Har precis anlänt hemma efter ett inte så spektuakulärt pass på gymmet. Trots att jag hällde i mig en energidryck innan och vilade i min morgonrock tills klockan 15.20 idag så har min energikvot varit bristfällig. Men, att jag ens faktiskt galopperade iväg till gymmet idag är en bedrift bara i sig. Det måste man komma ihåg. Hela våren brottades jag ju som tidigare nämnt med en personlig demon här i livet och som förstörde allt sånt där som vanliga människor tycker är kul och intressant. Så även om min energikvot var låg idag är den ändå 246574 % bättre i jämförelse med ja typ mars månad när jag allt som allt orkade gå upp i sängen och surpla i mig gårdagens kaffe ur kannan genom ett sugrör. Så, heja mig. 

 

Det här hörni är något som jag är enormt tacksam för nu när varenda detalj i det här som ska vara livet inte känns som ytterligare 1 kg klump i magen. Nu när jag får fördela min energi på saker som är bra att pyssla med, som att laga mat, träna, ta en fika med en vän, och inte bara på att samla kraft nog för att gå till ICA och köpa mjölk utan att bryta ihop på vägen dit. Nu när jag, alltså jag och inte min psykiska ohälsa får bestämma hur dagarna ska se ut. Det är en liten vinst i livet varje gång jag faktiskt längtar efter att få klättra i mina träningskläder och vill svettas på Sats, och det är en bedrift varje gång jag inte bara går raka vägen hem efter jobbet och lägger mig pga fysikt utmattad av att må som en påse skräp en hel dag. Det här som kanske är småsaker för gemene man men som känns som en stormvind i mitt hjärta varje gång, för att jag orkar. Det, DET är grejer det. Så, let us pray nu att livet har fått vara sitt håll-käften-jobbiga klart för ett litet tag nu. För jag gillar det här rimliga, vi funkar bra ihop.

 

Nej hörni, igår var livet inte så jävla kul. Jag hade planerat en ledig söndag i fridens tecken men istället behövde jag och min kropp dela hem med vad ni dödliga kallar mensvärk. Nu såhär efter en 24h lång dag i krämpor skulle jag mer vilja påstå att det knappast kan benämnas som mensvärk utan mer och och mer verkar vara Satan som i egen hög person kryper upp från helvetet, bosätter sig i mina äggstockar och som bestämt hugger mig i magen tills jag trillar av pinn. Ungefär så. Förstår ej. Har tidigare ätit p-piller eller haft p-stav men så en dag bestämde jag mig för att hormoner var jättejätteläskigt och att al natural skulle vara det nya svarta för mig. Men tji fick jag.

 

Men, eftersom att jag är en självständig kvinna som inte låter sig kontrolleras av vare sig män eller mens så skulle jag bestämt ta en fika igår trots att jag redan innan klockan 14 behövt äta all den tillåtna mängden alvdeon och ipren en vuxen människa med sunt förnuft bör knapra i sig. Och redan nu kanske ni har räknat ut att det här inte skulle sluta gott men det gjorde inte jag. Istället krälade jag ut genom ytterdörren samtidigt som PMS spökade i min kröpp med sådan kraft att jag hela vägen till tunnelbanan väste elaka saker till Martin och mycket högljutt och ocharmigt hulkgrät för att jag kände mig så ful. Drömflickvän.

 

Hela den här förskräckliga dagen slutade iallafall med att jag behövde åka hem och sova middag i 3 timmar på soffan. Sedan gjorde jag ingenting mer resten av dygnet. Herregud, den här misären? Ska det vara såhär? Stackars mig. 

 

Tidigare har jag rantat om saker jag önskar att jag visste när jag var 15 och försökte tackla mina tonårsår, men den här gången tänkte jag ranta om sådant som jag önskar att jag visste då när jag övergick från tonårsfasoner till ung vuxen. Ni vet den där fasen, paradigmskiftet som en mentor sa till mig en gång i skolan. Sånt jag önskar att jag visste när mina tonår tog slut och mina fötter skulle stampa ut i vuxenvärlden, men jag inte riktigt visste hur det skulle kännas.

 

- Det är ok att slänga dem där gamla jeansshortsen man köpte i thailand när man gick första året på gymnasiet och som faktiskt inte passar fortfarande. Det är ok. Herregud, man har inte växt klart när man är 20 år gammal. Men det kunde ju inte jag veta. Så där stod jag framför spegeln och försökte kräla i shortsen samtidigt som mitt ansikte sakta men säkert antog färgen lila i takt med att jag endast drog in små, korta andetag i lungorna för att hålla magen så platt som möjligt. Nej hörni, så ska det inte vara. Tydligen finns det fler stadier där man kan växa på höjd och bredd här i livet, inte bara från barn, till tonåring, till vuxen. Och bara för att man fyllt 20 år på jorden fungerar man inte numera som en fullbordad pokémon och ibland kan det faktiskt vara så att man växer ur sina gamla favoritkläder. Trots att man är vuxen nu och ska ha växt klart. Släng dem och köp nya. 

 

- Man kan vara en bra person fast att man inte lägger hela sin livsbesparing på en enda lång resa till Asien och får andas exotiskt luft och leva bland blåa hav och vita stränder. Och man kan vara en kul person att umgås med fast att man inte bott på fattigt hostel i Thailand, lärt sig surfa i Australien eller sett alla kontintenter innan man fyllt 25. Man kan vara en riktigt urbota fining till människa fast att man inte gjort säsong i Alperna, kan cykla downhill eller bara riktigt har levt. Hör ni det? Man kan vara en bra, en riktigt bra, människa fast att man bara har hängt hemma där man bor hela sin livstid. Fast att man kanske bara gillar promenader i skogen bredvid sitt hus, att få klappa på sin älsklingskatt och skåla med vänner på kvarterskrogen. Kom ihåg.

 

- Ta inte första bästa (läs otrygga, dåligt betalda och bara allmänt mest ledsna jobb) för att just, ha ett, jobb. Gode Gud är det någon aspekt i mitt liv som jag verkligen önskar att jag varit snällare mot mig själv tidigare så är det den här punkten. Man kan inte spendera 8 timmar varje dag på ett ställe som långsamt och utdraget har ihjäl en, hör ni det? Aldrig. Hatar du dina kollegor? Byt jobb. Är din chef ett praktarsel som inte betalar ut din lön som hen ska? Byt jobb. Känner du varje dag att du hellre skulle betala lönen du tjänar för att slippa gå till jobbet? Byt. Jobb. BYT. JOBB. Så är det med det.

 

Ja och det var allt jag lärt mig än så länge om att vara vuxen. Häromdagen hittade jag mögel i min kaffepanna och bara för någon vecka sedan råkade jag stänga av mitt alarm och sova till halvtolv en onsdag så det är ju en bit kvar som ni förstår. Och jag gillar fortfarande att dricka bärs precis lika mycket som jag gillade det 00.01 och jag lagligt fick gå ut på krogen för första gången men jag gillar också att dricka rödvin och ha parmiddag, ta bilen och storhandla med Martin och känslan precis efter man blivit klar med att ha städat hela sin lägenhet. Så det är lite av varje helt enkelt. Men shhhpännande är det ju det här med att växa upp. Längtar tills jag får skriva den här listan igen när jag blivit 30.

Shit hörni, ibland vill jag bara vara 16 igen och knappra in inlägg här om livet på löpande band. Hade så mycket som inte rymdes inuti min kropp och som gjorde sig bättre i ord här på bloggis. Och andra dagar ägnar jag detta lilla internethem ungefär 0% tankekraft. Det går upp och ner kan man säga. Har i alla fall funderat och funderat och jag tror att jag ska försöka styra upp den här verksamheten igen, men lite blygsamt denna gång, Blygsamt, varsamt. Jag tänkte mig, att jag ska försöka skriva en krönika om allt som ryms inom ramen 24h i Amandas lelle liv, ungefär 1 gång i veckan kanske. Vad tror ni om det? Med hopp nu alltså om att jag kan hålla igång det här. Mest är det för min egen skull eftersom att jag har en 53263 olika anteckningar i min telefon med påbörjade meningar och saker som jag vill skriva om, men som jag aldrig får tummen ur och gör verklighet av. Och så lite för att min hjärna inte ska skrynkla ihop och försvinna av tristessen en vanlig, okreativ vardag innebär. Jag tror att det kan bli bra. Eller ja, jag hoppas att det kan bli bra. Hoppas, hoppas.

 

Idag skulle jag ha middag med två kollegor här hemma i min och Martins stora, gigantiska enrumsvilla på 32 kvadrat där vi knappt i vanliga fall kan existera samtidigt utan att syret tar slut. Okej det var en överdrift men här i vår lilla nya lägenhet finns det inte mycket plats över för dunkla hörn och mysiga gömställen, istället är det bara allt som allt ett stort kvadratiskt rum där alla möbler gemensamt delar på den golvyta som finns och jag och Martin bor där emellan. Och vill man ha middag hemma så måste en av de 2 parter som jag och Martin utgör lämna boet, annars är man i vägen. Så i söndags bestämde jag enhälligt att Martin måste ut på onsdag, för då ska jag ha tjejmiddag. Och eftersom att han är det bästa som finns på 2 ben här i världen passade han på att ta en AW med sina skolkompisar just idag, lite för sin skull men mest för min. Hur fint som helst. Men nu till problemet, nu är min tjejkväll slut. Maten är uppäten, disken är diskad, sminket är avskrapat. Och nu vill jag att Martin genast ska komma hem. Jag vill att han ska komma hem och umgås med mig så att jag inte behöver titta på den här tråkiga filmen på netflix helt själv, i mörkret, i min lilla men gigantiska lägenhet helt ensam och övergiven. Är det så mycket begärt??? Svaret är ja, Amanda. Det är för mycket begärt. Herregud hur blev man såhär eländig?