Så blev det sådär igen. Livet ville inte jobba på samma sida som mig och helt plötsligt kändes det som att få gå hem och dra något gammalt över sig var det enda alternativet för potentiell överlevnad. Det var någonstans mellan det att jag vaknade i torsdags förra veckan och såg mitt eländiga ansikte i spegeln och det att jag bölat inne på jobbtoan två gånger som jag bröt ihop framför både kunder och kollegor och fick order om att gå hem efter endast tre timmars arbete. Snyftandes stod jag fem minuter senare på en busshållplats i ösregn med panikångest och en granne i kön som tittade oroligt. Dagarna efter det har gått både upp och ner och nu kämpar jag tappert på det här med en dag i sänder. Vissa dagar är så brutalt jobbiga att det svider i magen av ångest, andra är helt okej, och vissta är faktiskt rent ut sagt angenäma. Det går i vågor. Men ni vet ju hur det är, det krävs att man ser en enda liten tinywiny sorglig grej på TV och helt plötsligt har man gråtit en hel vattenpöl på golvet och dessutom försökt dränka sig i den. Det är det här med mörket. Det är samma visa varenda jävla år och varenda jävla höst. Det fungerar inte. Jag fungerar inte.