Nu ska vi prata allvar mina vänner. För efter allt så är det här ändå en blogg, min blogg. Och även om jag gillar att prata om kalasfyllor och hur glamuröst det är att få dricka drinkar på East varenda fredagkväll så är ju sanningen som så att jag faktiskt inte ägnar mig åt det där längre. Iallafall inte på heltid. När augusti tog slut klev jag av Stureplan. Jag klev av och lämnade det färggranna och pop-musik-dunkande dansgolvet mitt liv varit hela sommaren bakom mig. Och jag ska inte ljuga, det var ett stycke seprationsångest utöver det vanliga, men också ett steg jag tog med glädje. Jag skulle ju börja på Lillsved. Och ända sen det lilla steget har jag hängt utanför min lilla låda av komfort typ varenda dag. Och det mina vänner, skrämmer mig varje gång. Jämnt. För jag har ju alltid varit en fena på att kladda på ett lager smink, svepa en flaska vin och go wild på valfritt dansgolv med mina vänner. Det har jag gjort. Och jag har alltid varit grym på att fylla en resväska med mina favoritgrejer och åka till ett soligt land där jag kan hänga en dag eller fjorton utan några bekymmer som helst. Det har jag också gjort. Däremot är jag inte bra på att vare sig segla, cykla mountain bike, paddla kajak i stormvind eller ja typ hålla motivationen på topp när mitt tält regnar in på ett fjäll 100 miljoner jävla mil hemifrån. För det har jag aldrig gjort. MEN, det betyder inte att jag inte ska göra det. Det betyder att jag måste testa det. Och om jag fick bestämma något här i världen ja då hade jag givetvis bestämt att jag kunde allt från början. Vare sig det gäller att dansa tills klockan är 5 på morgonen eller att hålla modet uppe när båten man seglar hållar på ett välta. Och fick jag bestämma lite till så hade jag bestämt att jag aldrig får vara rädd. Någonsin. Men det är jag. Och jag kan ju inte heller allt. Och ända tills nu har det här med comfortzone inte riktigt velat fastna i mina öron, för när skulle jag någonsin utanför den? Men så började jag här och varenda dag är ett litet äventyr jag måste vara med om och vad spännande det är. Och fruktansvärt. Mina känslointervaller går från hög på adrenalin till äkta skräck. Och ibland måste jag bara sätta mig när här borta och andas lite djupt ett tag för det är en sån jävla emotionell tripp det är att utmana sig själv varenda dag och jag har inte vant mig än. Men jag älskar det. Jag är hög på detta och det skrämmer mig så in i norden. Samtidigt som det gör mig så löjligt lycklig. Jag är så glad att jag får vara här.

 

Så alltså, det jag egentligen behöver just nu är någon som klappar mig på huvudet inför varje ny sak jag måste utsätta mig för och som säger åt mig att Amanda, calm your shit. Ännu mer nu med tanke på att jag ska åka till Järsvö på onsdag och cykla downhill. Dvs, cykla ner från en jävla skidbacke. Hur överlever man det? Det återstår att se. Och jag är skitpepp.

 

Nu blev det såhär igen. En massa saker på samma gång och här ligger jag utslagen i soffan trött som ett odjur och med den mest brutala fuldagen i mitt livs historia. Jag skämtar inte. Det skulle lätt kunna vara så att bakfullheten inte lämnat min kropp sen i fredags och att det är förklaringen till varför jag idag vandrat runt som ett elände på två ben. Men jag vill gärna tro att det är något annat som spökar i min kropp och inte det faktum att jag inte kan dricka som jag gjorde när jag var 16 längre. För visst är det kul att köra beerpong på hemmafest och varva de dåligt blandade drinkarna med snurra flaskan. Och visst är det askul att dynga ner sig och djungla ut bland folk man dansar på bordet med fast att man knappt känner någon och egentligen borde gå hem. Ja eller visst var det kul, förut? I fredags hade vi vårt egna lilla party på skolan i ett kök på typ 5 kvadratmeter, med strömavbrott och utan fungerande vatten. Det var kaos. Och skitkul. Och även om jag inte är ett större fan av baksmällan man alltid lyckas kamma hem efter lite för mycket egenblandad red bull vodka så är det ju så förbannat kul att få släppa ut och rasta sin inre fjortis ibland. På riktigt. Sån kul kväll. 

 

Nu såhär i efterhand har jag väl förstått att även om det visat sig att jag forfarande är fullt kapabel till att släppa loss som en nybliven 18-åring, så återhämtar jag mig inte som en sådan längre. Tyvärr. Så resten av den här helgen ska jag endast dricka te och lösa korsord. För att komma i form igen. Kram på er.

Hej på er. Kan meddela att jag haft en riktig dunderhelg i form av både en tillställning som slutade med dansande på bord i fredags och kärleksfilm-mara i lördags med min pingla Jessica. Grät som ett litet barn gjorde jag, men det behövs ju ibland. Hur som havre, vi återgår till fredagen. Det var nämligen så att några gurls här på skolan ställde till med en födelsedagsfest, och det kunde man ju helt enkelt inte missa. Dessutom har jag verkligen utan skam varit asful här ute i typ 4 veckor nu och det mänskliga förfallet är så påtagligt när man ska sova ute i skogen utan tillgång till faciliteter som typ dusch och spegel mer än en gång i veckan. Så alltså, att få måla perfekta eyeliner-vingar och klättra i ett par tighta jeans var mer än efterlängtat. För hur kul är det inte att få varva sin dagliga ugliness med att få vara foxy as hell ibland? Jag älskar att platta håret och få kladda på lite mascara med jämna mellanrum, och att få vara wa wa woom ibland när man mest annars alltid är ett tråkigt hmmm. Festen blev riktigt fin den med och efter att vi ölspelat färdigt borta hos mina närmsta grannar här på Lillan så gick vi vidare och dansade fuldans med folk från paralellklassen. Sen styrdes det efterfest på killarnas residens och där pratade vi hemligheter och drack vin ur kåsor tills solen gick upp igen. Som de vildmarksmänniskorna vi är med andra ord. Älskar min klass. 

 

Det enda mindre angenäma den här helgen var när mitt stackars öga av misstag krockade med en annan persons armbåge i lördags natt. Kan meddela att en del tårar utdelades från min sida och även om jag inte gillar att böla bland folk så ilade det så pass i mitt huvud just där och då att det liksom inte gick och hejda. Men, jag var på benen igen efter 15 minuter med en numera ashäftig blåtira. Min första dessutom. Hela helgen har jag skrytit om den och det har varit en fest ändå tills idag när vi skulle hålla event för utbildningsradion på 220 pers. Då kände jag mig inte riktigt som the bad bitch who can't be tamed som jag såg ut som. Utan mer som ett missanpassat får med blått öga. Stackars mig.

 

.... Ägna typ 60 sekunder åt att tänka på hur fruktansvärt jävla vackert detta är? Ni vet hur man brukar tänka tillbaks på saker man varit med om och hur vissa enskilda partier i ens liv liksom stuckit ut från de vanliga? Och så önskar man att man kunde få leva just det ögonblicket på repeat några gånger igen tills det att man känner att man riktigt är klar med det. Det här är ett sådant. Jag har sett många solnedgångar under mina 20 ynka år här på jorden och jag har träffat många människor också, men aldrig har jag sett eller mött några så färgstarka som dem jag fått uppleva eller lära känna de senaste dagarna. Det ryms liksom inte. Inte i ord, inte i bilder och framförallt inte i min kropp. Jag är så glad att jag går sönder snart. Och vilken fest det är mina vänner.

 

Måndagar, alla veckors lite mindre angenäma dag. Idag var en extrem sådan. Visserligen har vi haft noll ansträngande saker på schemat och mest har vi fått läsa anatomi och se på film, men ändå ville jag helst stanna under täcket imorse när väckarklockan ringde och skulle släpa mig upp till verkligheten. En sådan dag helt enkelt. En sådan när håret alltid är fult hur man än gör och ringarna under ögonen tyder på kronisk sömnbrist. När ens spegelbild hade kunnat lura vem som helst att en skräckfilm var in the making och minsta lilla grej får det att kännas som att man konstant jobbar i uppförsbacke. Nej hörni, den här måndagen har inte respekterat mina känslor. 

 

Nu har jag precis avslutat ett pass på gymmet här och ansträngt mina små triceps till det yttersta. Och nu ska jag äta kvarg, ladda ner en film och ägna de sista timmarna på detta dygn åt att låtsas som att det inte existerat. Imorgon ska jag välta med en kajak, ja ni läste rätt, med flit alltså för att se hur det känns, och tills dess planerar jag att ladda alla batterier som går att ladda i denna lelle kropp så att det kan få bli en shpännande upplevelse att se tillbaks på. Och ingen trött, ångestfylld sådan. Puss på er

 

 

Lever as we speak i studentlivsidyllen här på Lillsved. Min halva av rummet som jag delar med Mimmi har precis nått toppen av mysfaktorn och ljusslingan och mysfiltarna är det bästa jag vet. Alla mina kläder ligger i en byrå som luktar lite skumt och alla mina skönhetsprodukter är numera sånna man kan köpa i "big-size" på Rusta för ett rimligt pris. Igår införskaffade jag mig även en lila vattenkokare till huset för 49 svenska kronor så att kvällarna nu kan kompleteras med te-mys som om typ en månad är obligatoriskt. Och fast att man är begränsad till typ en yta på några kvadratmeter och ibland kanske längtar lite efter att ha 20 minuter till civilisationen och inte 1 timme som det är nu så njuter jag varje sekund här ute. Igår hade vi Harry-Potter-maraton i en gympasal och innan det var vi sex pers som drack rödvin på en papperskorg i ett kök på 2 kvm och alltså det är så mysigt och så fint och så härligt att jag redan nu inte vill tänka på att det här ska ta slut. Att få dricka pulverkaffe och sitta i vår soffa som säkert är kvar sen före kristus och prata om livet och sånt som är viktigt är så fruktansvärt underskattat. Det fina i det här fula liksom. Studentbubblan här ute, den vill jag aldrig kliva ur.