Igår drack jag 4 öl och blev så full att jag gick av bussen 3 hållplatser för tidigt på vägen hem. Trodde att mina två år som laglig alkoholist samt vända till Barcelona tämjt mina forna fjortisgener, men icke. Fick ringa Ludvig och be om tröst när jag travade likt en rädd ponny genom skogen hem. Det var i vanlig ordning inte meningen att jag varken skulle dricka öl eller komma hem sent men ni vet hur det blir. "Vi tar bara ett glas" måste ju i dagsläget klassas som en lika stor lögn som jag mår bara bra eller vi är bara vänner. Nu slutade det visserligen inte i en blöt utekväll men en fylla stod egentligen inte på agendan. Att man aldrig lär sig.

 

Satt på medis i alla fall och så diskuterade vi våra tre gemensamma år på gymnasiet, och vår vänskap som idag är rätt fantastisk med tanke på att vi hatade varandra i ettan. Givetvis nämndes även det faktum att vi detta år inte upplever skolångesten som egentlinge borde smygit sig på vid det här laget. Nästa vecka på måndag skulle jag ha börjat. Precis som de tre senaste åren borde jag släpat mig tillbaks till de illaluktande korrioderna på gymnasiet som luktades svett och instängd luft. Till de gula väggarna utan fönster. Det var ingen idyll men någonstans där mellan läraren Svante som jag literally speaking utvecklade adhd av och de eviga byggarbetet som pågick utanför så utvecklade jag faktiskt någon form av kärlek till min lilla gymnasieskola. Inte som andra älskar sin skola och framförallt inte som man älskar en liten hundvalp men typ som man känner för en gammal tröja man har i garderoben, den är för liten, har hål i sig och luktar inte så cozy men man kan bara inte slänga den pga minnena man har med den. Så älskar jag min gymnasieskola. Det var liksom inte mycket att skryta om men det var dit jag gick varje dag och delade både skratt, tårar och raseriutbrott med vänner och lärare. Och det var där jag i juni stod en sista gång och trampade innanför dörrarna innan de öppnade och lät hela min klass springa ut på studenten. Ja ni hör ju, mer sentimental än såhär har jag nog aldrig varit. Men det är svårt att inte bli det. Så mycket minnen har delats ut här, allt ifrån vidrigra uppsatser på 2000 ord till bråk med paralellklassen, internskämten om killen som försvann en dag i ettan och aldrig dök upp igen, och månaderna innan sommarlovet i tvåan då det spelades rebecka black varje fredag och blev utgång efteråt. Lite konstigt är det allt att jag nu inte är illa tvungen att gå tillbaks dit på måndag. Väldigt konstigt.