Jag vill att livet ska förändras, jag har kämpat hårt för att förändra och förbättra, men ibland känns det bara som att man tar ett steg bakåt hur hårt man än kämpar. Jag försöker verkligen att vara stark och jag lyckas för det mesta. Men anledningen till att jag stundtals hatar privatlivet är att man aldrig kan kontrollera det. Det skrämmer mig att inte ha kontroll och det enda du inte har kontroll över det är känslor. Jag hatar dem vid tillfällen. Och varje gång jag tar ett steg bakåt så blir jag besviken på mig själv på samma sätt som jag blev när jag fick dåliga betyg i skolan som jag skulle hem och visa upp för mina föräldrar. Jag ville alltid vara bäst inför dem, även om jag visste att de blev stolta så länge jag gjorde mitt bästa, det var egentligen alltid bara inför mig själv jag ville vara bäst.

 

Gud mitt liv är så jävla innehållslöst just nu att jag lika gärna skulle kunna börja äta blodpuddding och dricka multivitamin till middag varje dag och det skulle ändå vara bättre än botten.

Jaha hej på er kära vänner. Här sitter jag en söndag och försöker greppa det här med att jag har slutat skolan. Inte helt officellt än, har själva studenten kvar, men studiemässigt så är jag färdig och nu väntar istället praktik fram till 5 juni. Vet inte riktigt hut det känns. Slog mig som en spark i magen igår att jag aldrig mer kommer galoppera in genom de stora dörrarna till vår skola med andan i halsen för att inte komma sent (vilket jag alltid gjorde ändå), eller sitta på medialektionerna och svära högt över att InDesign inte fungerar, kommer inte heller få bråka mer med Tanja, trilla in bakis på religionskunskapen en torsdagmorgon, kollektivhata Svante eller ens få gå med mina klasskamrater till tasty thai på skoltid en enda gång till. Phu. Det är mycket att ta in. Så mycket att jag faktiskt på riktigt överväger att gråta en skvätt, men som sagt jag har inte riktigt förstått det än. Det kan så klart bero på att jag i princip har varit full sen i fredags men buhu, det är lite läskigt faktiskt. Så många timmar som spenderats på detta ställe tillsammans med så många människor under dessa tre års tid. Och nu är det över, finitio, shlut. Vill bara ropa på hjälp och elda studenmössan, hur träffar man nya människor utanför skolan?? KP jag är inte redo för det här.

Ja vissa söndagar vaknar man helt enkelt inte i skick. Som denna. Krälade ur sängen vid 10 och grät pga uttorkad. En är helt enkelt inte i tillstånd att bete sig som människa efter lång natt på andra sidan stan och diverse vinglas inblandade. Men kul hade vi. Den trogna skaran arbetskollegor som heller aldrig missar en lördagsutgång dök också upp i vanlig ordning och så vi vallfärdade till Fasching. Möcke trevligt.

 

Idag var givetvis inte lika trevlig och den kollektiva bakisångesten på jobbet slog nog värre än vanligt när allting helt kaosartat spårade ur. Ni vet när ingenting fungerar, allt skiter sig och den enda möjliga utvägen bara är att krypa ihop till en boll och rulla in ett hörn. Precis så. Fick inte rast på en mindre evighet och det är så svårt att vara snäll när man på riktigt skulle kunna mörda för att få äta upp den där grillade kycklingen som kunden ska köpa. Slutade nästan med ett mindre raseriutbrott och tårar. Men bara nästan.

 

Nu har jag kommit hem och sitter här och dricker te. Ska väl ta mitt ansvar som människa och duscha och skrapa bort sminket. Någon måtta måste det väl va liksom. Kram på er

Ja hej på er. Nu var det utan överdrift väldigt, väääldigt länge sen jag uppdaterade denna lilla blogg. Vet inte vad jag ska skylla på denna gång, livet?? En tur till thailand, ett projektarbete, en massa timmar på jobbet och ni vet allt annat vardagligt jox som tar tid har dragit ut på det. Men: nu är jag tillbaks. Eller tillbaks och tillbaks vi får väl kalla det plötslig brist på bättre tidsfördriv för det var fan år och dagar sen jag på allvar hade tid att sätta mig ner och knappra lite på tangentbordet bara för skojs skull. Så vi får väl helt enkelt se hur längre det varar. Annars är ni ju ändå vana nu med ett inlägg per årtioende så det ska väl gå prima. Puss då

 

 

Well hello you guys. Här sitter jag i soffan en söndag och dricker dagens fjärde kopp kaffe. Har precis återhämtat mig från en hel veckas influensa. Vi snackar feber, frossa, snor och gråt samt vidrig slemhosta som kvävt mig var och varannan minut. Jag har legat där i soffan som en nerklubbad säl, utplånad, och spenderat tiden med att sova sova sova och däremellan pillat i mig typ en cornflakes allt som allt. Efter tre dagar antog mitt fagra ansikte samma färg som den vita soffan jag låg på och mitt hår bildade sitt eget ekosystem efter att jag låtit bli att duscha. Ofräscheten var så slående att resten av familjen låste in sig i köket och fick skicka ut mat under dörren så att jag inte skulle svälta bort. Och den enda kontakten jag hade med resten av världen var ett mejl från min historialärare som hälsade att jag minsann fick ta igen hemma nu när jag missade så mycket. Så, så ligger det till. Men nu är jag frisk. Igår tog jag mig en dusch, svepte en kanna kaffe och travade iväg till bussen in mot shtan för 1 öl eller 14. Och jag överlevde. Det känns fantastiskt. Jag blir i princip aldrig sjuk så när jag vaknade upp i måndags och mådde som en överkörd kotte trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Senast jag hade feber gick jag i typ femte klass och då matade mina föräldrar mig med godis och varm oboy så det var liksom inte så jobbigt.

 

Hursomhelst, nu är allt frid och fröjd. Ser visserligen fortfarande ut som att jag dog för tre dagar sen då mitt ansikte antagit någon form av grå färg och håret har inte vant sig vid regelbundna tvättar än men annars, prima. Åker till Thailand om 21 dagar och därefter väntar vår och studenten. Så det kan bara bli bra. Nu ska jag laga middag, puss.

 

 

 

Ja hej på er kära vänner. Om ni finns kvar? Fyller ut tomrummet på detta lilla internethem med bilder från min vinter och höst 2012 och det lilla av 2013 som än varit. Har ätit tapas med hela gänget från gamla klassen, skrikit mig hes på balkong med fina männsikor på nyårsafton, jobbat i mörkret på stömlöst jobb, tagit en vända till London med två pinglor, bakat barnsliga pepparkakor i vanlig ordning, lagt vantarna på en ny iphone samt dokumenterat denna jävla snö som aldrig verkar sluta falla. Ja för att sammanfatta kort alltså. Och har inga särskilda nyårslöften eller förhoppningar inför detta år förutom att sluta vara en jävla mes. Eller med finare ord: att vara modig. Och med det menar jag ej att hoppa bungyjump, klappa en hårig spindel eller äta avokado (hemska tanke) utan att ta de chanser jag får. Typ som just nu as we speak att få tummen ur och bygga ihop ett arbetsprov till Hyper Island. Eller konfrontera lärare som inte låter mig utvecklas pga ogillande, söka högre tjänst på jobbet eller bara ni vet dansa asfult på Berns en lördag och inte vilja krypa in under sängen dagen efter och gömma mig pga skam. 

 

Men oroa er inte, kommer vara samma gamla Amanda som endast fördriver tiden med att ladda upp ego-pics på instagram, gråta för att den enda som frågar mig "hur läget är?" är Facebook och gå i bakiskoma varje söndag samt fråga mig själv varför jag tog den där sista shoten igår. Så, ingen större förändring. Nu ska jag trolla fram en kopp te och bygga projektarbete. Puss

Ibland vill jag bara detta: gråta ut hos någon jag inte kan skrämma iväg. Någon som inte blir rädd av snor på tröjan och mina svarta mascaratårar utsmetade i hela ansiktet. Hulkande och axlar som skakar i takt med att jag försöker andas in och ut. Jag vill gråta ut hos någon som inte dömer. Som inte blir rädd för fulgråt och en enda stor röra i människoform. Någon som inte tänker att den här personen är inte bara trasig utan hon är även on her way to become a serial killer. Och jag vill gråta ut hos någon som inte säger: att det blir bättre. Klappar mig på huvudet och säger att det löser sig, det kommer ordna sig för dig ge det lite tid. För när man ligger där på golvet i den pöl av sina egna tårar man tänkt dränka sig i så lovar jag att det är det sista det känns som. Som att det ska kunna bli bättre. Och när man skrikit rakt ut för att det gör så jävla ont så är det inte den första tanken som slår en. Jag vill gråta ut hos någon som tittar på mig fast att jag ser ut som 18 svåra människoår, och säger att det får vara skit. Någon som inte försöker klappa på min arm eller stryka mig på kinden utan som lägger sig där på golvet bredvid och skriker högre än mig. Är lite argare än mig även om det bara är för studen. Som förstår att ibland är det värdelöst och det är hopplöst och det kommer aldrig att kännas bättre igen. Förens det gör det. Och tills dess, så måste man få vara hur ledsen eller arg man vill. Inga ord om att det bara är att bita upp eller att bättre tider är på väg kommer någonsin att göra det onda lättare. Det enda som hjälper är tid. Tid och tårar samt att få skrika svordomar/könsord högt när ingen hör.

 

 

 

Hellu. Idag har jag inte helt obemärkt varit på omänskligt dåligt humör, samt förvirrad. Allting var prima ända tills jag klev utanför ytterdörren. Vet ej varför men mitt day to day living har en tendens att börja gå utför precis exakt där. Till att börja med så skedde det vanliga, jag plattade håret i cirkus 2 timmar och hann i princip inte ens sätta en fot utanför dörren innan jag liknande en blöt cocker spaniel. Väldigt zöt. Det fortsatte med att bussen var sen så att jag inte hann med min vanliga kaffe innan jobbet, vilket i sin tur ledde till ännu sämre humör. Så to sum it all up, var le bitch i dag på jobbet. Tack gud att jag inte hade några problemkunder så jag smoothly kunde lida igenom arbetspasset utan större katastrofer. Fattar inte varför men ibland när jag vaknar så vet jag bara att denna dag kommer att bli en pain in the ass. Allt är fel. Ligger i fosterställning och gråter på dörrmattan innan klockan ens slagit 8. Antar att det är vad som i folkmun kallas pms men jag har inte unnats lyxen att behöva genomlida detta 1 gång i månaden, det händer mig typ 5 gånger i veckan. Nåväl, har ju 2 bra dagar iallafall. Lördag och söndag.

 

Har fått dille på Gossip Girl sen jag började betala en av alla dessa tv-sajter på nätet. 79 pix kändes inte så farligt för alla säsonger plus en mängd romantiska komedier. Är dock mer oroad över mitt sociala liv. Är kär i Nate och mitt hår kommer aldrig bli lika fint som Serenas, så jag kan ju lika gärna stanna inne tils nästa sommar och kolla alla säsonger på repeat. Allt är bättre än kylan utanför dörren. Hur som, ska gå och lägga mig i nybäddad säng med lena ben nu. Ni förstår nog mysfaktorn där va alla tjejor. Puss på er

 

Så nyss nyduschad efter vända på gymmet. Fick bli BC idag plus styrka innan, tog ut mig så hårt att jag i princip såg döden i ögonen.
Ja så illa var det. Efter sista sit-upen la jag mig ner och grät i min lilla svettpöl jag gjort på golvet. Enda som inte äcklades av detta
var instruktören som high-fivade mig när jag flåsat klart efter en kvart. Fritt fram att anteckna denna sexiga information. 

 

However, ska dricka lite te och titta på lite skolarbete innan jag går och lägger mig. Måste medge att denna vecka har jag
varit sjukt effektiv. Utan tårar och mindre sammanbrott. Låt oss hoppas att det förblir så. Puss på er

 

Hellu vänner. Bjussar på pixlig cambild och fettigt hår. Sitter hemma och vilar min rumpa i soffan, ska strax trava iväg till gymmet måste bara hälla i mig ett antal liter kaffe innan. Trots powernap efter skolan och liten sovmorgon imorse känner jag mig fortfarande i samma tillstånd som en zombie. Förstår inte det här med de som säger att så fort man vant sig så blir det inte lika jobbigt att gå upp tidigt på morgonen. Måste va lögn/skämt/endast blivit sagt av morgonpigga personer för varenda gång klockan ringer 06.10 vill jag bara att någon skjuter mig i huvudet. 12 år i skolan och jag har inte blivit ett dugg bättre på att klättra ur sängen innan klockan 10 på morgnarna. Denna form av mini-tortyr när alarmet går kan vara det värsta jag gått igenom, och jag måste uppleva det 5 dagar i veckan. Buhu.

 

Hursomhelst, har idag stämt in med resten av Sverige och följt hela denna grej med SD. Skrivit arga tweets och hurrat för Soran. Blir skamvrån för Sverigedemokraterna, ajabaja. Har även varit produktiv i skolan, köpt nya undies och kollat lite länkar inför thaien. Möcke trevligt. Men nu måste jag springa, pözz!

Ja godkväll kära vänner. Sitter nyduschad och näck i min säng för er som ville veta det. Denna helg har bjudit på partäj, jobb och snabbmat, det vill säga - som alla andra helger. Är så imponerad av mig själv varje gång jag krossar law of physics och tar mig upp till jobbet efter ynka tre timmars sömn. Ser ut som stryk, håret luktar djungel och sminket från gårdagen sitter där det ska - på kudden. Är ett vandrande exempel på ordet vider men trots detta lyckas jag på ett eller annat sätt komma till jobbet i anständigt skick. Vart är mitt pris? Skämt åsido. Nej men så illa är det inte varje gång. Var bara just denna helg när jag för en gångs skull sa att "jag ska ta det lugnt ikväll" som jag lyckades med raka motsatsen. Varför är det alltid så? De helgerna när man verkligen borde vara den som smuttar på sin alkoholfria drink i 2 timmar, inte är med på shotracet och faktiskt tar den tidiga bussen hem - så gör man tvärtemot? Och de helgerna man planerar att gå all in, bjuda på öl OCH taxi hem så är det inte en jävel som är taggad. Nej ni, ett litet mysterium detta. Nåväl, klackarna i taket (hatar detta uttryck) på Berns, ett stopp för nattamat på McDonalds och taxi hem innan jag kravlade till sängen och däckade likt spädbarn.

Idag stod jag återigen i kassan på jobbet och förundrades hur folk kan lägga så mycket energi på så värdelösa saker. Fick i princip en utskällning för att stopp och OK knappen i våra betalterminaler inte sitter på samma plats som de gör på den kundens snabbköp. Varpå kunden skrek på mig att det minsann var SKITDÅLIGT och stormade ut i ren frustration. Ja lilla vän, ursäkta mig. Har fått så många konstiga klagomål genom tiderna, allt ifrån att påsarna är för fula till att musiken vi spelar är så dålig att man helt enkelt inte kan kan handla hos oss. Och varje gång står jag där och undrar hur man har ork och tankekraft nog att bli arg på en sådan löjlig pyttegrej. Det är så spännande detta. Men nu måste jag shluta. Kan babbla om denna ilska människor besitter och folks oförmåga att hantera vardagslivet i en evighet, men det får bli en annan gång. Puss på er

Så ett lov och ganska tuff helg har tagit upp min tid, därav dålig upping kära läsare. Och med tuff helg menar jag inte att ligga hemma i krämpor pga bakfullhet. Tvärtom, har föga förvånande varit relativt kry. Tog till och med mitt förnuft till fånga hela helgen och undvek några större fyllor i all form. Trots halloween - hallååvin - fester till höger och vänster. Öppnade både lördag och söndag så det blev till att stanna hemma. Parkerade rumpan i soffan framför film och gick och la mig innan elva. Tänk att jag kan göra det. I lördags var planen att göra detsamma men så ringde pappa från stan och ville bjuda på middag. Passade ju lägligt när mina planer var att sörpla nudlar från kastrullen och sova som en bebis. Åt på American bbq och drack några drinkar på Scandic Grand Central innan jag vände hem igen och landade i sängen igen innan 12.

 

Annat spännande som hänt sen senast
- hade en toppenkväll på Nype, dansade bokstavligt benen av mig och  gick som pensionerad dagen efter pga träningsvärk.
- Rådde bot på lite söndagsångest och såg Nya Bond med Minna och Tea.
- Har även bokat London nu med ovanstående bönor.
- Avslutat 8-veckors helvetesprojekt i skolan. Tack gode gud att det är över.

 

Så detta om att livet är balans på liten tinywiny lina. Hela tiden på gränsen för nära på att trilla av och falla ner på hård kall mark. Men, detta skyddsnät innan smällen i form av vänner. Som hinner fånga upp en precis innan man slår i backen i 190 och bryter alla ben i kroppen (eller hjärtat). Lite som stöddämpare. Hur illa det än känns efter, hur ledsen man än är eller bara hur rakt igenom dålig man känner sig (för det gör man), så finns dom där och säger emot. Varenda liten ond tanke man tänker om sig själv, förnekar dom. Och just detta gör mig så läskigt jävla lycklig. Jag behöver inte ens tycka om mig själv, har vänner som gör det åt mig när jag då inte pallar med min egen existens. Denna lilla trygghet ska jag nu hädanefter hålla så hårt i. 

Grekland

 

Så kära vänner ska vi komma överens om detta: Vi tar och skippar hösten. Vi tar och hoppar över alla dessa kalla månader som vi har att vänta framöver. Går i ide, skänker dom till behövande eller bara raderar dom ur året, ni fattar. Är så less på regn som får mig att se ut som blöt hund på en nano, vattenpölar jag måste simma igenom, och denna konstanta jävla kyla. Vet att det finns värre saker än ett trist klimat men god damn it det är ju så förbannat tråkigt. Och det ska bloggas, skrivas och fotas puttenuttigt te-mys, regndroppar mot rutan och att få se film med sin beloved men icke, det andra kallar höstmys får mig att vilja gå banan.

 

Igår var vi på Lion. Ölade och pratade lite London. Får se om det blir av. Och idag har jag legat hemma, hostat och snorat och curseat the day jag gick ut med för lite kläder. Denna ihärdiga till och från förkylning kommer ha ihjäl mig snarast. Mest antagligen pga är så folkskygg på bussen och vill varken höras eller synas. Så när rethostan kommer och man får välja mellan att: hosta och låta likt jävla valross eller hålla andan, så väljer jag det sista. No judging. Nu ska jag sova, hejdå med er och pöss

Jaha tjenis på er. Sitter trött i vanlig i ordning i soffan och väntar på att få knata iväg till jobbet. Blev kort skoldag idag och det är inte mig emot då jag ska stänga ikväll samt gjorde samma igår. Klagar inte men när man krigar sig hemifrån 7 varje dag, åker från skolan direkt til jobbet och landar hemma runt 10 är man inte mycket till viking. Pallar allt som allt att krypa till sängen när jag kommer hem. Tur detta inte är något jag gör för ofta. 

Nu till något annat, idag gick mina favvo-jeans sönder. Ni vet det där paret man haft något år för länge och som sitter likt ett skal kring benen. Det är som att kliva i sitt andra skinn när man drar på sig dom och dom är precis så tighta att man får lite booty samt att man kan äta lite för mycket en fredagkväll utan att kvävas. Ja dom. Idag sprack dom. Så jävla ledsen. Hade ett litet knappt synlig hål från början men idag när jag skulle utföra akrobatiska konster i form av att plocka upp grej jag tappat så sprack dom helt. Tackar gud för att jag hade lång jacka annars hade det blivit striptease i stan, så pass mycket gick dom sönder. Buhu. 

 

Nåväl, inte mycket att göra. Sprang in på HM och köpte ett par nya. Brukar inte gilla deras jeans men dessa satt väl ok. Eller ja, lär väl ta en vecka åtminstone och lite tårar innan jag kan komma över mina gamla. Sen kanske de sitter ok. Här får ni lite röva att titta på och trött mig. Obs nya jeansen på.