Hej bloggvänner!
Ja men nu var det ju länge sen jag knapprade in något rafflande här om hur livet fortgår och jag saknar möjlighet och ork att hänga med. Ber om ursäkt för det och skyller på att jul och nyår, precis som förutspått, blev omänskligt jobbiga att hantera. Och det var inte vackert. Fick min mamma att gråta på julafton, var otrevlig mot människor jag tycker om och hade obehagliga tankar om att dö vilket resulterade i hot om akutpsyk och återigen tråkiga samtal med läkare pch psykolog. Det är fan inte lätt att vara människa alla gånger, det ska man komma ihåg. Även om man gör så gott man kan.

Och det är väl något jag såhär första dagarna in på 2020 kan konstatera, att mitt allt jag kan, inte räcker. Vilket både är skönt och ledsamt att acceptera. Å ena sidan vore det ju praktiskt om man kunde släpa sig själv upp ur sängen de dagar det känns som att mörkret personligen bosatt sig i bröstkorgen, å andra sidan är det skönt med insikten att jag, helt enkelt inte kan det. Och det är ju på många sätt problematiskt, men går att få hjälp för. Och där är jag nu. Kan meddela att insättningen av antidepp är ungefär lika kul som att vara deprimerad, det vill säga, inte alls. Och det känns ju faktiskt inte rättvist alls att en biverkning av medicinerna är att man blir MER deprimerad i början. Är livrädd för att må sämre för det känns ju fan inte som en möjlighet? Men, jag är också hoppfull för att detta kanske kan göra saker och ting lite lättare framöver. Hoppas det. 

Sååå, nu håller vi tummarna för att 2020 är lite mindre fyllt av fulgråt varje gång jag tänker på att jag måste tvätta håret, mindre panikångest inne på ICA och mindre fyllt av en kost bestående av endast en halv rostmacka om dagen. Tänker att det istället kan få fyllas av psykisk stabilitet? Lite solsken? Kanske lite skratt emellanåt också. Sen får man vara nöjd.