Idag har jag cyklat i ösregn till gymmet enbart för att spendera en timme där på ett vidrigt crossfit-pass. I slutändan skrek jag högt att nej nu pallar jag inte mer pga kändes som att min rumpis skulle dö om jag gjorde ett enda benböj till. Bästa känslan är väl när man trots det, trots att det svider i varenda liten muskel, faktiskt orkar en till. 2 till, 10 till och med. Och sen när det är klart så är man så stolt över sig själv att det inte gör något att man ligger där i sin egna lilla pöl av svett på golvet och försöker börja leva igen. Trodde att jag var värst då jag konstant ska ta ut mig till den grad att jag får blodsmak i munnen och på allvar skulle kunna spy upp min frukost, men en tjej började gråta idag, så hårt tog hon ut sig. Ledaren tackade henne efteråt och sa att nu vet jag att jag gjort ett bra jobb. Haha, galet. 

 

Nu har jag cyklat hem igen. Tog hand om mitt hår alldeles nyss med en hårinpackning som luktar sommar, lyssnar på min glada playlist och ska styra upp det här med lunch. Kämpar fortfarande med min ovän ångesten som kommer i takt med den här årstiden och den konstanta gråa himlen utanför. Vissa dagar vill jag bara ta en big old cry, ligga under mitt täcke i två veckors tid och sen få vakna som the new better me. Men det funkar ju inte så. Tyvärr. Går därför till gymmet i hopp om att dessa omtalade dopaminer ska göra underverk för min gråa själ och kanske skänka lite ni vet, inre harmoni. Återstår att se om detta är en myt eller om denna trevliga sinnesstämning infinner sig snart. TIlls dess så önskar jag att jag hade en liten katt att klappa på, någon som gjorde kaffe åt mig på mornarna och lite, litee solsken någon gång helst snart? Snälla? Det vore något det.