Ja men rackarns nu är det väl dags att skriva lite igen! Saknat er!!

Det är en faschinerande tid att vara människa nu när man lever som psykiskt funktionshindrad. Vissa dagar vaknar jag som inget alls, slås av att himlen är SÅ BLÅ och att mat faktiskt smakar något. Andra dagar kommer jag i bästa fall upp ur sängen, i vissa fall inte alls. Men, det ska tilläggas att det är en makalös känsla att få må helt ok. Vare sig överväldigande lycklig eller kolossalt ledsen, bara helt ok. Att kanske vara lite trött, ha mycket på jobbet, se en ledsen film UTAN att behöva drabbas av tankar om att det kanske inte vore bättre om man vore död. Psykisk motståndskraft hörni! Makalöst.

En annan känsla som återuppstått i mitt känsloregister är att få SE FRAM emot saker. Tid har jag skrivit om förut och jävlar i min lilla låda vad den är plågsam när det inte finns en enda sekund framöver av livet som känns hissnande att få gå igenom. Det är rysligt att behöva leva i tron om att ingenting någonsin kommer att kännas intressant att gå igenom igen. Är helt säker på att detta hade varit det som fått mig att klappa ihop för gott om jag inte sökt hjälp. Vad härligt det är att ha något att se fram emot, att det till och med känns pirrigt ibland, vilken FLÄRD att vi människor kan känna så. Lyllos oss!