I slutet på förra sommaren kröp en liten olustig känsla upp på min axel och liksom bosatte sig där permanent. Som ett litet odjur med dålig energi och tyngd. Vardagen kändes inget kul, jobbet gjorde det sedvanliga (ni vet, dödade min själ) och allting gjorde ont. Jag gick på lite intervjuver men inget ledde någon vart och mitt i allt det här så bestämde sig hyresvärden till vår lägenhet för att sälja, vilket betydde att jag så småningom inte skulle ha någonstans att bo. Det gjorde ont i hjärtveksamheten kan jag meddela. I samma veva som vi flyttade ut blev jag varslad från mitt jobb, bilen gick sönder och livet blev en sådan härlig fest för den som gillar att gräva ner sig i sin egen olycka. Ping, jag. 

 

Sedan har jag gråtit tills igår ungefär. 

 

Nu har jag tyvärr ingen guide i överlevnad om hur man klättrar igenom detta emotionella kaos eftersom att jag fortfarande står mitt i det. För tillfället är mitt enda mål att hitta ett jobb som inte känns som ett tungt tryck mot min bröstkorg och där jag kan se mig själv stanna i mer än 4 månader utan en mänsklig härdsmälta. Sedan ska jag börja om med det här vad gäller vuxenlivet, hitta någonstans att bo, betala för mitt eget internet, duscha lika ofta som en vuxen människa bör och ja, resten.