Gårdagen ägnade jag åt att fulgråta horisontalt på golvet hemma, dels åt den utveckling av finnar som just nu bor på min kind eftersom att jag befinner mig i ett kroniskt stresstillstånd, och dels för att jag är inne i en fas där jag känner mig så utomordenligt värdelös och sämst på att vara människa att jag hellre skulle leva resten av mitt liv som en påse skit. Minsta lilla grej får mig att gå bananas och igår satt jag med tårarna sprutandes i 90 grader på resturang samtidigt som servitören stressat plockade av bordet eftersom att hon trodde att hon gjort något fel. Herregud, jag är så trött på att vara ledsen. Verkligen, trött. Och det är så svårt att se till dem där glimtarna i livet när allt jag känner hur tiden sakta men säkert gör mig till en långtidsarbetslös, dessutom en bitter och sur sådan. Och jag vill kunna köpa en bärs för 49:- en fredagkväll utan att vilja dö av pengar-ångest eller kunna känna som ni andra att snart, snart är det helg, men för mig är helgen bara 2 dagar där man inte kan söka jobb eller gå på intervju. Jag vill kunna räkna ner dagarna till den 25e och sätta undan pengar till lägenhet, ett par dyra skor eller vad som helst som känns viktigt. Men allt känns så innerligt och oändligt hopplöst att jag just nu skulle kunna spy bara för att bli kvitt känslan av ingenting. Jävlar i min lilla låda vad ont det gör. 

 

Snart är jag så trött på att försöka att jag med all sannolikhet klappar ihop för gott. Jag stänger av den här verksamheten som annars dundrar på där på insidan av min kropp, lägger ner. Och det är det värsta med det här är att tänk om det är nästa "NEJ" som gör att jag aldrig mer vågar försöka igen. Tänk om nästa nederlag är det som sätter punkt för allt. Sen blir jag inte mer till människa på den här jorden än någon som gett upp, någon som är för dålig för att få ett jobb, någon som inte orkade försöka mer igen. Fyfan.

Den här helgen har jag i sedvanlig ordning druckit lite för mycket bärs men också haft så pass kul att det varit värt det. Fattar inte folk som pratar om att dom inte kan bli bakfulla, eller påstår att det är någonting som skulle komma senare i livet. Från den dagen jag sniffade på min första droppe alkohol, ja eller vaniljvodka var det då, så har jag vaknat lika mysig och trevlig som ett lik dagen efter. Inga undantag. Inget mysigt bakisskimmer här inte. Nåväl, i fredags besökte jag och ett gäng fina vänner Bouqerian innan vi slutade upp på vad som måste varit Södermalms vidrigaste ölhak. Inte ens efter att jag svept en redbull Vodka undgick mina sinnen synen av hånglande människor och lukten av svettigt dansgolv. Så jag gick hem. I lördags käkade jag och Minna pestopasta innan vi bosatte våra rumpor på Ljunngrens i några timmar för att prata strunt. Myspys.

 

Eftersom att jag är hemma med än vad en brukar nuförtiden så galopperar jag helst ut så fort jag får chans att göra något som inte innebär att ligga hemma och tyna bort. Allt är verkligen frid och fröjd tills man springer på någon bekant och den frågan man allra minst i hela världen vill svara på dyker upp. "Vad jobbar du med?" Så skrattar man bort det samtidigt som man slänger lite med håret och dricker allt som finns kvar i glaset bara för att svara på frågan till sig själv inuti huvudet, ingenting din jävla loser. Fyfan, man är så jävla taskig mot sig själv alltså. Önskar att någon utomstående också rymdes i mitt huvud som kunde klappa till mig varenda gång jag trycker ner mig själv. Det borde vi alla ha vänner, en snäll version av oss själva som sa emot varje gång vi är personliga mobbare. Orkar inte att den som är taskigast mot mig säkerligen 98% av tiden är jag. Prutt. 

Förutom att idissla rödvin och att gråta tills jag blivit matt så har den här arbetslösheten bestått till ganska stor del av att reda ut saker som jag tycker är viktigt i livet. Typ vad som krävs för att jag faktiskt ska trivas på en arbetsplats, innebörden av att ha rätt människor omkring sig när livet är tufft, sömn, ja och sen typ hur mycket pasta med ketchup det är rimligt att äta och hur många miljoner man får spendera på duschtvål som luktar gudomligt. Sånt som är viktigt liksom. Och nästa gång jag skaffar mig ett jobb, så vill jag verkligen att allt det här som jag tycker är viktigt ryms där. För om det är något som jag är mer trött på än att vara arbetslös så är det att jobba någonstans där jag 90% av tiden faktiskt känner att jag hellre skulle vara just arbetslös. Ja eller död. Och någonstans i allt det här så hoppas jag att det är just detta som är orsaken till att jag inte hittat ett jobb än. För nästa gång ska det bli rätt.

 

Så, nästa gång jag bestämmer mig för att vara en del av den här karusellen som en arbetsplats innebär så hoppas jag innerligt att det inte känns som ett enda långt och evigt dålighetsliv. Utan mer som sol, varma gator och sus i magen. Hoppas.