Så detta om att livet är balans på liten tinywiny lina. Hela tiden på gränsen för nära på att trilla av och falla ner på hård kall mark. Men, detta skyddsnät innan smällen i form av vänner. Som hinner fånga upp en precis innan man slår i backen i 190 och bryter alla ben i kroppen (eller hjärtat). Lite som stöddämpare. Hur illa det än känns efter, hur ledsen man än är eller bara hur rakt igenom dålig man känner sig (för det gör man), så finns dom där och säger emot. Varenda liten ond tanke man tänker om sig själv, förnekar dom. Och just detta gör mig så läskigt jävla lycklig. Jag behöver inte ens tycka om mig själv, har vänner som gör det åt mig när jag då inte pallar med min egen existens. Denna lilla trygghet ska jag nu hädanefter hålla så hårt i.