Med för mycket fritid på händerna i fjällen passade jag på att memorera lite grejer man bara gillar när man är och fjällvandrar. Och med tanke på att jag alltid har en väldans massa fritid, så slängde jag in lite gifs också. Alla älskar ju listor med gifs. Så, here goes.

 

Vänner, I'm alive and well. Det trodde ni inte va? Inte jag heller. Ska inte ljuga så att påstå att jag var något annat än skeptisk inför allt det här med att vandra i ett fjäll i 5 dagar är rent påhitt. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Givetvis trodde jag väl inte att jag skulle kapitulera och dö på en sten däruppe men att jag skulle få ha en angenäm upplevelse samtidigt som jag tog mig upp och ner för berg med typ 100 kg packning ingick inte i mina tankar om fjällvandring. Men tänk vad fel man kan ha va? För visst att jag klev av bussen som körde oss till Anjans Fjällstation med darriga ben och visst att den första kilometern som bara tog oss rakt ut i skogen fick mig att fundera på självmord så hade jag, verkligen, kul resten av tiden. 

 

Och vet ni hur fint det är där uppe? Skäckerfjällen som det hette där vi var är i princip tomt på andra besökare så de här 5 dagarna har det varit jag och mina 22 klassmates som bedrivit liv där uppe. Bland gröna kullar och blåbärsris. Och bland vattenfall och små bäckar. Och vem visste att det kunde vara en sån fin grej att få ligga på mage på ett fjäll och äta blåbär i 3 timmar? Inte jag. Och jag trodde inte heller att det var något spännande att få klättra upp till ett vattenfall i monsunregn och sitta där på en sten och prata om livet. Men tänk vad lite utmaning och duktiga regnkläder kan göra. Är så stolt. Och glad. För även om jag inte sett mig själv i en spegel på 4 dygn och säkert luktat lite djungel samt typ inte kunnat duscha ordentligt sen innan vi åkte så har det varit världens grej att få uppleva. Och trots att jag gick runt hela sista dagen i kängor som luktade röv och såg ut som en jävla dementor när jag satte mig på nattåget hem igen igår och så har det varit en sån häftig grej att få vara med om. Verkligen. Så pass att jag sklle kunna utsätta mig för det igen. Heja fjällvandring.

 

 

Jaha, så idag var det alltså dags. Ikväll klockan 20.00 ska jag befinna mig på central-station och sedan alltså placera min rumpa på ett tåg samt lite senare en buss som ska ta mig till fjällen. Jämtlands-fjällen. Och sedan ska jag vandra. Kanske 5 km, kanske 2 mil. Per dag alltså. Och enligt de andra ska bergstoppar bestigas, fiskar ska fiskas och ja, jag ska släpa runt på typ 15 kg packning. Om jag är taggad? Ganska så rejält. Amanda för 1 år sen skulle inte varit det. Amanda för 1 vecka sen var inte det. Men jag går i en klass med typ 22 andra spännande individer och de är precis lika nervösa som mig. Jag är alltså inte ensam med min ångest om huruvida en björn äter upp mig när jag sover eller om att kanske råka trilla ner i en bäck. Så vi delar på oron liksom. Plus att de andra är typ fett härliga?? Känns som att jag får gå om typ högstadiet igen fast med en bunt människor som är genuint snälla. Inga sneda blickar eller krokben i korridorerna, inga elaka tjejer som röker på rasten och inga lärare som ringer föräldrarna för att man inte orkar plugga ordentligt. Vi är ju här för att vi vill vara här, och för att idrott och hälsa är något vi alla håller nära hjärtat. Så, även om jag de senaste dagarna inhandlat typ omänskligt fula kängor, tonfisk på konserv och massa annat osexigt är jag ändå så pass pepp på det här. För att det är en utmaning över det vanliga samt ett jättebra sätt att lära känna mina nya klassisar. Är verkligen redo att hänge mitt liv åt regnbyxor, foppatofflor och vildmark. Hur jobbigt det än må vara. Skogen, här kommer jag! 

 

Så vi hörs om 5 dagar mina vänner. Tänk på mig när ni får använda en riktig toalett och sova i en riktig säng. Samt när ni får äta varm mat som inte är gjort av typ pulver och fantasi. Kram på er

 

De tre senaste dagarna har inte varit riktigt det inre partyt som jag hoppats på och att kliva in på jobbet i måndags kändes ungefär lika kul som att bli påkörd av en SL-buss. Dvs, inte alls. Så de senaste 24 timmarna har jag spenderat under täcket med avstängd mobil enbart för att undvika en härdsmälta. Och det var länge sen mina vänner, länge sen min kropp agerade ut på det viset. Misstänker starkt att min kommande livsomställning nästa vecka är en bidragande faktor till den plötsliga kollapsen. Likaså de små fjärilarna som flyttat in i magen och som jag helst hade skjutit ihjäl med maskingevär. Nej hörni, det är inte lätt va.

 

 

 

Så har min sista semesterdag sakta men säkert lidit mot sitt slut och as we speak är det med lite sorg i själen jag skriver detta. Hade givetvis valt att ha semester föralltid om det vore möjligt. Och att jag för all evig framtid fick leva som jag levt dessa tre veckor för jag har haft det så. jävla. bra. Det har varit den ultimata kombinationen av allt. En shpännande tur till Portugal där jag fick dansa och dricka drinkar varenda natt, en lugnare tur till Öland där jag fick åka på mysiga turer till olika stränder och leva enligt carpe diem pga så otroligt vackert. För att inte tala om hur kul vi bara har haft här hemma i huvudstaden. Alla middagar vi ätit eller lagat hemma, alla drinkar vi druckit ute, alla nya ställen vi prövat på och alla nya människor jag träffat. Är kär i den här sommaren. Sådär spralligt, mysigt och magkittlandes. Jag älskar den.

 

Skulle så gärna stanna på det här lilla molnet ett tag till. Där jag får äta god mat alla tider på dygnet och frysta matlådor är något som inte finns på kartan. Där sovmorgnar och strandhäng är det enda på agendan och allt vad heter jobb är något jag för tillfället glömt bort. Men imorgon börjar rutiner igen och det är samma visa varje år, jag kan inte hantera det. Min pretentiösa sida slutar liksom att existera och trots att vi levt på typ champagne och grillmat den senaste tiden är jag också expert på att ha skitigt hår och påsar under ögonen. För att inte tala om att min aura när jag inte har fått sova tillräckligt kan jämföras med, ja en pundares. Hade det varit möjligt hade jag mer än gärna kört kaffe på drop och låtit någon kunnig hänge sig åt mitt arma yttre varje morgon pga misären som infinner sig när livet inte är kul. Jag ger upp helt enkelt. Så sommaren, pliz don't leave. Jag är inte redo för vardag och rutiner riktigt än. Ännu mindre för mörker och kyla. Så stanna lite till och så kan jag och hösten kanske bli vänner sen, okej? Bra.

Den här helgen har verkligen varit ett spännande litet inferno av blandade känslor. Rus och ras. Och om jag har talang för något här i livet så är det utan undantag att ligga hemma och drunkna i intryck från folk jag varit nära. Helt plötsligt bankar mitt hjärta som en tonårings igen. Och så gråter man i kudden och blinkar bort tårar som kommer helt okontrollerat när man egentligen ska ha kul. Jag är 14 år och jag dör om du inte svarar på mitt sms. Herregud varför är det så svårt att bara tycka om någon?

 

Igår målade jag perfekta eyeliner-vingar, klättrade i ett par tighta jeans och skrek åt min inre ohälsa att det fan är dags att lugna ner sig nu. Sen drack vi champagne och pratade om döden. Älskar mina vänner. Mest för att de klappar på min rygg när jag vill ligga i horisontalläge i ett dike och spy ut allt jag känner men också för att de utan att blinka kan låna ut sin tandborste till mig när jag ska hem till någon annan mitt i natten och har glömt min. För att de aldrig slutar att säga att livet går vidare när jag tappert hävdar att det redan har tagit slut och för att de utan skam kan hålla mitt hår när jag skedar med toaletten efter några glas vin för mycket. Det är ju så fantastiskt med bästa vänner. Dom tycker om mig när inte ens jag gör det. Och vad världen än hittar på för äventyr eller vilken mentala ohälsa livet än agerar ut om så har vi alltid varandra. Hur jävla vackert är inte det? 

 

 

 

Kan meddela att jag för tillfället huserar på ett fantastiskt Öland. Jag, Jessica och Minna flydde hit sista semesterveckan och alltså, livet är fint som snus. Vi klev upp i gryningen igår, och åkte bil i 6 timmar för att hinna komma fram till en solig eftermiddag här. Och det gjorde vi verkligen med tanke på att stranden ligger typ 8 minuter från vårt lilla pool-hus vi hyr.  Och 8 minuter åt andra hållet ligger centrum med alla restauranger, så jag kan liksom inte klaga.

Igår tog vi bilen några mil västerut och åt på en restaurang jag alltid åt på när jag var liten med min familj. Man äter under öppet tak till live-band och så har de världens finaste solterass. Sån fin kväll. Och idag åkte vi till Byrum och kollade på Ölands Raukar. På vägen dit hittade vi ett pyttelitet fik längs med vägen som bara serverade våfflor med kaffe och som ägdes av en gullig liten tant. Sån idyll. Var givetvis tvungna att åka in och äta våffel-lunch med grädde bland träden.

Känns så himla härligt att vara här för både jag och min vapendragare Jessica har spenderat ett antal somrar här som små. Minnas att jag plockade snäckor och mördade manteter här innan jag typ börjat skolan, och detsamma gäller henne. Så fint att få återuppleva det som äldre. Även om jag den här gången inte tar med en Ica-kasse hem med fina stenar eller sitter på strandkanten och dödar maneterna som flyter upp på land. (Ja jag var ett hemskt barn, inga frågor på det helst.)

Nu ska vi kila iväg och handla kol för ikväll vankas grill. Ha det fint vänner.