Men så idag var det dags igen för ett sånt där opraktiskt icke-existerande inre lugn hos mig. Ett litet människo-monster strax innanför min bröstkorg som bara vill klättra ut och kasta sig över alla andra. En jobbig Amanda. Sov cirkus noll timmar inatt och de där tio minutrarna jag lyckades blunda lite drömde jag mardrömmar så att jag vaknade gråtandes. Med andra ord, en inte helt mysig dag om sanningen ska fram. Det hjälper inte heller att det är så satans mycket att göra på jobbet just nu att jag med jämna mellanrum går in och gråter bakom paketen på lagret. Det här med internetshopping och att behöva stå bakom disken när folk ska hämta sina grejer är inte att leka med ska ni veta. Inte nog för att vi får 11 påsar med brev om dagen och 7 burar paket, folk verkar också beställa allt tungt de kommer över. Därför har jag de senaste tre dagarna släpat ut snowracers, bilbarnstolar och andra diverse otympliga tunga grejer som får vem som helst att begrunda sin egen fysiska styrka. Klättrar i hyllor och får träningsvärk efter. Bröl.

 

Har som helst, om mindre än en vecka är det julafton och jag har på ett ungefär lika mycket jälstämning i min kropp som en sten. På allvar, helt tomt. Vet ej om det beror på den för min del behagliga temperaturen ute eller det faktum att jag ju givetvis jobbar alla dagar över jul, men, jag klagar inte. Gillar inte kalla vintrar. Det är något med att behöva gå ut och inse att det där vita som ligger på marken inte matchar ens hudton eller att de timmarna när ljuset faktiskt tittar fram på dagarna är lika med en halv nanosekund som bara inte fungerar för mig. Nu ska jag dricke en balja c-vitamin och be till gud att jag inte blir sjuk trots att detta lilla små-onda i min hals visar på annat. Håll tummarna för mig. 

 

Det var någon gång där i slutet av september när det stod klart att det visst skulle komma att bli en jävlig höst i år igen som jag innerst inne förstod att den enda möjliga överlevnadsmetoden för att klara av detta halvår till helvete var i svettande form på gymmet. Jag vet inte hur det är med er man en utav många anledningar till att jag går dit är för att jag vet att det hjälper mot dessa dagar när jag bara vill lägga mig i horisontalläge i ett dike och dö. Det finns vetenskapliga bevis på att man med faktum mår bättre av att släpa sin lata lilla röva till ett gym åtmistonde en gång i veckan och det här med vetenskap är något jag och min lilla OCD-hjärna gillar att hålla fast vid. Även om det innebär att jag måste tvinga en manodeppig Amanda upp ur sängen klockan 8 en lördagsmorgon enbart för att gå på en klass med typ 6 morgonpigga pensionärer. Givetvis går jag också dit för att jag vill look sexy as fuck naked samt att kunna äta pizza alla dagar i veckan om jag så känner för utan att bli en mänsklig boll men till 90% är det enbart för att min mentala hälsa inte ska ha ihjäl mig när det är som värst. Och det är ju sådär, när livet aktivt jobbar emot en och man inte kan gå en dag utan gråt-tsunamis samt att löpa amok på allmäna platser så är den enda medicinen som faktiskt hjälper - att vara snäll mot sig själv. Även om det innebär att man måste sjuka sig en dag på jobbet och böla framför 17 kärleksfilmer, dricka vin för att bota hjärtesorg med sina människor eller att köpa lite för dyra skor med pengar från sparkontot. Ibland är det helt enkelt svårt att vara människa och det måste man acceptera. Det viktiga är hur man krälar upp ur det där jävla hålet som det är så förbannat lätt att trilla ner i. Och i mitt fall har det varit att få träna regelbundet, att omge mig med bra människor samt att inte titta mig i spegeln före klockan 7 på mornarna.  Man får göra sånt som håller en flytande helt enkelt. 

 

Idag var jag på gymmet och körde cross-fit och det var någonstans där när jag gjort min sista armhävning, såg en svettig förskräckligt osmickrande och utmattad mig själv i spegeln, som jag visste att trots att det passet i sig är det vidrigaste som finns i träningsform så är det så jävla värt det. Mitt lilla ostabila psyke kan vråla allt det vill att det får vara nog nu men när jag trots det pallar lite mer, lägger på lite till, orkar lite längre, så har jag vunnit. Alla dagar med gråt i halsen, klösande på kuddar i soffan och snorande på tröjärmar kan ta sig i röven för här står jag och kör slut på mig själv och den enda som peppar mig till det är jag, med mitt kanske inte alls så lilla ostabila psyke. Den känslan. Det ni. 

 

Önskar att jag hade något trevligt att berätta men as we speak har jag precis avslutat en period med konstant jobbande varvat med väldans många timmar på gymmet. Därav den rådande tomheten här på mitt lilla internethem. Det är ju så såhär års, tid för spontana vardagsutgångar och vinglande i för höga skor finns inte, istället är det alltid mörkt och blött och nu när slasket kommit så önskar man på daglig basis att det var möjligt att injicera pepp i armen för att slippa gå under när väckarklockan ringer. Det och så hoppas man varje morgon att det var kaffe som kom ur kranen istället och att det fanns något som botade ens konstanta blekhet, men icke. Det är ju det som är det fina med vintern. Buhu.

 

Hur som haver, imorgon ska jag jag jobba ett 10 timmars pass men sen, SEN mina kära vänner får jag också gå på helg. Och det är samma visa varje gång ledigheten närmar sig, det pirrar i kroppen, en plötslig inre frid infinner sig, tio timmar känns helt plötsligt som en bagatell och den där sekunden när klockan slår över till hemgång så jublar alla atomer i min kropp och jag lämnar min arbetsplats dansandes. Nästan så iallafall. Och det är inte det att jag inte tycker om mitt jobb, det är bara det att känns så förbannat bra att få vara fri från allt vad arbetsmoral innebär typ en enstaka gång i månaden. Dricka ett glas vin för mycket en lördagkväll utan ångest för att behöva jobba bakfull, stänga av ljudet på mobilen så att ingen kan väcka en 07.45 för att fråga om man vill börja tidigare, och så den här fantastiska uppfinningen sovmorgon, ja ni fattar. Helger är det bästa jag vet.

 

Ber om ursäkt för rådande tomhet och dålig lägesupping men har haft fullt upp. En snabbvisit i vårt lands andra största stad, lite kvalitetstid med släkten och 8 dagars konstant jobb har tagit upp min tid. Samt en fyllevisit på solidaritet där jag nästan grät mitt ansikte sönder för att jag någonstans där mellan min sista drink och ett danssteg slog det rakt in i någon annans. 20 minuter senare satt jag bölandes i en taxi hem varpå en oroad chaufför frågade om jag inte skulle till akuten istället. Nej sa jag och väckte istället min mamma halv 4 för att hon skulle kolla så att allt stod rätt till. Vilket det gjorde, inga trasiga näsor och inga blåtiror, om än för ett litet blåmärke på nosen och en mindre svullen kind. Tänk va. Känns som när jag var 16 och hade druckit min första sjuttis på hemmafest och skulle hjälpa en vän upp för en backe varå hon lika graciöst som en sten föll ner i ett dike och tog mig med sig. Dagen efter hade jag ett inte helt vackert blåmärke strax ovanför ögonbrynet och fick tappert försöka förklara att det inte var ett dugg alkoholrelaterat. Har ett svagt minne av att det ej lyckades.

 

Hur som helst, idag har jag suttit hemma och gnällt på att mitt liv inte innehåller något glam för fem öre. Den senaste tiden har jag nästintill blivit stamkund på sportamore.se och den mängd träningskläder som börjat ta plats i min garderob gentemot den mängd vanliga mängd kläder som redan finns börjar sakta men säkert bli ungefär lika stor, för att inte tala om hur ofta jag glider till jobbet i mina löpartights från Nike bara för att det ju är så förbannat mycket skönare att klättra i dessa en grå morgon än ett par svintighta jeans. Och träning i all ära, jag älskar det, men ibland så måste man få se något annat än ett svettigt ansikte i spegeln för att försäkra sig om att man inte gått och blivit asful helt obemärkt. Har därför hets-shoppat svindyr ansiktskräm från Clarins samt länsat nelly på den mest glamourösa och paljettglittgriga klänningen since ever så att jag kan träda in på nyårsfesten om en månad i äkta grace. Som vem som helst som inte lever i sina träningskläder på daglig basis med andra ord. Och nu känns det bättre.