Vänner, I'm alive and well. Det trodde ni inte va? Inte jag heller. Ska inte ljuga så att påstå att jag var något annat än skeptisk inför allt det här med att vandra i ett fjäll i 5 dagar är rent påhitt. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Givetvis trodde jag väl inte att jag skulle kapitulera och dö på en sten däruppe men att jag skulle få ha en angenäm upplevelse samtidigt som jag tog mig upp och ner för berg med typ 100 kg packning ingick inte i mina tankar om fjällvandring. Men tänk vad fel man kan ha va? För visst att jag klev av bussen som körde oss till Anjans Fjällstation med darriga ben och visst att den första kilometern som bara tog oss rakt ut i skogen fick mig att fundera på självmord så hade jag, verkligen, kul resten av tiden. 

 

Och vet ni hur fint det är där uppe? Skäckerfjällen som det hette där vi var är i princip tomt på andra besökare så de här 5 dagarna har det varit jag och mina 22 klassmates som bedrivit liv där uppe. Bland gröna kullar och blåbärsris. Och bland vattenfall och små bäckar. Och vem visste att det kunde vara en sån fin grej att få ligga på mage på ett fjäll och äta blåbär i 3 timmar? Inte jag. Och jag trodde inte heller att det var något spännande att få klättra upp till ett vattenfall i monsunregn och sitta där på en sten och prata om livet. Men tänk vad lite utmaning och duktiga regnkläder kan göra. Är så stolt. Och glad. För även om jag inte sett mig själv i en spegel på 4 dygn och säkert luktat lite djungel samt typ inte kunnat duscha ordentligt sen innan vi åkte så har det varit världens grej att få uppleva. Och trots att jag gick runt hela sista dagen i kängor som luktade röv och såg ut som en jävla dementor när jag satte mig på nattåget hem igen igår och så har det varit en sån häftig grej att få vara med om. Verkligen. Så pass att jag sklle kunna utsätta mig för det igen. Heja fjällvandring.