I folkmun kallas det söndagsångest. I mitt fall kommer den och går lite som den vill. Idag är sån dag. Min livsinspiration ligger på cirkus minus 0, och just nu känns allt som inte är relaterat till min egen vardag så jävla spännande. Typ som att ge mig av till en öde ö och studera bergarter, eller fördjupa mig inom det spännande ämnet stamceller. Ja ni förstår. Den grad av total boredom som mitt liv nått är i princip omänsklig. Och om jag känner mig själv rätt så är det inte helt oberoende av årstiden och allt vad den innebär. Det här med att sommaren tar slut varje år är någonting jag aldrig kommer att lära mig att greppa. Vill bara sjunka ner på knä och skrika why god, whyyy? samtidigt som ösregn forsar ner från himlen så att film-idyllen blir komplett. Jag hatar hösten. Och om det finns någonting jag hatar mer än den så är det vintern. Den grava depression som liksom intar min kropp och sväljer min själ varje år i slutet av september känns värre än att bli dissad av den där killen man gillade i fjärde klass. Jag skrev en lapp och sa att han var söt och han svarade att han tyvärr inte kunde säga detsamma. Efter det grät jag varje dag i en måndag men ändå, ändå, är det här med hösten värre. 

 

Så nu har vi rett ut det. Är enbart en sommarperson. Och i vårt land borde det räknas som en mindre diagnos i och med att det är vinter 8 månader om året. Så om någon ville hyra ut en sten jag kunde få bo under fram till och med maj nästa år, säg bara till. Annars föreslår jag att vi skänker vintern till bättre behövande. Tack för mig.