Litet shpännande bildspel
Införskaffade mig denna mysiga sak förra veckan. Tänkte att om den här årstiden nu ska ha ihjäl mig så ska jag åtminstone gå under med
stil. Amanda vs Vinter 1-0.
stil. Amanda vs Vinter 1-0.
En återkommande grej jag gör när livet inte är så kult är att gå igenom mina gamla arkiv. Vare sig det gäller första bilden på instagram, tiden
man använde fb som playahead eller bara några månader tillbaks här på bloggen. Och så brukar jag gråta en skvätt för att det varje gång känns
som att det var bättre förr. Här till exempel, när jag hittade en tröja på Topshop i London som beskrev halva min personlighet samt när jag bakade
pepparkaks-kön med tjejerna i min gamla klass. Prima tider det.
man använde fb som playahead eller bara några månader tillbaks här på bloggen. Och så brukar jag gråta en skvätt för att det varje gång känns
som att det var bättre förr. Här till exempel, när jag hittade en tröja på Topshop i London som beskrev halva min personlighet samt när jag bakade
pepparkaks-kön med tjejerna i min gamla klass. Prima tider det.
Det enda lillla den här hösten som gör att jag inte kastar in handduken för gott är att jag får gå och träna. Har ägnat 6 av 7 dagar de senaste
veckorna där trots ångest och allmändepp. Idag släpade jag min rumpa dit ännu en gång och vips så hade jag 5 kg mer på stången än vanligt och
klarade alla frivändningar utan problem. Efteråt var jag så stolt att jag inte kunde hantera mig själv och därför skuttade hem i ren eufori från gymmet.
Ett litet steg för människan säger dem, men ett stort steg för Amanda.
veckorna där trots ångest och allmändepp. Idag släpade jag min rumpa dit ännu en gång och vips så hade jag 5 kg mer på stången än vanligt och
klarade alla frivändningar utan problem. Efteråt var jag så stolt att jag inte kunde hantera mig själv och därför skuttade hem i ren eufori från gymmet.
Ett litet steg för människan säger dem, men ett stort steg för Amanda.
Det största återkommande problemet i min vardag är fanimig SL. Finns ingenting här i livet som jag blir så motarbetad av som detta jävla
skitföretag. Man går 10 minuter före för att hinna men ändå så rullar bussen in 5 minuter tidigare än angivet och så måste man springa för
kung och fosterland för att hinna med. Det värsta är att man försöker göra det med grace. Ta långa kliv, inte flaxa med armarna. Men så slutar
det ändå alltid med att man liksom luffsar fram längs vägkanten likt en björn med halsduken släpandes bakom i backen och väskan har glidit
ner från axeln så man liksom rycker konstant med ena armen som om man vore en seriemörade ute på jakt efter sitt nästa offer.
Ja det eller så missar man bussen. There's no in between hör ni det mina vänner.
skitföretag. Man går 10 minuter före för att hinna men ändå så rullar bussen in 5 minuter tidigare än angivet och så måste man springa för
kung och fosterland för att hinna med. Det värsta är att man försöker göra det med grace. Ta långa kliv, inte flaxa med armarna. Men så slutar
det ändå alltid med att man liksom luffsar fram längs vägkanten likt en björn med halsduken släpandes bakom i backen och väskan har glidit
ner från axeln så man liksom rycker konstant med ena armen som om man vore en seriemörade ute på jakt efter sitt nästa offer.
Ja det eller så missar man bussen. There's no in between hör ni det mina vänner.
im friends with the monster thats under my bed
Så blev det sådär igen. Livet ville inte jobba på samma sida som mig och helt plötsligt kändes det som att få gå hem och dra något gammalt över sig var det enda alternativet för potentiell överlevnad. Det var någonstans mellan det att jag vaknade i torsdags förra veckan och såg mitt eländiga ansikte i spegeln och det att jag bölat inne på jobbtoan två gånger som jag bröt ihop framför både kunder och kollegor och fick order om att gå hem efter endast tre timmars arbete. Snyftandes stod jag fem minuter senare på en busshållplats i ösregn med panikångest och en granne i kön som tittade oroligt. Dagarna efter det har gått både upp och ner och nu kämpar jag tappert på det här med en dag i sänder. Vissa dagar är så brutalt jobbiga att det svider i magen av ångest, andra är helt okej, och vissta är faktiskt rent ut sagt angenäma. Det går i vågor. Men ni vet ju hur det är, det krävs att man ser en enda liten tinywiny sorglig grej på TV och helt plötsligt har man gråtit en hel vattenpöl på golvet och dessutom försökt dränka sig i den. Det är det här med mörket. Det är samma visa varenda jävla år och varenda jävla höst. Det fungerar inte. Jag fungerar inte.
Här händer det inte grejer
När jag var ett blont yrväder. Ett spännande sådant.
Problemet med vinterhalvåret är att det är så mörkt och jävligt. Regnet inte bara faller ner när man ska gå till bussen utan det liksom piskar en i ansiktet med jävla vilje som om man hade en privat mobbare där uppe i himlen. Och varenda gång man råkar missa bussen för att SL gång på gång misslyckas sammarbeta så måste man andas djupa andetag i minst 10 minuter för att inte bara dropa dead i närmsta dike och invänta slutet. Jag pallar inte mer.
Min vardag består endast av jobb med mer jobb samt middagar bestående av nudlar och micrade matlådor. Hjärtat svälter efter äventyr och det svider lite extra i det varje gång jag inser att jag stampat denna lilla kvadratmeter för länge nu. Jag måste kliva ut. Men så sviktar det där som i folkmun kallas psykisk stabilitet och helt plötsligt smakar det kräks i munnen och allt blir tungt enbart pga den jävla anledningen att det känns så vidrigt att tänka på sin framtid. Vad i helvete ska det bli av mig.
Så man gör som dem säger, man fyller ut dagarna med saker som ska vara kul, omger sig med människor som ska vara bra, travar tappert iväg på en utekväll i sann Mia Törnblom-anda för att slippa vara själv med sin ohälsa enbart för att ändå hamna där på nattbussen hem lite senare och bli sparkad i magen av ensamheten. Och så kliver man av med gråten i halsen och springer hem bara för att yla på dörrmattan en sekund senare att nu får ni skicka assistans för nu har jag gått sönder och nu slutar mitt hjärta slå och nu fungerar jag inte ett enda andetag till.
Har så djävulskt svårt att få det här med hjärta/hjärna att fungera ibland. Blir till en liten sprinkler i människoform med tårarna sprutandes i 90 grader varenda gång mitt liv tar en u-sväng. Ett litet monster i en hög och det enda som hjälper är att sova tills det slutar trycka bakom revbenen. Vill bara rymma iväg ett litet tag och komma tillbaks när det blivit bättre. Och om det inte blir det så hoppas jag att ni tar hand om mig. Okej?
Du och jag vi ser världen i samma nyans. Vi åskar och blixtrar för ingenting alls.
Lite London. Älskade stad. Förutom ett försvunnet bagage och lite tårar så har denna resa varit helt prima. De räknar redan ner till julafton i England och inte på några små svenska vis i form av en liten julsång på radion ibland utan här slår de på stort så orkestrar och körer finns redan utpalcerade i diverse malls för att dela ut lite julfeeling. Det är lysande snöflinge-lampor längs hela oxford och vilket fik man än kliver in på så kommer man att få pepparkakskaffe med en stjärnor i. Så mysigt. Är inte en jul-person annars då jag inte fungerar helt korrekt på mina mentala plan vinterhalvåret men i London så kunde till och med min arma själ känna lite pirr. Kan ha varit för att det ej hunnit bli minusgrader där än eller för att solen sken alla dagar men hur som helst fick det mig också att länga lite till den 24 efter lussebullar och paket. Hur bra som helst. Annars så vandrade vi runt i Camden bland färgglada lampor, rökelser och annat spännande man hittar på marknad, klämde på mängder av skor och köpte lika många därtill, och så drack vi öl på de typiska engelska pubarna och åt hamburgare på Fridays. Så fruktanvsvärt trevligt.
Imorse väckte jobbet mig med 4 samtal före klockan 9 som en liten påminnelse om att vardagen faktiskt finns kvar här hemma och att semestern slutar imorgon. Tjist det. Men med typ 40 kr kvar på kortet så är väl det lika bra. Nu ska jag göra trolla fram något ätbart och sedan ta mig till gymmet efter en veckas uppehåll. Det kallar på mig. Pöss
24 timmar till avresa
En liten sur chey
Så var dagen kommen och åker jag till London om mindre än 24 timmar. Resväskan står dock fortfarande kvar i förrådet och boardingpassen till flyget ligger kvar på jobbet. Framförhållning är som ni hör inte min starka sida men peppen i mig jobbar på duktigt och jag längtar precis som man längtade efter julafton när man var liten och man visste att man skulle få den där jättehäftiga grejen men pekat ut i leksakstidningen. I mitt fall var detta en discokula när jag gick i andra klass och detta enbart så att jag skulle kunna ha fest i mitt rum med minna vänner. Som att en discokula var den ultimata partyfaktorn back then... Hur som helst, har levt på existensminimum en evighet och inte ens nuddat en atom alkohol så de kommande fem dagarna ska jag köpa allt vackert mina ögon skådar och dricka öl i mängder. Det ni. Planerar även att äta indisk mat på favoritresturangen vi hittade förra gången, få träningsvärk i kinderna pga skratt med mina honor samt att spana in snygga killar i Camden. Älskar London.
Olediga helger är inte kul för nån
Vänner vänner vänner. Om några dagar lämnar jag landet för att bege mig till London. Detta ska givetvis bli en oerhört trevlig upplevelse men tills dess måste jag leva livet i sån total boredom att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Spara pengar i all ära men snart går jag banan för jag får inte göra något kul. Alls. Den här helgen ska jag till exempel enbart jobba, träna och inte dra mitt kontokort någon enda mer gång än de när jag måste handla luch på jobbet. Och det är så tjiiist för det enda jag vill göra är ju de sedvanliga att klättra i mina tighta jeans, måla perfekta vingar med min eyeliner och återvända till Ljunggrens ännu en lördag. Ja det och sen vill jag dansa bort mina ben till dålig musik på ett trångt dansgolv, hångla upp en främling samt avsluta kvällen med en cheeseburgare och en spya på McDonalds. Men icke. Den här helgen är jag doomed till att stå i kassan på jobbet och riva av frasen "var det bra så?" samtidigt som ni andra lediga får komma in och handla grejer inför kvällens middagsbestyr. Så avis. Vill att ni tänker på mig medan ni pimplar virrepirre i era kök och gör planer för den spännande kvällen. Buhu stackars mig.
En helg när jag inte jobbade i sommras.
Finns inget jag behöver som är någon annanstans, jag skulle kunna dö nu med kinden mot din hals
Sånt i min inspo-mapp från tid och otid.
Idag har jag hängt med min möcke efterlängtade före detta skolkamrat och snygga vän Ludvig. Smsade han i panik igår då livskrisen var värre än vanligt. Skäms för att säga det men anledningen till kollapsen kom när jag både jobbat och tränat en evighet och efter det skulle få komma hem till färdiglagad middag för första gången det här decenniet, och så blev det.. wait for it... fiskgratäng. Kunde bara inte hålla mig. Reagerade precis som man gjorde i grundskolan och det stod att det skulle bli pannkakor till skollunch men så hade niorna som fick äta innan oss ätit upp alla så vi fick rester från gårdagens köttgryta och pulvermos till. Då är man bara inte en stark människa. Är medveten om att jag kan ha överdrivit när jag skrek att det såg ut som spya till min stackars mamma samtidigt som jag låste in mig i badrummet och grät på golvet. Men det var många faktorer som ledde till att jag blev en ledsen ponnyhäst igår, inte bara middagen. (förlåt mamma)
Hur som haver, ägnade förmiddagen åt att dricka kaffe i stan och diskutera framtiden med Ludvig. Är så omänskligt avundsjuk på mina gamla klassisar som hoppat på en utbildning, skaffat lägenhet och katt eller som åtminstone redan flytt landet. Det enda som är spännande med mig är att jag ibland får tacklas med arga kunder på jobbet och att jag lider av kronisk träningsvärk men det är ju inte ens, på allvar, ett dugg spännande. Så nu har jag ventilerat ut lite angående detta, gjort upp en flyktplan ifall allting faller sönder och samman här hemma samt pratat framtida resmål. Fint sätt att spendera en dag jag annars skulle sovit till 15 enbart för att släpa mig till soffan för att fortsätta sova där. Tänk vad lite kamratskap och kaffe kan göra för hälsan.
Som färger som bara syns på natten
Portugal
Idag har jag cyklat i ösregn till gymmet enbart för att spendera en timme där på ett vidrigt crossfit-pass. I slutändan skrek jag högt att nej nu pallar jag inte mer pga kändes som att min rumpis skulle dö om jag gjorde ett enda benböj till. Bästa känslan är väl när man trots det, trots att det svider i varenda liten muskel, faktiskt orkar en till. 2 till, 10 till och med. Och sen när det är klart så är man så stolt över sig själv att det inte gör något att man ligger där i sin egna lilla pöl av svett på golvet och försöker börja leva igen. Trodde att jag var värst då jag konstant ska ta ut mig till den grad att jag får blodsmak i munnen och på allvar skulle kunna spy upp min frukost, men en tjej började gråta idag, så hårt tog hon ut sig. Ledaren tackade henne efteråt och sa att nu vet jag att jag gjort ett bra jobb. Haha, galet.
Nu har jag cyklat hem igen. Tog hand om mitt hår alldeles nyss med en hårinpackning som luktar sommar, lyssnar på min glada playlist och ska styra upp det här med lunch. Kämpar fortfarande med min ovän ångesten som kommer i takt med den här årstiden och den konstanta gråa himlen utanför. Vissa dagar vill jag bara ta en big old cry, ligga under mitt täcke i två veckors tid och sen få vakna som the new better me. Men det funkar ju inte så. Tyvärr. Går därför till gymmet i hopp om att dessa omtalade dopaminer ska göra underverk för min gråa själ och kanske skänka lite ni vet, inre harmoni. Återstår att se om detta är en myt eller om denna trevliga sinnesstämning infinner sig snart. TIlls dess så önskar jag att jag hade en liten katt att klappa på, någon som gjorde kaffe åt mig på mornarna och lite, litee solsken någon gång helst snart? Snälla? Det vore något det.
