Den här dagen har inte varit en helt angenäm historia då jag imorse travade iväg till frisören för en liten (läs liten då som i 0,5 cm kortare och max en halv nyans mörkare) makeover. Det hela slutade givetvis i tårar och mig i en hög gråtandes bredvid det avklippta håret på golvet. Ja ni hör ju. Finns mycket som rubbar mina nerver och det här med hår är nog värst. Kan inte minnas en enda gång jag gått till frisören och det inte slutat med barngråt och panikångest. Tyvärr. Idag var inget undantag trots att mamma följde med som andligt stöd. Frisörerna har alltid en tendens att fucka upp allt till det yttersta, trots att jag tycker att jag är hur tydlig som helst. För kort, fel färg eller bara allmänt förfärligt har jag prickat hittils. Idag var det en blandning av alla och medan en frisör stod och bad om ursäkt för att det blev lite, litee för mörkt, en annan sa att det här går att ordna så stod jag med tårarna sprutandes i 90 grader. Är nog ingen drömkund. Nåväl, kunde ju inte gå hem när det blivit som det blev även om hon som klippte mig från början faktiskt föreslog det, så en annan frisör tog tag i saken och sa att nu löser vi det här. Varpå de fick avfärga och börja om. Så nu är jag väl mer eller mindre nöjd. Kommer ta ett tag att vänja mig vid den här mörka manen i spegeln, samt längden. Men snart kanske.