men annars är den näring man får i sig på sin höjd fyra kannor kaffe och en stock snus. Och sen när man skickat in tentan är det oklart om det är att den faktiskt är färdigskriven som känns så härligt eller bara hela grejen att bli utsläppt från skolan, känna vinden mot kinden, se dagsljus, andas frisk luft. Ja ni fattar, det är inte kul för någon. 

Utöver det har jag åkt skridskor, hängt i fjällen, ätit mig övermätt på tapas, och spenderat tid med en massa människor jag tycker om. Sånt som är bra för hjärtat helt enkelt. Det ska jag fortsätta med.

Hejdå!

Hejhejhej!
Gud har haft en sån trevlig helg? Kommer gå och lägga mig i sängen idag med en mysig känsla i magen och bara det är ju nästan oförskämt med tanke på att jag för ynka 6 dagar sen satt på akutpsyk här i Östersund och fulgrät. Livet och dess vändningar va, vilken spännande personlig orkan man får leva i :-)

Fredag
Rev av första dagen på löningshelgen med att kliva upp 05.45 och spela padel!! En faschhhinerande sport som jag givetvis är värdelös på. Men, det faktum att jag frivilligt gick upp så tidigt och inte avled på plats av ren trötthet är en bedrift i sig självt bara det. Dessutom avslutade vi morgonen med att käka hotellfrukost samtidigt som vi alla firade att vi klarat första tentan för terminen. Det kändes på alla sätt härligt! Det är dock diskuterbart huruvida jag verkligen gjort mig förtjänt av betyget C med tanke på att jag spenderade mina fem första veckor här uppe med att gråta 24h om dygnet respektive att dricka mig redlös, istället för att studera alltså. Men jaja, jag klagar inte.

Efter det slösade jag lite av min dyrbara tid på jobbet :-), drack en kanna kaffe och kletade på lite smink i mitt trötta ansikte för att bege mig till - !!!!! - Studentpuben! Ja ni hörde rätt, Östersund har äntligen fått en sådan med. Det är numera helt enkelt en fantastiskt tid att vara student! Väl där hälsade jag på halva skolan, drack 800 öl och blev, gissa vad - redlös. En fulländad fredag med andra ord. 

Lördag
Det var en strålande fin höstdag här i Jämtland i lördags och sådana tillfällen får man bara en gång i livet om man bor här, om man har tur. Därför blev det bråttom när jag vaknade eftersom att det fort som satan skulle grävas fram solglasögon ur förråd, inhandlas korv med bröd, och galopperas ut till närmsta naturreservat innan solen hann gå ner igen. Man måste ju ta tillvara på D-vitaminen!!! Vi hann som tur var och solen fick värma våra arma, stackars bakfulla kroppar tills det blev mörkt ute. Sedan åkte vi alla hem till mig, beställde sushi och glodde på Hunger Games tills klockan 02 på natten. Gosig dag!!

 

Eller? 


Hejdå!

Hejsan hoppsan. 

Jaha då har det återigen blivit dags för mig att redovisa min dagsform såhär för er i textformat. Vad spännande det ska bli! Ska börja med att berätta att det inte känns särskilt trevligt alls att vi strax går in i den tiden på året då man kollar sig i spegeln och alltid är ful. Löven trillar av, det blir mörkt. Solen skiner ingenting och det är alltid långt till helgen. Men allt det där är ju sen gammalt. Förutom det så är livet lite problematiskt på många andra sätt, och emellanåt är det lite knepigt att vara en högfungerande människa. Vissa dagar känns det som att mörkret i egen hög person grävt ett hål i min bröstkorg och sådana dagar är det faktiskt, om sanningen ska fram, inte särskilt kul att ens vara vid liv. Men det har också visat sig vara obegåvat av mig att inte försöka göra något åt det. Så där är vi nu, jag och välmåendet fullt kämpande med att inte trilla av jorden. Vi får hoppas att det går vägen.

Förutom det känner jag mig totalt värdelös på att spendera tiden på vettiga saker eftersom att vi endast har fyra timmars föreläsning i veckan. När någon frågar om jag är student nu för tiden vet jag knappt om jag vågar säga JA längre eftersom att det känns skamligt att påstå något sådant när man ligger hemma i soffan 36h i veckan. Längtar tills jag får använda min hjärnkapacitet till något mer värdefullt än att analysera Paradise Hotel. Det trodde man inte va, jag som påstått att det helt enkelt måste vara olagligt att jobba heltid pga SÅ TIDSKRÄVANDE och så sitter man här och ber om att få vara lite mer upptagen av något. Stäm mig. 

Jaja, mot välmåendet och vidare. Som man säger ibland. :-)

Arrivederci!