"Vi hörs aldrig mer" har jag lust att skriva. Men så är inte fallet. För imorgon eller i övermorgon kommer jag säkert känna annorlunda. Gillar inte ordet jobbig och mitt eget namn i samma mening. Gillar inte sura poliser eller att åka buss ensam ledsen. Gillar ingenting. Är det okej att dö mentalt som sjuttonåring? Hejdå världen.