I folkmun kallas det söndagsångest. I mitt fall kommer den och går lite som den vill. Idag är sån dag. Min livsinspiration ligger på cirkus minus 0, och just nu känns allt som inte är relaterat till min egen vardag så jävla spännande. Typ som att ge mig av till en öde ö och studera bergarter, eller fördjupa mig inom det spännande ämnet stamceller. Ja ni förstår. Den grad av total boredom som mitt liv nått är i princip omänsklig. Och om jag känner mig själv rätt så är det inte helt oberoende av årstiden och allt vad den innebär. Det här med att sommaren tar slut varje år är någonting jag aldrig kommer att lära mig att greppa. Vill bara sjunka ner på knä och skrika why god, whyyy? samtidigt som ösregn forsar ner från himlen så att film-idyllen blir komplett. Jag hatar hösten. Och om det finns någonting jag hatar mer än den så är det vintern. Den grava depression som liksom intar min kropp och sväljer min själ varje år i slutet av september känns värre än att bli dissad av den där killen man gillade i fjärde klass. Jag skrev en lapp och sa att han var söt och han svarade att han tyvärr inte kunde säga detsamma. Efter det grät jag varje dag i en måndag men ändå, ändå, är det här med hösten värre. 

 

Så nu har vi rett ut det. Är enbart en sommarperson. Och i vårt land borde det räknas som en mindre diagnos i och med att det är vinter 8 månader om året. Så om någon ville hyra ut en sten jag kunde få bo under fram till och med maj nästa år, säg bara till. Annars föreslår jag att vi skänker vintern till bättre behövande. Tack för mig. 

 

 

 

Den här dagen har inte varit en helt angenäm historia då jag imorse travade iväg till frisören för en liten (läs liten då som i 0,5 cm kortare och max en halv nyans mörkare) makeover. Det hela slutade givetvis i tårar och mig i en hög gråtandes bredvid det avklippta håret på golvet. Ja ni hör ju. Finns mycket som rubbar mina nerver och det här med hår är nog värst. Kan inte minnas en enda gång jag gått till frisören och det inte slutat med barngråt och panikångest. Tyvärr. Idag var inget undantag trots att mamma följde med som andligt stöd. Frisörerna har alltid en tendens att fucka upp allt till det yttersta, trots att jag tycker att jag är hur tydlig som helst. För kort, fel färg eller bara allmänt förfärligt har jag prickat hittils. Idag var det en blandning av alla och medan en frisör stod och bad om ursäkt för att det blev lite, litee för mörkt, en annan sa att det här går att ordna så stod jag med tårarna sprutandes i 90 grader. Är nog ingen drömkund. Nåväl, kunde ju inte gå hem när det blivit som det blev även om hon som klippte mig från början faktiskt föreslog det, så en annan frisör tog tag i saken och sa att nu löser vi det här. Varpå de fick avfärga och börja om. Så nu är jag väl mer eller mindre nöjd. Kommer ta ett tag att vänja mig vid den här mörka manen i spegeln, samt längden. Men snart kanske. 

 

Igår drack jag 4 öl och blev så full att jag gick av bussen 3 hållplatser för tidigt på vägen hem. Trodde att mina två år som laglig alkoholist samt vända till Barcelona tämjt mina forna fjortisgener, men icke. Fick ringa Ludvig och be om tröst när jag travade likt en rädd ponny genom skogen hem. Det var i vanlig ordning inte meningen att jag varken skulle dricka öl eller komma hem sent men ni vet hur det blir. "Vi tar bara ett glas" måste ju i dagsläget klassas som en lika stor lögn som jag mår bara bra eller vi är bara vänner. Nu slutade det visserligen inte i en blöt utekväll men en fylla stod egentligen inte på agendan. Att man aldrig lär sig.

 

Satt på medis i alla fall och så diskuterade vi våra tre gemensamma år på gymnasiet, och vår vänskap som idag är rätt fantastisk med tanke på att vi hatade varandra i ettan. Givetvis nämndes även det faktum att vi detta år inte upplever skolångesten som egentlinge borde smygit sig på vid det här laget. Nästa vecka på måndag skulle jag ha börjat. Precis som de tre senaste åren borde jag släpat mig tillbaks till de illaluktande korrioderna på gymnasiet som luktades svett och instängd luft. Till de gula väggarna utan fönster. Det var ingen idyll men någonstans där mellan läraren Svante som jag literally speaking utvecklade adhd av och de eviga byggarbetet som pågick utanför så utvecklade jag faktiskt någon form av kärlek till min lilla gymnasieskola. Inte som andra älskar sin skola och framförallt inte som man älskar en liten hundvalp men typ som man känner för en gammal tröja man har i garderoben, den är för liten, har hål i sig och luktar inte så cozy men man kan bara inte slänga den pga minnena man har med den. Så älskar jag min gymnasieskola. Det var liksom inte mycket att skryta om men det var dit jag gick varje dag och delade både skratt, tårar och raseriutbrott med vänner och lärare. Och det var där jag i juni stod en sista gång och trampade innanför dörrarna innan de öppnade och lät hela min klass springa ut på studenten. Ja ni hör ju, mer sentimental än såhär har jag nog aldrig varit. Men det är svårt att inte bli det. Så mycket minnen har delats ut här, allt ifrån vidrigra uppsatser på 2000 ord till bråk med paralellklassen, internskämten om killen som försvann en dag i ettan och aldrig dök upp igen, och månaderna innan sommarlovet i tvåan då det spelades rebecka black varje fredag och blev utgång efteråt. Lite konstigt är det allt att jag nu inte är illa tvungen att gå tillbaks dit på måndag. Väldigt konstigt.

 

Mina vänner. Om ni är kvar? Vill ännu en gång hälsa att jag lever och mår alldeles utmärkt, och att anledningen till den rådande tystnaden på denna lilla blogg inte är ett bevis på en plötslig död eller flytt till land utan internet och teknik. Om sanningen ska fram har jag bara precis som alla andra gånger jag skyllt den konstanta tomheten här, låtit livet gå före. Och det är inget spännande liv då i form av fabulösa fester, nätter utav dansande och spännande främlingar, utan tvärtom. Har mer eller mindre jobbat konstant. Utan överdrift. Andra säger att dom bor på jobbet och skämtar lite glatt, jag menar på fullaste allvar att jag ätit alla dagens tre mål där samt sovit halva mitt sömnintag på soffan i lunchrummet. Så pass illa är det. Ni andra har samlat fräknar på näsan, fått solblekt hår och bruna ben. Jag har sålt korv, bråkat med kunder och känt den lilla tinywiny brunhet som fanns på min kropp sakta men säkert lämna mig och ett likblekt ansikte kvar i spegeln. Ja ni hör ju, det är inte mycket att hänga i granen. 

 

Så det är så det ligget till. Nu ska jag dock inte lämna er i tron om att min sommar ligger på minus när det gäller spännande innehåll för två veckors semester hade jag i alla fall, och där hann jag med både en vända till Göteborg, Summerburst samt att rymma iväg till Barcelona på en 7-dagars visit. Och där emellan har jag faktiskt besökt både stränder och grillat i solnedgångar, samt druckit vin, ätit jordgubbar och hängt i parker. Ni vet, sådant som hör sommaren till. Nu har jag två dagars semester kvar och dessa ska spenderas med människor jag tycker om, samt till att sova minst 12 stabila timmar i min egen säng. Efterlängtat utan dess like.