Hejhejhej. Nu var det några veckor sedan jag började käka medicin och om sanningen ska fram har det EJ varit behagligt. Det gick att må sämre och det har varit en otrevlig insikt dygnets alla 24h. Men, jag överlevde och nu skulle jag ändå säga att det finns dagar som jag inte bara tar mig igenom, vilket är ett fint avbrott mot hur det vanligtvis har känts. Det känns LUGNANDE att dåliga dagar ofta följs av några lättare, och så lär det väl hålla på tills jag blir en högfungerade människa igen. Vad skönt det ska bli.

Och vad o-skönt det varit, att livet inte respekterat mina känslor. Är faktiskt ingenting jag är så fruktansvärt trött på som att må dåligt. Skulle offra en arm för att få vakna på morgonen och ligga kvar i sängen för att man är lite trött, och inte för att man egentligen önskar att man vore död. Att slippa se ut som en klass 2-varning dygnets alla timmar eftersom att bara tanken på att ens försöka se lite anständig ut är FÖRLAMANDE. Att inte enbart identifiera sig som ett vandrande elände på två ben. Herregud jag är så trött på att vara ledsen. 

Så, nu hoppas jag att det är nog med det. Kan man kräva det? Jag KRÄVER att gud har lite jävla mercy on my soul nu framöver. Det och mer snö i Östersund. Sen är jag nöjd.