Hej på er bloggkompisar, it's me, ya boii. Nu är det här året snart slut och att den här hösten gått så fort är för mig oförståeligt, med tanke på att många dagar väldigt ofta mer eller mindre gått i ultrarapid. Jag tror inte på nystarter i och med nya år. Är livet fruktansvärt sista dagen på året så lär det antagligen kännas lika angenämnt och charmigt första dagen på nästa år. Av den anledningen förväntar jag mig ingen storslagen utveckling i mitt eget välmående bara för att vi lämnar 2019. Däremot förväntar jag mig att ytterligare lite tid har gått, och TID hörni, det tror jag på. Det första jag fick höra där i början på augusti när personen som jag höll varmast om hjärtat tömde vår lägenhet, la nycklarna i brevlådan och försvann utan att lämna någon förklaring så sa ungefär hela mänskligheten att tiden, TIDEN, den läker alla sår. Vad är det för jävla skitkommentar tänkte jag då och brölade rakt ut så fort någon ens nämnde vad klockan var. Tiden går inte fort när man har ont, är ledsen och vill kapitulera. Men den går. I början var varenda sekund smärtsam, de tog så lång tid. Dagen tog slut för alla andra men jag som vare sig sov eller åt behövde ägna dygnets alla 24 timmar åt att vara bottenlöst bedrövad. Ingenting har varit så svårt och tidskrävande att acceptera, någonsin. Men så gör ju tiden ändå det där som alla säger, gåååårrrr. Och helt plötsligt har det, precis som nu, rusat i väg dagar, veckor och månader. Och det är så fint? Tänk att tid som känns så förfärligt jobbig att ta sig igenom också går? Att perioder av apatisk sorg precis som andra, glada perioder också tar slut. Man kommer inte att må som en snödriva i maj resten av evigheten, bara så länge det behövs. Och i slutändan är det ändå en tröst, hur lång tid det än må ta att acceptera det. 


Såååå, ska vi ta och titta lite på hur hösten sett ut? Jag är fruktansvärt ful på alla dokumenterade bilder jag sparat så jag tänker att det kan bli kul :-).